ofredad.blogg.se

På väg hem efter en särdeles blöt utekväll. På väg till bussen funderade jag på varför jag gör så här. Enligt lean metodologi ska man när något går snett fråga sig själv "varför" 5 gånger. Det behövs inte, det räcker med två.

 

Varför envisas jag med att "gå ut" när jag vet att det slutar med katastrof?

För att jag vill ha katastrof. 

 

Varför vill jag ha katastrof?

Citat vuxna barns stora röda bok " Du känner dig så hemma i kaos och kriser att du blir orolig när allt är lungt".

 

Touche. Nu när jag fått min dos av kaos och oordning (och destruktivt beteende) tillfredställd kan jag utan att bli orolig och rastlös ägna mig åt mitt välordnade liv i några veckor. Om man ska leta något positivt om ikväll kan det vara att det tjänade som en viktig påminnelse. Att jag hatar droger. Jag hatar att droger finns.  Och jag hatar att folk använder dem. Och jag hatar den effekt droger har. Inget av detta kan jag göra något åt, så den bäst fungerande strategin är att hålla mig på så långt avstånd det går från droger. En strategi som funkat hyfsat i 16 år. Tills man får för sig att följa med två 23-åriga killar hem från krogen en lördagkväll. Och de går och ställer sig under köksfläkten och röker. Fläkten till trots sprids en tung sötaktig doft i lägenheten, Främmande i mitt nuvarande liv, men så välbekant från ett tidigare liv. Ytterligare en viktig påminnelse, missbruk behöver inte synas på utsidan.

 

Det borde väl jag om någon veta! Min får har ett halvt sekel alkoholmissbruk bakom sig, och ändå, när vi sågs på sjukhuset i maj såg han ut som vilken 70åring som helst. Och dessa unga grabbar såg ut som vilka killar som helst. Ok, jag hade gissat att de var lite äldre, och orsaken till det kan ju vara drogens slitage. Min "dejt" erkände att han röker varje dag. Jag frågade om han inte hade problem med jobbet, och han svarade som om jag var blåst " men jag röker ju inte på dagtid, bara på kvällen!" Just det, alla alkoholister bor inte på parkbänkar, och tydligen kan även ett inbitet cannabisfan sköta ett jobb. Det är också en "fördom" jag ofta stöter på, en alkoholist kan inte behålla sitt jobb. Jo, en del kan det. Kombinationen alkoholist och arbetsnarkoman är faktiskt inte helt ovanlig.

 

Vår sammanlagda intoxination, hans av cannabis, min av alkohol, gjorde att det inte blev några heta aktiviteter, när vi väl hamnade i sängen ville båda (iaf jag) inget annat än sova...likaså bra det. Men ångesten idag vet inga gränser ändå. Det känns som om jag gjorde en blixtvisit i ett liv och en tillvaro jag helst vill glömma att jag haft. Och jag vill glömma att det finns folk omkring mig som lever i den tillvaron idag. Jag var inga vänner och bekanta som brukar andra droger än alkohol och nikotin, och det är ett aktivt val jag gjort. Och ändå, så fanns det förbannade jävla suget där! Efter 16 års total avhållsamhet, så ligger det ändå där och slumrar. Och min inställning till mitt ragg skrämmer mig också, jag tappade inte intresset när jag förstod vad han gjorde. Inte förrän han berätta i vilken omfattning han gjorde det blev jag lite avskräckt.

 

Nej fy, nu vill jag bara glömma gårdagskvällen och fortsätta min husrenovering. Och påstå för mig själv att jag aldrig mer ska gå ut! Jag kanske kan tro på det några dagar iaf. Och nu har min kolsvarta sida (se tidigare inlägg) fått sitt för ett tag. Och passande nog ska jag till psykologen i nästa vecka. Vi kan ha en del att prata om...