ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Logik- finns den?

Publicerad 2017-05-16 13:27:15 i Allmänt,

För att svara på rubriken, så i vissa fall definitivt "ja". Innom den naturvetenskapliga sektor jag arbetar råder logik i det mesta. Mina synnerligen kompetenta kollegor är också ganska logiska, och jag skulle nog tycka att jag själv också för det mesta handlar och tänker logiskt (iaf med förståndet, känslorna går sin egen väg).
 
I fallet T blir svaret däremot ett rungande "nej"!
 
På skärtorsdagen gick mina döttrar påskkärring med några vänner, och självklart ville de ringa på hos pappa (och alla andra på gatan eftersom de känner dem). Från att jag parkerade bilen ca 100m bortanför Ts gata tlls dess att vi gått dit (gissningsvis 3 minuter) hade T hunnit skicka ett mail till mig med följande innehåll:
 
Har jag inte sagt åt dig att hålla dig borta från denna del av Bälinge?! Eftersom du är så obehaglig och vägrar sammarbeta vill jag inte ha dig på O-vägen!
 
När vi sen kom och ringde på öppnade han (här vill jag skriva glatt men det vore en total lögn) och höll fram en skål godis mot den glada barnaskaran, men slängde mördande blickar på mig istället för att le tillbaka. Sen kom mailen om överlämning på annandag påsk som jag skrev om i förra inlägget, att jag skulle vänta "runt hörnet".
 
Förra veckan (när jag hade barnen) haglade det in mail om att de hade kläder kvar hos honom som de absolut ville ha med sig till mig. "Konstigt" nog nämnde barnen själva inte ett ord om kläderna. Ett av mailen:
 
Nu har det snart gått en vecka utan Stora fått hämta sina kläder. Taskigt 
Förr eller senare måste du börja prata 
 
Efter mail nr 3 på det temat skrev jag glatt följande svar:
 
 
Det besvarades med 2 mail.
 
Nr 1: Jag bestämmer inte över o-vägen  
Däremot bestämmer jag över nr X
Du är inte Välkommen in på min och flickornas fastighet med tanke på ditt beteende. Du kan stanna utanför så kan flickorna hämta det de behöver.  
 
Nr 2: 

Min nya vänliga stil

Publicerad 2017-05-15 16:47:12 i Allmänt,

Nu är jag tillbaka efter en tids frånvaro. Vet inte riktigt varför, men jag har tyvärr kommit ur all typ av själavård (dit bloggandet hör) den senaste tiden.
 
Det började med min hunds bortgång, när jag såklart blev helt nedbruten av sorg. Men just tack vare att jag tillät mig att känna den och inte försökte fly, så gick det över väldigt snabbt. Visst saknar jag henne såklart fortfarande, men när ett minne dyker upp så ler jag för mig själv. Jag tror att denna process verkligen kan representera vidden av begreppet acceptans. Jag hade redan i förväg acepterat det faktum att F en dag skulle lämna oss, en hund blir ju inte mer än 10-15 år. Och när hon väl gjorde det så accepterade jag det också, genom mina tårar. Det var nog den där förlösande måndagskvällen två dygn efter att hon dött, när jag först grät i 2 timmar på ett fik med en vän, och sedan i ytterligare 1.5 timmar på ett ACA-möte...
 
Men nu tänkte jag återgå till anledningen till denna blogg, T.
 
Någonstanns vid påsk fick jag verkligen nog av honom (igen) och kände helt enkelt att jag orkar inte mer, jag står inte ut att ha det så här. Och eftersom jag inte kan ändra honom fick jag istället söka en möjlig förändring hos mig själv. Och fann en radikal lösning (som vid första anblicken kanske inte låter så bra). Att bemöta allt han skriver med vänlighet och lugn, och så långt det är möjligt utan att göra våld på mig själv eller barnen tillmötesgå hans önskningar (som alltid framläggs som krav).
 
Först bar det mig emot att besvara ett mail om barnens stövlar och vilken värdelös mamma jag är som bara tänker på min karriär istället för mina barn med ett mail med texten:
 
Tack men barnen har andra stövlar här. Ha en trevlig helg!
 
Detta år är ett h-vete för oss separerade föräldrar med ett våldsamt X och  med överlämning på måndagar. Det är galet mycket röda måndagar! Röd dag = överlämning kan inte ske via fritids/dagis, utan man måste komma överens om när och var det ska ske. Först annan dag påsk (alltid röd iofs), sen 1a maj och så snart en klämdag innan nationaldagen, grrrr.
 
Så med min nya attityd i sinnet skrev jag och frågade T om jag skulle lämna barnen till honom kl 13 på annan dag påsk som avtalet säger, eller om han ville byta på tisdagen via dagis. Jag fick följande svar:
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela