ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Ett vilset vuxet barn

Publicerad 2016-10-30 21:54:27 i Allmänt,

Jag har inte skrivit på länge eftersom hela denna hösten fått ett nytt fokus, inte längre riktat mot T. Efter att ha gått på ett ACA-möte (Adult Children of Alcoholics) i augusti insåg jag hur otroligt mycket min uppväxt fortfarande påverkar mig. Jag gick i psykodynamisk terapi under ett år (2006) och besökte då Al-anon möten (anhöriga till alkoholister) regelbundet. Efter ett års terapi kände jag att jag slutit fred med mig själv och min bakgrund. Jag trodde jag hade accepterat, slutat fly och sett sanningen i vitögat. Nu var jag redo att börja leva ett eget sunt och "friskt" liv, utan medberoende, beroenden eller destruktiva betenden. Trodde jag.
 
I augusti gick jag på ett möte igen, jag gick dit i egenskap som anhörig till T men kom ut efter 90 minuter och insåg att jag fortfarande levt med skygglappar för ögonen. Jag hade inte alls slutat fly. Jag hade inte alls slutat med destruktiva betenden. Och även om jag accepterat att min uppväxt inte var som jag önskat, så hade jag absolut inte accepterat hur jag hanterat den. Och att attacker av deppresion och ångest fortfarande kunde lamslå mig fullständigt, bara för att något i nuet väckte upp ett smärtsamt barndomsminne.
 
Inom ACA talar man om "vuxna barn". Teorin är att eftersom ett barn i ett alkoholistiskt hem inte tillåts vara barn, blir man heller inte vuxen, utan fortsätter vara ett barn innuti en vuxen kropp. Jag, som så många andra, tvivlar ibland på att jag verkligen har rätt att titulera mig "vuxet barn". Min pappa var aldrig ute på kroigen och drack, han hamnade inte i slagsmål, i fyllecell eller somnade badandes i sina egna spyor. Han var en välfungerande finrumsalkoholist, duktig på sitt jobb och inga konflikter utanför hemmets stängda dörrar. Så kanske var alkoholen inte ett så stort problem egentligen, kanske var det fel på mig som överreagerade så. Ingen annan verkade ju tycka att det var ett problem. 
 
Men jo det VAR ett problem. 
Det är inte normalt att börja dricka starköl kl 10 på lördag och söndagmorgnar.
Det är inte normalt att alltid dricka minst 2 snapsar till lunchen på helgerna.
Det är inte normalt att aldrig kunna hämta sin dotter på simträningen kl 18.30 eftersom man är för onykter att köra bil då. Varje kväll.
Det är inte normalt att tvångsmässigt alltid dricka minst 2 wiskey innan man ska gå ut på restaurang, eller innan middagsgästerna anländer.
Det är inte normalt att bli vansinnigt förbannad om yttre omständigheter tvingar en att vara nykter en kväll.
Det är inte normalt att den 10-åriga dottern ska ha ont i magen av ångest inför middagsbjudningar, orolig för hur full hennes pappa kommer bli.Innan gästerna kommit.
Det är inte normalt att den 15-åriga dottern ska behöva tigga sin kraftigt berusade pappa att sluta dricka kl 23 eftersom han ska skjutsa henne till tåget kl 07 följande morgon.
Det är inte normalt att ett barn i första klass lärt sig att det är "bättre" att det står 3.5 istället för 5.0 på pappas ölburkar eftersom han då kan dricka ca 3 st innan det börjar bli obehagligt.
Det är inte normalt att ett barn i mellanstadiet aldrig kan somna innan den sista personen i hushållet lagt sig, eftersom ångesten och oron först då blir så lätt att det är möjligt att slappna av tillräckligt för att somna.
 
Och jag HATAR att jag tvingades växa upp och låtsas att allt detta var normalt. Jag kände mig ensammast i hela världen, säker på att inget annat barn låg vaken varenda kväll och räknade antalet gånger som barskåpet öppnades. Jag HATADE att ingen ville se verkligheten som den var. I bästa fall kände jag mig osynlig (allt kretsade kring pappas humör och pappas alkohol) eller i sämsta fall var jag ett hinder, ivägen, besvärlig. Jag HATAR att dessa minnen fortfarande, 20 år senare, får mig att känna mig ensammast i världen. Jag hatar mig själv för att jag inte kommit över det än. Jag hatar alkoholen som tog de första 19 åren av mitt liv, och jag hatar mig själv för att jag låtit ångesten styra över de följande 16 åren och att jag slösat så mycket tid och energi på destruktiva flyktbetenden. Även om jag faktiskt var tvungen att fly ibland under uppväxtåren, när verkligheten blev alltför outhärdlig, så borde jag ändå ha slutat fly för länge sen. Men det har jag inte, och jag hatr mig själv för det med.
 
Tydligen var jag inte redo tidigare att inse vidden av mina egna destruktiva betedndemönster. Nu är det som om en rullgardin åkt upp och allt det fula vidriga som tidigare var dolt i mörker syns plötsligt plågsamt tydligt. Och jag gillar inte det jag ser. Det gör grymt jävla ont, så ont att jag fortfarande tvingas fly lite ibland. Men jag är åtminstonde på rätt väg, även om den är långtifrån spikrak och då och då nattsvart.Men jag vet vart jag vill.
 
Jag vill kunna minnas saker från min uppväxt utan att tappa andan av ångest.
Jag vill kunna minnas de ljusa stunderna från min uppväxt utan att sekunden därpå överväldigas av mörka minnen.
Jag vill kunna minnas med ett sorgset leende men utan att paniken hotar att ta över.
Jag vill förlåta mig själv för de saker jag gjorde mot mig själv för att hantera min ångest.
Jag vill kunna känna mig stolt över var jag är idag, även om jag gått vilse på vägen hit.
Jag vill känna mig hel.
 
 

De små rosa molnen skingrade sig snabbt

Publicerad 2016-10-04 22:14:01 i Allmänt,

Jag insåg ju att min energi/lyckoboost från Frankrike inte skulle hålla i all evighet. Men jag hade hoppats på några dagar. Men så blev det inte. Jag kom hem från resan en lördag och hela helgen var helt underbar, men redan på måndagen lade sig dysterheten tungt på mina axlar igen. Jag försökte febrilt få tillbaka lite av semestermagin genom att titta på bilder, men plötsligt var de lika opersonliga som tryckta vykort. 
 
Men varför? Och varför nu? Jag tror att jag delvis vet svaret. Jag har hakat upp mig på en tanke, en destruktiv tanke som vägrar släppa taget om mig.
 
21 oktober är det 3 år sen han sa att han skulle döda mig. Och därmed 3 år sen jag slutligen bestämde mig en gång för alla att lämna honom. Sen var det inte praktiskt genomförbart förrän två dygn senare, 23 oktober 2013.
 
3 år. Det är en lång tid. Nästan hela Lillas liv, och halva Storas liv. 3år, och fortfarande har han inte släppt mig. Fortfarande har han inte accepterat att det inte är vi, och aldrig kommer bli vi igen. 3 år och han hyser fortfarande glödande förakt mot mig. Det känns så tröstlöst. Kommer det någonson att bli bättre? Kommer jag någonsin att må bättre? Eller kommer jag vara hans söndertrasade voodoodocka i all evig tid?
 
Nu är jag pessimisstisk, jag vet det. Men just nu är det det enda jag orkar vara... Enligt vad jag lärt mig om kbt och ACT så ska jag försöka byta ut en sådan destruktiv tanke mot något mer hjälpande. Men just nu känner jag mig så fantasilös att jag inte ens kan komma på vad dte skulle kunna vara för tanke. För jag ska ju kunna tro på den också. Visst kan jag tänka tanken "Imorgon kommer T vakna på morgonen och inse att det är dags att gå vidare och att han vill göra det bästa möjliga av vårt sammarbete". Men fullt så galen är jag inte, att jag skulle kunna lura mig själv att gå på den tanken.
 
"Om ytterligarec 3 år kommer det vara mycket bättre än det är idag" skulle jag kunna tro på. Men jag vet inte om jag skulle bli tröstad av det. 3 år TILL? No way...
 
Jag får klura vidare, något alternativt tankesätt måste finnas...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela