ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

"It was not your fault..."

Publicerad 2017-02-23 21:47:36 i Allmänt,

Jag har försökt mig på detta med mindfullnessövningar flera gånger, men aldrig tyckt att det känts rätt. Det har känts konstlagt och tillgjort och inte har det gett mig någon ökad kontakt med nuet. Antagligen för att jag inte klarat av att göra det på rätt sätt. Men så i tisdags kväll snubblade jag in på denna meditation för barn uppvuxna i dysfunktionella hem, av Lisa A Romano:
 
https://www.youtube.com/watch?v=WXzreQ7Svo0
 
Och den träffade mig mitt i prick! Redan efter en dryg halvminut säger hon många meningar på rad, som alla börjar med orden " It was not your fault..." Och då insåg jag att trots att jag med mitt förstånd sett det som självklart att det inte var mitt fel att min pappa blev alkoholist långt innan jag föddes och att det inte är mitt fel att han var otillgänglig, aggresiv och egocentris, så tror inte känslorna på det. När jag hörde orden "It was not your fault..." kände jag att i djupoet av mitt hjärta bär jag ändå på den skuldkänslan, att det på något sätt ändå var mitt fel. Att om jag bara varit lite mer ordentlig hade min pappa inte behövt hota mig med stryk så många gånger. Om jag bara inte varit så envis och uppkäftig hade min pappa inte behövt skrika så mycket åt mig. Och åt min mamma. Och om jag bara varit lite mer som min äldsta bror hade det kanske varit möjligt för min pappa att knyta an till mig. 
 
Jag har läst att det är väldigt vanligt att barn i dysfunktionella familjer tar på sig skulden, och då har jag tyckt att det är helt absurt. Det är klart att det inte kan vara ettt litet barns fel hur de vuxna beter sig, hur mycket sprit de häller i sig! Hur skulle man kunna tro något så dumt?! Och nu insåg jag att jag ändå själv sitter fast i just den fällan! Inte med förstånet, men ändå med känslorna... Och därför var det en sådan lättnad att höra en främmande röst säga till mig det alla i min omgivning nog tar för givet att jag vet: att det inte är mitt fel att min pappa är alkoholist.
 
Och med den insikten öppnade sig plötsligt en liten liten glipa in till den totalt avskärmade 12-åriga E. Och plötsligt kom jag på en sak jag vill skriva till henne i det där omöjliga brevet till henne. "Det är inte ditt fel". Så här kommer ett haltande försök.
 
Hej 12-åriga E!
Jag vet inte riktigt vad jag skr skriva till dig, du känns lika avlägsen som om du varit en ytligt bekant och inte mig själv. Men idag kom jag ändå på en sak jag vill säga dig; Det är inte ditt fel! Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar. En stor del av den där konstanta ångestknuten i magen, oron över hur full han kommer bli just idag, beror på att du tar på dig ansvaret för hans handlingar. Och det är inte ditt ansvar, det är hans! Om han kommer full till släktmiddagen är det sig själv han skämmer ut. Ingen kommer tycka att 12-åringen skött sig illa som inte lyckats hålla sin pappa nykter. Vistt blir det lite jobbigt för dig också, men det är inte ditt fel! Och du kan inte göra något för att hindra honom. Hur många gånger du än tänker "Snälla snälla ta inte en whiskey till. Inte på direkten iaf!" så kommer han ändå göra det. Varje gång. Det är en kamp du ska ge upp, den slösar på din energi och föder bara ännu mer ångest varje gång du ser hur maktlös du är i gentemot alkoholen. Det är inte ditt fel! Och även om tillvaron inte kommer bli rosaskimrande även om du tar till dig de orden, så kommer verkligheten bli betydligt lättare att hantera. Verkligheten blir inte lika tung när du slutar tro att du ska bära hela ansvaret. Han kommer alltid fortsätta dricka. Han kommer alltid fortsätta skrika och hota. Men det är inte ditt fel.
Kram 35-åriga E.

Glädjen finns också!

Publicerad 2017-02-17 19:09:17 i Allmänt,

Jag har kommit på att min blogg ger en ganska snedvriden bild av mitt liv. Det finns ju mycket som är bra okså, allt handlar inte om galna exmän eller alkoholiserade fäder. Det finns mycket små glädjeämnen också. men eftersom de inte ger samma behov att skriva av sig, och eftersom Ts alla upptåg eller mina nya insikter om hur min bakgrund påverkar mitt liv idag känns mer akut så blir det de sakerna som får fokus i min blogg. Och detta blev så uppenbart när jag sprang på en bekant i förra veckan (en som känner till min blogg). Hon frågade medlidande hur det var och jag svarade spontant jätteglatt:
- Det är jättebra! Jag ska börja på nytt jobb i mitten på mars!
Det var trevligt att träffa hen, och när jag gick hem var jag på strålande humör. Och då slog det mig, att den sidan kommer aldrig fram på min blogg! Men den sidan finns den med! Och tur är väl det, hur skulle man annars orka? Så därför har jag bestämt att detta inlägg ska bli allt igenom positivt! För det finns mycket att glädjas åt... Nu försöker jag inte göra något hellylle-facebook-status av mitt liv, men solstrålarna finns där också.

Ett brev till 12-åriga E

Publicerad 2017-02-08 22:55:00 i Allmänt,

Igår fick jag i läxa av kbtterapeuten att skriva ett brev till 12-åriga E. Jag älskar att skriva, när jag var liten drömde jag om at bli författarenär jag "blev stor" och vanligtvis kastar jag mig huvudstupa in i alla skriftliga uppgifter oavsett om det gäller en expertrapport inom mitt arbetet eller ett privat brev till en vän. Men detta var annorlunda. Jag visste med en gång att det inte skulle gå, jag kände skrivkrampen redan innan jag fattat pennan.

21 december skrev jag ett brev till 15-årga E, också det en läxa från terapeuten. Det skiljer bara 3 år, men livet såg helt olika ut. 15-åriga E hade ett hektiskt liv fyllt av alkohol, droger, sex, stölder, polisutredningar och allmänt kaos, men ändå någon form av inre "lugn". 12-åriga E var raka motsatsen, en utåt sett mönsterelev, omtyckt av lärare, grannar och kompisars föräldrar. Men med ett fullständigt kaos inombords, fylld av självförakt och hat mot livet i sin helhet.

Idag när jag ser på 15-åriga E känner jag medlidande, ömhet och kärlek. Och en känsla av att jag vill ta upp henne i min famn och trösta henne, vyssja henne och viska att allt kommer att bli bättre. Med 12-åriga E känner jag ingenting, absolut ingenting. Jag kan visualisera henne, och ser mig själv vända ryggen mot henne. Under vuxna-barn-veckan pratade vi om att vi måste vårda våra "inre barn". Jag såg en bild av 12-åriga E och spontant dök följande tanke upp "Alla har övergivet henne, och det har jag med. Hon är förlorad" och så vände jag mig ointresserat bort. Och det är precis så jag känner, det är inte jag, den flickan berör mig inte. Och hur ska jag då kunna skriva ett brev till henne? Det hade varit lättare att skriva till ett brev till en främling... Jag minns hur det var, men ändå är det inte jag. Kanske någon typ av försvar, jag vet hur fruktansvärt dåligt den flickan mådde och då vill jag inte ta in att det faktiskt var jag som kände så. Men ändå. En total främling. Och sorgligt nog har jag inget tröstande att säga den lilla flickan...

Jag har fått råd från andra ACA-are att det är just 12-åriga E jag måste våga möta, att 15-åriga E redan lagt sig till med en massa destuktiva flyktmedel som därmed gav ett utlopp för all den ångest och oro som 12-åriga E bara stängde inne. Att 15-åringen därmed verkade "må bättre" men att det bara berodde på flykt och avstängning, inte på att livet faktiskt blivit bättre. Och jag vet inom mig att det är sant. En annan vän sa att jag troligtvis lättare känner samhörighet med 15-åriga E eftersom jag i mångt och mycket fortfarande är henne, fortfarande ägnar mig åt samma flykter. Jag är 35, men på många sätt fortfarande bara 15 år. Tragiskt men sant. Men 12-åringen, henne vände jag ryggen för 23 år sedan...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela