ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

En "lugn" vecka

Publicerad 2015-11-15 20:19:00 i Allmänt,

Veckan har varit lugn (relativt sätt då alltså). På måndagskvällar går jag i en kvinnogrupp som stadmissionen håller i för våldsutsatta kvinnor och deras barn. De kallar det kvällscafe. Det är helt underbart, få träffa andra i samma sits och vädra sina funderingar och sina sorger med. Att för en gångs skull inte känna sig som den som sticker ut, utan bara vara helt "normal". Och barnen uppskattar det, medan vi vuxna sitter i ett rum och pratar med den psykoterapeut som leder det hela, får de vara i ett rum intill fullt med leksaker och tas om hand av volontärer. Det är guld värt, dessa unga tjejer som ägnar varje måndagskväll till att underhålla och passa en brokig skara barn så att deras trötta mammor ska få prata i fred. Dagens ros till dem! (Finns det fortfarande? I så fall kanske jag ksa skicka in en sådan till tidningen.)
 
Varje måndag när jag hämtar barnen frågar de om vi ska på kvällscafe, och hurrar glatt när jag säger ja. Jag har av förklarliga skäl inte sagt något till T om detta eftersom det är jag som får samtalsstöd och barnen bara leker. Men två måndagar i rad har han mött oss samma tid, samma plats när vi varit på väg från vår lilla by mot stan. Självklart frågade han i ett mail vad vi gör på måndagar. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag sa inget alls. Idag fick jag ett mail där det stod:
 
Nu vet jag vad ni gör på måndag. :)
 
Antagligen har Stora sagt kvällscafe. För hade han haft någon aning om vilken typ av verksamhet det är skulle han inte skrivit en glad smiley, då hade han flugit i taket. Han är livrädd för allt vad psykologer och hjälpinsatser kan göra för mig och barnen. Socialtjänsten lyckades få honom att gå med på att Stora skulle få gå i samtal och bearbeta sina upplevelser av våldet. Men när vi var klara där i juni rekommenderade terapeuten där att jag skulle ställa henne i kö till deras gruppverksamhet. Men det totalvägrade han. Och då blir det inget med det. Det är så ironiskt att det är löjligt, att HAN måste godkänna att hon ska få vård för det som HAN tvingat henne att bevittna. Jag tror det hade varit jättebra för Stora, att få känna att hon inte är ensam med sina upplevelser. Men jag orkar inte kriga om det. Så igen vinner han och barnet förlorar,,,
 
I måndags fick jag följande mail:
 
Du har det rätt bra.  En farmor som köper kläder jackor etc.  Barnens pappa som ser till att ytterkläder blir tvättade.  
Tycker du skall på nåt sätt uttrycka det till flickornas farmor.  Blommor eller vad som.  Nu har hon fixat nya kläder igen.visa din uppskattning.  
Deras jackor ligger på tvätt här igen. 
Bra med 2 maskiner. 
Har deras mormor någonsin gjort nåt liknande? 
 
Och han lyckades igen att trycka på precis rätt knapp för att göra mig arg. Jag hade en väninna på telefon när jag läste det så jag kunde avreagera mig för henne. Och hon frågade vad i mailet det var som gjorde mig arg. Jag hade svårt att sätta ord på det, men flera saker samtidigt. Att han påstår att min mamma inte hjälper till med barnen. Hon hjälper mig jättemycket! Att hon sen inte frossar i barnkläder lika mycket som farmor spelar väl ingen roll?! Men mest av allt blev jag nog arg för att han inte insåg att det var HAN som skulle vara tacksam mot farmor, inte jag! Jag köper egna kläder åt dem. Och att han insinuerar att jag har det bra, att han drar det tunga lasset?! Och så blir jag irriterad för att det känns som om hans dumheter spiller över på farmor. För jag uppskattar henne jättemycket, dock mer hennes närvaro än kläderna hon köper. Men sättet han skriver det på gör att jag blir irriterad istället för att bara hålla med om att det är bra att hon finns. Men jag skrev faktiskt ett svar och använde ett va hanns egna vapen. Han ccar ofta alla möjliga människor i sina mail till mig, som om det på något sätt skulle skrämma mig. Så jag skrev följande och sen ccade jag hans mamma också:
 
Vad skönt för dig att du får så mycket hjälp av farmor. Det är en stor trygghet för mig också att farmor finns i barnens liv, och det är jag glad för.
Jag har lagt över 5000 kr på Storas fritidsaktiviteter, du har lagt 0. Men det gör inget, jag tar det. Men jag kräver inte att du ska tacka mig för det. 
 
Jag vet att det inte leder någon vart. Jag kan aldrig vinna en diskussion med honom. Men det var ändå så skönt!!

Jaaaa balkongmördaren fick sitt straff!!

Publicerad 2015-11-10 22:30:54 i Allmänt,

Kanske en konstig sak att jubla över, men det känns som en seger för alla utsatta kvinnor. Kvinnan han kastade ut från 6e våningen överlevde, men det var inte hans avsikt så i mina ögon är han en mördare. Hans mordoffer råkade bara ha en vansinnig tur och överleva...
 
För er som inte följt fallet. En kvinna misshandlas av sin sambo/pojkvän (minns inte vilket) så hennes blod stänker i flera olika rum i lägenheten, och smetar ner hans tröja. Han bär ut henne på balkongen och kastar henne över räcket. Enligt hans egen utsaga har hon själv kastat sig över balkongräcket. Det finns omfattande teknisk bevisning som stödjer hennes version och mannen döms till 9 års fängelse av tingsrätten. Han överklagar domen och blir frikänd (!!!!!) av hovrätten. Tack gode gud får fallet prövningstillstånd i högsta domstolen och de ändrar till en fällande dom och mannen får 14 års fängelse. Så lite lite hopp finns det för det svenska rättsväsendet. Men hur hovrätten tänkte fattar jag inte. Eller jo, det är ju precis det jag fattar. Det är det jag sett/hört så många gånger. Trots bevis, trots vittnen, trots en detaljerad trovärdig redogörelse lyssnas inte kvinnan på. Men i det här fallet, just den här gången, lyssnade HD!

Fem dagars tystnad!

Publicerad 2015-11-01 17:48:39 i Allmänt,

Jag har varit alldeles för dålig på att blogga, ska försöka skärpa mig, nu när jag börjat boa in mig i nya lägenheten. Och delvis beror det på att det varit någorlunda lugnt på X-fronten. Fast inte tyst, givetvis inte. Men det gick 5 hela dagar  utan något mail alls! Fem dagar utan någon kontakt! Jag började seriöst undra om han gått och fått en hjärtattack och låg död i sitt hus. Men nejdå. Vi hade mailat på söndagen, och på torsdagen (som var Storas födelsedag) hade jag 3 missade samtal från barnens farmor. Min första reaktion på det var "Åh nej, vad har han nu ställt till med?". Men så hade jag ett sms från henne också där hon skrev "grattis på födelsedagen till stora". Jag såg det mitt under pågående kalas med 10 uppspelta förskoleklassbarn som röjde i lägenheten, så jag skrev tillbaka att jag skulle låta henne ringa upp så snart alla gäster gått hem. Klart farmor skulle få säga grattis! Det gjorde hon, de pratade glatt en stund och sen tänkte jag inte mer på det. Förrän nästa dag. När T via mail lät mig veta att jag var den mest egoistiska människan på denna jord, som bara brydde mig om mig själv och helt körde över mina barn. Att jag vägrade min dotter hennes rätt att höra pappa säga grattis på telefon på hennes födelsedag, bara för att jag drevs av ett sånt hat och aggressivitet. Han och farmor hade minsann ringt 3 gånger, men eftersom jag var så självupptagen  hade jag vägrat svara.
 
Först blev jag förvånad. Hade inte farmor berättat att vi ringt upp? Tydligen inte, hon var väl rädd att han skulle bli arg på henne i så fall, för att hon då hunnit åka hem till sig. Sen blev jag arg. Självupptagen? Det var inte vad jag ansåg att jag varit när jag kvällen före hällt upp saft, serverat tårta, hållit i lekar och tröstat ledsna barn. Men sen ändå. Det där lilla fröet av tvivel, som han fortfarande, 2 år efter skilsmässan ,så lått kan så i mig. Är jag självupptagen? Borde jag ta bort blocken på hans nummer? Skulle han kunna sköta det då? Med 99% chans så nej, det skulle han inte. Men ändå, en liten liten känsla av osäkerhet.
 
Något positivt var att tvåårsdagen för att vår separation blev definitiv har passerat, utan att jag ens tänkt på det. 2 år. 2 helt fruktansvärt jobbiga år. Men 2 år som också innehållit mycket glädje. Och där jag sakta men säkert börjat lita och tro på mig själv igen. 2 år. Och än har han inte gett upp hoppet om att jag ska "komma hem igen". Jag tycker 2 år låter jättelänge, det känns snarare som att det gått ett halvår. Just därför att vi inte kommit så långt. Eller fel, jag har kommit långt men han har inte gjort det- än. Hur kommer det se ut om 2 år till? Kommer vi ha en någotsånär "normal" separerad relation då? Eller kommer det vara precis som nu? Kommer jag må som nu, eller kommer jag vara "friskförklarad", klara mig utan samtalsstöd och kvinnogrupper? Jag har ingen aning. Men en helt normal relation, det kommer vi aldrig mer ha.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela