"It was not your fault..."
Jag har försökt mig på detta med mindfullnessövningar flera gånger, men aldrig tyckt att det känts rätt. Det har känts konstlagt och tillgjort och inte har det gett mig någon ökad kontakt med nuet. Antagligen för att jag inte klarat av att göra det på rätt sätt. Men så i tisdags kväll snubblade jag in på denna meditation för barn uppvuxna i dysfunktionella hem, av Lisa A Romano:
https://www.youtube.com/watch?v=WXzreQ7Svo0
Och den träffade mig mitt i prick! Redan efter en dryg halvminut säger hon många meningar på rad, som alla börjar med orden " It was not your fault..." Och då insåg jag att trots att jag med mitt förstånd sett det som självklart att det inte var mitt fel att min pappa blev alkoholist långt innan jag föddes och att det inte är mitt fel att han var otillgänglig, aggresiv och egocentris, så tror inte känslorna på det. När jag hörde orden "It was not your fault..." kände jag att i djupoet av mitt hjärta bär jag ändå på den skuldkänslan, att det på något sätt ändå var mitt fel. Att om jag bara varit lite mer ordentlig hade min pappa inte behövt hota mig med stryk så många gånger. Om jag bara inte varit så envis och uppkäftig hade min pappa inte behövt skrika så mycket åt mig. Och åt min mamma. Och om jag bara varit lite mer som min äldsta bror hade det kanske varit möjligt för min pappa att knyta an till mig.
Jag har läst att det är väldigt vanligt att barn i dysfunktionella familjer tar på sig skulden, och då har jag tyckt att det är helt absurt. Det är klart att det inte kan vara ettt litet barns fel hur de vuxna beter sig, hur mycket sprit de häller i sig! Hur skulle man kunna tro något så dumt?! Och nu insåg jag att jag ändå själv sitter fast i just den fällan! Inte med förstånet, men ändå med känslorna... Och därför var det en sådan lättnad att höra en främmande röst säga till mig det alla i min omgivning nog tar för givet att jag vet: att det inte är mitt fel att min pappa är alkoholist.
Och med den insikten öppnade sig plötsligt en liten liten glipa in till den totalt avskärmade 12-åriga E. Och plötsligt kom jag på en sak jag vill skriva till henne i det där omöjliga brevet till henne. "Det är inte ditt fel". Så här kommer ett haltande försök.
Hej 12-åriga E!
Jag vet inte riktigt vad jag skr skriva till dig, du känns lika avlägsen som om du varit en ytligt bekant och inte mig själv. Men idag kom jag ändå på en sak jag vill säga dig; Det är inte ditt fel! Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar. En stor del av den där konstanta ångestknuten i magen, oron över hur full han kommer bli just idag, beror på att du tar på dig ansvaret för hans handlingar. Och det är inte ditt ansvar, det är hans! Om han kommer full till släktmiddagen är det sig själv han skämmer ut. Ingen kommer tycka att 12-åringen skött sig illa som inte lyckats hålla sin pappa nykter. Vistt blir det lite jobbigt för dig också, men det är inte ditt fel! Och du kan inte göra något för att hindra honom. Hur många gånger du än tänker "Snälla snälla ta inte en whiskey till. Inte på direkten iaf!" så kommer han ändå göra det. Varje gång. Det är en kamp du ska ge upp, den slösar på din energi och föder bara ännu mer ångest varje gång du ser hur maktlös du är i gentemot alkoholen. Det är inte ditt fel! Och även om tillvaron inte kommer bli rosaskimrande även om du tar till dig de orden, så kommer verkligheten bli betydligt lättare att hantera. Verkligheten blir inte lika tung när du slutar tro att du ska bära hela ansvaret. Han kommer alltid fortsätta dricka. Han kommer alltid fortsätta skrika och hota. Men det är inte ditt fel.
Kram 35-åriga E.
