ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Svartsjuka i alla dess former

Publicerad 2014-08-31 09:13:28 i Allmänt,

Svartsjuka har präglat vårt förhållande sen dag ett, men i början brukade jag tänka "det blir bättre sen". Bättre när han lärt känna mig, bättre när han lärt sig lita på mig. Det är lätt att bli bitter såhär i efterhand, och undra hur jag kunde vara så blåödg, men jag visste ju inte bättre. Då. Men idag, med alla dessa erfarenheter jag vunnit, vet jag bättre än att aldrig tänka så igen. Min italienare sa redan dag två att han var svartsjuk av sig. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle tvärvända direkt jag mötte minsta antydan till svartsjuka. Men den här gången gjorde jag inte det. Kanske pga relattionens typ (en begränsad semesterflirt) eller för att han var medveten om det själv? Det man talar om och som kommer fram i ljuset är inte alls lika skrämmande som det som hålls i mörker. T erkände aldrig att han var svartsjuk. På rättegången frågade åklagaren om T var svartsjuk, och T sa nej. 5 minuter efter att vi kommit ut ur rättsalen fick jag ett sms där T frågade:
 
Vem var den unga killen som satt längst bak. Är det din nya? Är inte han för ung för dig? (Jag har fortfarande idag ingen aning om vem killen var, kanske en juridikstudent?).

Medans prövotiden på vår skilsmässa löpte, 6 månader, påpekade T åtminstonde någon gång varje vecka att det fortfarande räknades som otrohet om jag träffade någon annan. Jag hade en helt annan uppfattning, men det brydde jag mig inte om att förklara. Även efter att skilsmässan gått igenom fortsatte T att fråga om jag träffat någon ny med tydlig beskyllning i frågan. Som om det fortfarande vore otrohet. Som om inte han träffat någon ny. Som om han hade rätt att få veta.

Så nu när jag då träffat någon ny kom ju frågan upp, ska jag berätta det? Efter mycket fundering bestämde jag mig för att göra det. Inte för att han hade rätt att få veta, utan för att avväpna honom, göra det omöjligt med dessa ständiga beskyllningar. Jag känner honom så pass väl att jag vet att ett vapen bara byts ut mot ett annat, men jag börjar bli innerligt trött på dessa beskyllningar (som inte ens borde vara beskyllningar)  så jag berättade. Jag skickade ett mail och skrev att han alltid sagt att han ville veta om jag träffat någon och ja det har jag nu. Som så oändligt många gånger förr överraskade hans reaktion mig. Jag fick ett kort och konsist svar:

Vad roligt för dig. Själv är jag ensam.

Inget raseriutbrott, inget hån, ingenting. Ett helt vanligt svar. Hade T blivit kidnappad av utomjordingar och en normalt funtad varelse från yttre rymden tagit hans plats? Och vad menade han med att han var ensam, hans nya då? Jag var jättenyfiken men motstod frestelsen att fråga. Jag får ju ändå aldrig svar av honom på mina frågor. Sen kom det visserligen ett lite mer T-normalt mail där han krävde att få veta vem denna person som eventuellt skulle träffa hans barn var. Så ironiskt att det inte är klokt, eftersom han själv inte sa ett ljud om sin nya till mig, utan jag sprang av en slump in i honom, henne och våra barn på pick-nick. Men som alltid gäller reglerna inte honom. Då kunde jag inte hålla mig utan ignorerade frågan (på hans eget typiska vis) och frågade istället vad som hänt med hans nya.

Nej, jag har helt tappat förtroendet för kvinnor. Har du tagit bort porrbilden från facebbok? (Se förra inlägget).

Har HAN tappat förtroendet för kvinnor? Ska man skratta eller gråta? Varken eller, jag är så van vid hans störda verklighetsuppfattning att inget förvånar mig längre. Men jag kan inte låta bli att undra över min egen roll i deras uppbrott, förutsatt att det är sant alltså. Vilket det inte alls behöver vara. T och sanningen går knappast hand-i-hand. Under min semestervecka fick jag ett sms från Nya där hon frågade om det var ok attt hon var med vid överlämningen av barnen. Jag svarade:

Du får jättegärna vara med vid överlämningar av barnen efttersom jag är livrädd att träffa honom ensam. Ju mer du är med barnen desto bättre! MVH

Hade mina varningar ändå gått fram? Eller hade uppbrottet en helt annan orsak? Det kommer jag aldrig få veta...

Tänk vad mycket man kan bråka om!

Publicerad 2014-08-30 10:34:23 i Allmänt,

När jag var på semester gick det plötsligt FYRA dagar utan att han hörde av sig, FYRA dagar NOLL mail! Det har aldrig någonsin hänt sen jag träffade honom i november 2007. Vid närmare eftertanke har det aldrig ens gått 48h utan att han hört av sig. Lugn och ro och avslappninga alltså? Åh nej så bra funkar inte psyket, dag 1 och 2 var det skönt, dag 3 började en krypande oro sprid sig. Vad hade hänt? Lever han eller har han gjort allvar av sitt hot att ta sitt liv? Eller sitter han i häkte av någon anledning? För att inte låta oron grusa de härliga semesterdagarna skickade jag ett sms till hans mamma och frågade om allt var bra med barnen. Jag fick ett snabbt svar att det var toppen. Då kunde jag slappna av! Men bara nån timme senare trillade första mailet in, och sedan var dte igång igen...
 
Många frågar; vad skriver han då? Och det är så svårt att återberätta. Han hittar alltid något att bråka om, dagisavgiften, barnbidraget, min profilbild på facebook...Så fort jag gått honom till mötes i en fråga, hittar han på något nytt att bråka om. Han har länge varit på mig att jag inte får använda en profilbild på facebook där vår yngsta dotter syns. Jag vet att det finns de som har nolltollerans mot att visa bilder på sitt barn på Internet, och det har jag full förståelse för, även om jag inte delar den instälningen. Problemet med T är att han själv gladeligen lagt ut bilder på barnen tidigare, men när JAG gör det, då är det en hemsk sak att göra. Så trots att jag tyckte det var löjligt gick jag honom till mötes och bytte profilbild. Till en bild på mig iförd endast badräckt, på den underbara stranden utanför vårt hotell. Haha, där fick han! (Jag lät min barnsliga sida få komma till sin fulla rätt! Han skullen nämligen aldrig ha accepterat att jag hade en så lättkkädd profilbild under vår tid tillsammans... Så med andra ord, jag gjorde som han bad mig, men jag gjorde det ändå så jag visste att det skulle reta vansinne på honom!
 
Och mycket riktigt, snart fick jag ett mail där det stod:
 
Vad bra att du äntligen bytt profilbild. Synd bara att den nya bilden är så porrig, stackars barn som har en sådan mamma.
 
Någon timme senare, ett nytt mail (bara för att belysa hur omöjligt det är att hänga med i hans svängningar):
 
Vad bilden ser härlig ut. Vart är den tagen? Kram från oss tre
 
Därefter ytterligare 4 mail med tema badbild! Varav ett var till soc och cc-at till mig, där han skrev att det väl knappast lämpligt att deras mamma använde en bikinibild som profilbild på facebook. Då kunde jag inte låta bli att skratta! Skulle samma socialtjänst som inte tycker det är ett problem att en aspackad man har hand om en 2-åring och en 4-åring bry sig om en stackars bild på facebook? Skulle väl iofs inte förvåna mig med tanke på hur uselt vårt samhällssystem fungerar. Och eftersom en brottslings rättigheter är viktigare än ett brottsoffers säkerhet, så kanske en profilbild är mer upprörande än berusning bortom all sans? Jag har såklart inte svarat honom någonting i denna fråga, det angår inte honom på minsta vis vad jag har för profilbild!
 
Ett annat bråk han precis tagit upp är dagistider. Eftersom han nu är arbetslös får han bara ha 30h på dagis, och han har skickat 6 mail och berättat för mig att jag inte får lämna förrän kl 09 på måndag. Han vet att det skulle ställa till det förskräckligt för mig, eftersom jag då inte hinner i tid till jobbet. Jag ringde dagis och stämde av att när jag lämnar måste det ju vara mina tider som gäller, sen får han lämna kl. 09 den måndag han lämnar och jag hämtar. Självklart var det så. Och självklart hade han inte brytt sig om att kolla det innan han började bråka med mig om det. Inte heller det har jag svarat på...
 
Det var en liten uppdatering, det finns mer att skriva om nedlagd förundersökning, överklagan, psykolog, kriminalvård, hans nya, min "nye", men det får bli nästa inlägg. Kan bara tillägga att jag pratat i telefon med min italienare varje kväll, och han tänker komma på besök nästa helg! Det känns underbart med besöket, men vi vill nog lite olika saker.

Hur svårt kan det vara att förföra en italienare?!

Publicerad 2014-08-25 20:42:00 i Allmänt,

Så, efter att ha väntat två timmar på mig utanför mitt hotell åkte vi till hans hotell där han bokat ett extra rum. Min vän tyckte fortfarande att han var obehaglig, men jag blev närmast imponerad av hans envetna försök att få mig på fall. I bilen berättade han att den unga flickan i receptionen tittat på honom oförstående när han kvällen innan försökte reservera ett ytterligare rum.
- Men du har ju redan ett rum?
- Ja, men jag vill ha ett rum till.
- Varför det? frågade flickan fortfarande helt oförstående.
- Jag vill det. Finns det ledeiga rum?
- Jaaa, men du måste betala för det...?
- Klart jag ska beta för det! Kan du vara snäll opch boka ett extra rum åt mig? Då hade hon ryckt på axlarna och bett om 120 euro för rummet. Nervös, men förväntasnfull gick jag in i vårt nya rum och vi hamnade på sängen. "Äntligen! Efter ett tre dagar långt förspel, nu...!" hann jag precis tänka innan han vänligt men bestämt sköt mig åt sidan.
- Vi har inte bråttom, vi har hela natten på oss! sa han och reste sig. Jag stirrade på honom. Det var andra gången han låg brevid mig på en säng i ett ostört rum och inte ville bli intim... Que Pasa?! Han verkade ju verkligen tycka om mig med sin minst sagt ihärdiga uppvaktning, och han var italienare, så vad var problemet? Han var då typiskt italiensk på andra sätt och levererade klicher som att han ville ge mig hela världen, att han kunde sitta och titta i mina ögon resten av sitt liv osv osv. Att jag inte riktigt lyckades hålla mig för skratt när han sa sådana saker verkade mest roa honom. Men när jag försökte mig på samma spel och sa att jag inte ville ha någon efterätt eftersom han var söt så det räckte, då var det hans tur att skratta. Och hans favoritsvar var "de lo que tu quieras" vilket på ett ungefär betyder "Precis vad du vill". Så han pratade som en italienare, men älska som en italienare verkade det aldrig som om jag skulle få veta om han gjorde...

Jag gick ner och väntade i hotellbaren medan han tog en dusch, sen gick vi till en bar och drack sangria. Han hade på inget vis brottom att återvända till hotellet, utan när kannan var tom ville han först ta en promenad och visa mig byn. Sightseeing var inte vad jag tänkt spendera natten med, men jag ville inte göra fler misslyckad försök att kasta mig över honom så jag följde snällt med. Klockan var över midnatt när vi återigen gick in på hotellrummet. Och då tillsist, gav han med sig...

Han hade lovat min vän dyrt och heligt att jag skulle vara åter på vårt hotell 9.00 nästa morgon. 15 minuter sena blev vi. Vi tog ett långt och känslosamt farväl av varandra och han lovade att han skulle komma och hälsa på mig. Jag varken trodde eller misstrodde honom utan tänkte att det lär visa sig med tiden om han menade alla kärleksförklaringar eller inte. Vi kysstes en sista gång (trodde jag).
 
Klockan ett samma dag ringde han och berättade att han åter var i vår by för att han hoppades träffa mig en liten stund till. Jag lovade ringa upp lite senare eftersom jag satt lite illa till, eller snarare satt med fötterna i fiskspabad. När jag inte ringt upp efter 20 minuter ringde han igen. Den här gången bjöd jag in honom till vår pool, och när han dök upp den gång var jag glad, inte chockad, att se honom. Ok, lite förföljartendenser, men än sen då? En semesterflirt, vad spelar det för roll hur han är som en seriös pojkvän? Det  lär jag ju aldrig få veta ändå...

Sammanfattningsvis så lämnade jag en tårögd italienare bakom mig när transferbussen kom. Och till min egen stora förvåning insåg jag att mellan alla klicheer och sitt efterhängsna sätt, så hade han lämnat ett starkt avtryck i mitt hjärta. För första gången på många många år kände jag mig förälskad! Och det i sig är en lycka, eftersom jag varit rädd att min förmåga att förälska mig föralltid blivit förstörd. Men tydligen inte, och nu fladdrar fjärilar i magen på mig, jag kan plötsligt börja le mot tomma intet när jag kommer att tänka på honom och plötsligt har jag koncentratinssvårigheter av mycket angenämare anledningar än innan!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela