En bok om vår andra flodhäst
Min mamma fick diagnosen Alzeihmer i maj. Så nu när jag håller på att handla julklappar tänkte jag att en bok om Alzeihmer vore perfekt till min pappa, han älskar att läsa och på så sätt skulle han kanske få lite mer förståelse för min mamma. Men jag vill inte ge bort en bok som är nattsvart och utan hopp (vilket den diagnosen ju tyvärr är), så jag vill själv läsa boken först. Jag började min efterforskning på Storytel, och först ut blev boken "Ett långsamt farväl", skriven av hustrun till en man som 62 år ung får diagnosen. Boken var intressant och bra skriven, men lite för mörk för att passa som julklapp. Men det mest slående var vilka enorma likheter det verkar vara att leva med en make med ganska svår Alzeihmer som att leva i en våldsrelation!! Så otroligt mycket hon skrev som jag kände igen mig i från mitt äktenskap med T. Hur maken alltid skulle lyssna när hon pratade i telefon, och hörde han något han inte gillade la han sig i samtalet. Hur hon inte ens fick gå på toaletten i fred utan att han genast måste in där. Hans skuldbeläggning, trots att hon gör allt hon kan för sin make. Och det ständigt gnagade självtvivlet. Gör jag rätt? Borde jag kunna göra mer? Andra skulle nog ha klarat detta bättre än jag. Överdriver jag situationen, den kanske inte alls är så illa som jag tror? Check på dem! Hon beskriver också modigt hur sexlivet går från njutning till tvång och våld på sig själv. Och hur maken inte märker ens när hon gråter under samlagen. Check på den med.
Den avgrundsstora skillnaden är dock att en Alzeihmerpatient verkligen inte kan hjälpa sitt beteende, en tidigare frisk hjärna har invaderats av amyloida plack och tangles som sakta slår ut all fungerande hjärnaktivitet, medan en våldsutövande man bara tror sig vara fri från ansvar för sina handlingar. Men det ger mig lite tröst att tänka på T som lika borta som en åldring med svår Alzeihmer!
Nästa bok blev "Hon som var jag" skriven av en ensamstående kvinna med två vuxna döttrar, som redan före 60 får diagnosen Alzeihmer. Och den boken passade. Hon försökte inte förfina eller släta över det som hände, men på något sätt ingav boken ändå lite hopp och lite glädje. Och hon beskriver så bra, hur dimman plötsligt kan lägga sig tät i hennes hjärna, och hur paniken kryper närmre. Men sä minns hon sin läkares råd " vänta ut, dimman kommer lätta" och när hon gör det, väntar, så händer precis det. Det var nyttig läsning för att förstå hur det ibland kan gå bra att ha ganska avancerade diskussioner med min mamma, men ibland kan hon inte ta in den enklaste information som tex vilken dag jag kommer hem för jul. Den boken fick det bli!
Inte förrän senare samma kväll insåg jag med en chock vad jag gjort. Jag skulle bryta mot den dysfunktionella familjens grundregel "inte tala" på självaste julafton! Pappas flodhäst har eftet ett halvt sekel som enväldig härskare i vårt vardagsrum nu fått sällskap ac mammas flodhäst, diagnosen. Och här får min pappa en bok om självaste flodhästen!! Först blev jag rädd. Men sen kom jag på att eftersom vi inte pratar om att vi inte pratar om saker, så kan jag vara lugn. Om min pappa skulle skälla ut mig skulle det vara ett sett att erkänna problemet ovh det vill han ju inte. Så antingen kommer han läsa boken för att lära sig, eller så säger han tack och lägger ner den i en bytålåda där den får förbli... Men lite stolt är jag också, att jag vågade (omedvetet visserligen) bryta mot inte tala regeln!
