ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Tillfällig frihet!

Publicerad 2014-03-31 21:04:09 i Allmänt,

Nu var det länge sen jag skrev. Här har det varit både bra och dåligt, ganska normalt med andra ord. Vad som är normalt kan man ju diskutera länge, men det blir en annan dag. På den positiva sidan är att det inte varit fler polisingripande eller "akutsituationer". Men hatsms och mail som berättar hur svekfull jag är, att det är mitt fel att han mår dåligt osv. Förra helgen (när jag inte hade barnen) åkte jag på 24-timmarskryssning. Det har alltid varit något som han förbjudit mig att åka på. Så då passade det ju perfekt när en vän föreslog det förra helgen. Jag visste att han skulle bli vansinnig, så jag sa inget i förväg. Jag meddelade dock hans mamma att jag inte skulle vara nåbar under kvällen. Och FATTA vilken frihetskänsla, en hel kväll med god mat, goda drinkar och dans, och ingen täckning på telefonen!! Inga sms, inga samtal, ingen oro över vad som skulle vänta mig om jag råkade titta på telefonen. Det var som en liten flytande paradisö. Visserligen var jag ju fullt medveten om att det skulle finnas en massa sms när vi kom in i telefontäckningzon, men ändå, frihet just där och då! Det blev en fantastisk kväll!
 
Och smsen trillade in nästa eftermiddag. Allt från "var är du? Svara då!" till "barnen står här påklädda och väntar på dig, kommer du snart?!" Det sista var ju bara skitsnack, eftersom han hela tiden tjatat om att han skulle ha barnen till tisdag, vilket jag svarade. "Oj då har det blivit ett missförstånd! Jag har planer efter tre, så du får hämta dem senast 14.30". Det var faktiskt underbart att kunna svara "nej det går inte. Jag kan komma klockan sex" och veta att hur han än tjatade, hotade, bönade så skulle jag inte kunna falla till föga. Det var utanför min makt.
 
Och när jag sen hämtade barnen stod de påklädda utanför och väntade med pappa. När jag kom fick jag en blick som kunnat döda en hel arme, sen gick han in och slog igen dörren utan ett ord. Jag packade in barnen i min bil och åkte så fort jag kunde, innan Han skulle ändra sig och komma ut och ställa till med något. Sju minuter senare plingade min mobil till, ett nytt sms: Det hade varit trevligt med en kram.
 
??? Jag blir inte ens förvånad, men det tär på krafterna att försöka hänga med i hans svängningar.

Finns det ett slut på detta?

Publicerad 2014-03-25 21:32:42 i Allmänt,

Alla som stöttar mig (och ni är många!) är övertygade om att det gör det. Och min väninna som jag nämnde förut, hennes våldsamma X har hittat nya offer och gör sig bara påmind i hennes liv då och då. Men ändå tvivlar jag. Jag måste tro att det kommer bli bättre för att orka, men innerst inne är jag inte så säker. När det fullständiga kaoset bröt ut talade jag om att jag hoppades att ”poletten skulle trilla ner” hos Honom. En kär vän, och en klok sådan sa: Jag är rädd att det inte finns någon polett. Jag svarade: Det är klart det gör. Det måste det göra! Men nu, ett halvår senare är jag övertygad om att vännen hade rätt. Han kommer aldrig någonsin i hela sitt liv förstå. Mitt hopp står till att han en dag tröttnar. Och jag är övertygad om att jag skulle få det lättare om han träffade en ny, men ändå kan jag inte önska det. Jag kan inte önska någon annan kvinna in i hans våld.

När nyheten om vår separation spreds fick jag ett långt sms från hans senaste X. Hon sa att hon var så himla ledsen att hon inte varnat mig för honom, men att han kunde ju vara så charmig och snäll i början så jag hade nog ändå inte trott henne. Först tänkte jag också det, varför varnade hon mig inte?! Men sen insåg jag att hon hade rätt. Skulle den där söta, lite småblyga killen som spontant kom med rosor en helt vanlig vardag vara en demon? Han som aldrig valde polarna framför mig? Han som alltid hellre kröp ner i soffan och myste med en kopp te än att dricka öl på krogen? Och Han hade ju berättat vilket psykfall hon var, klart hon ville smutskasta Honom…

Men för att återvända till rubriken, blir det nånsin bättre? Jag vill tro det, men än har det inte blivit det.

Vi är så många!

Publicerad 2014-03-21 19:54:55 i Allmänt,

Idag har jag börjat läsa boken "Jag längtar någonstans...men jag vet inte vart", som handlar om mäns våld mot kvinnor. Vissa saker är som om det vore jag som skrivit det, annat passar inte lika bra. Men det är ändå slående hur mycket män i denna kategori verkar ha gemensamt. Och hur fruktansvärt vanligt det är! Överallt där jag är öppen om min situation berättar folk om egna liknande erfarenheter. Kollegor på jobbet, föräldrar på dagis, grannar, vi finns överallt, vi som varit i en destruktiv relation. Jag har dock fortfarande inte mött en enda som medger att han/hon lever i en destruktiv relation just nu. Men det är ju så det funkar. Man erkänner inte för sig själv, och när man till sist inte kan blunda själv längre så är steget långt att erkänna för omgivningen. Så ibland undrar jag över vem som delar min situation just nu, eller vem som fortfarande är kvar i en relation som borde lämnas. Någon på samma buss som jag? Någon på mitt jobb? Någon på gymmet? Hoppas något ger er styrka att göra det som måste göras!
 
Själv befinner jag mig i fasen att orka stå på mig. För Han tjatar. Via sms, via mail, i telefon. "Kom hem. Allt blir bra, bättre än nånsin. Vi blir en familj igen". När han sätter igång vill jag bara skrika rakt ut JAG VILL INTE! Men istället är jag tyst och försöker vänta ut honom. Allt för att undvika mer bråk en vanligt. Igår kväll blev han tokig, och skickade massa underliga sms. Att han skulle polisanmäla mig. Att det minsann fanns vittnen. Till vad skrev han inte, så det får jag gissa mig till.
 
Idag pratade vi i telefon vid fyratiden (ja jag vet jag skulle ju inte svara, men ibland måste jag). Vi bestämde att jag skulle ringa vid sju och säga god natt till barnen. Jag ringde vid sju, han svarade och slängde sen på luren, utan att jag fått säga god natt. Jag försökte såklart ringa upp igen, inget svar. Var är all rim och reson?!
 
Sedan i tisdags har han barnen (med en annan vuxen där). Jag trodde jag skulle längta ihjäl mig efter barnen, att tomheten skulle vara lamslagen. Men jag skäms inte ens över att erkänna att det har varit helt underbart! Sova hela nätter, äta när/vad jag vill, vila, städa, träna osv. Jag kommer sakna dem, men just nu är jag så slut så jag behöver varje minut av vila... Psykologen påpekade att det är fruktansvärt stressande att leva i en situation där man aldrig vet vad som kan hända härnäst, där hot varvas med kärleksförklaringar i en manisk röra. - Orkar du? Kan du ha det såhär? Tja vad skulle jag svara. Det är inte som att jag har ett val...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela