ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Jag får vara ledsen!

Publicerad 2017-10-31 23:16:48 i Allmänt,

Idag hade jag avslutningssamtal med den KBT terapeut jag gått till i 1 år. Det var tungt, eftersom jag delat med mig av så mycket av mitt liv till henne. Men även detta sista samtal var givande.
 
Jag berättade att trots alla destruktiva och dumma saker jag gjort i mitt liv, är det jag har mest dåligt samvete över att jag mådde så dåligt som 11-12 åring (innan jag hittat något sätt att avreagera mig min ångest). Vi grävde lite i varför jag är arg på mig själv för att jag mådde dåligt i en väldigt påfrestande situation. Hon försökte få mig att inte vara så hård mot 12-åriga E. Men trots att förståndet höll med henne så sprang känslorna sin egna väg och ville fortsätta förskjuta den lilla flickan. Även om vi inte kom fram till varför jag var så arg på och skämdes över lilla Es känslor så hade någon process inom mig satts igång.
 
Senare på kvällen var jag ute och gick med mina hundar och då dök spontant följande tanke upp "Jag är ledsen, men det är ok. Jag får vara ledsen." Och pang!  bom! som en blixt från klar himmel slog den så självklara insikten till. Det är fortfarande det jag kämpar mot, att jag inte får vara ledsen. Så var det när jag var liten, en av nyckelreglerna i den dysfunktionella familjen. Inga jobbiga känslor får visas eller ens finnas, allt otrevligt skall ignoreras/döljas och då  går problemet upp i rök. Så var det då, men innan ikväll insåg jag inte att jag fortfarande lever efter den normen. Att vara ledsen är fel, och då tar jag till vilka medel som helst för att fly från sorgen för göra fel vill man inte!  Det ville inte lilla E och det vill jag inte idag heller. Och om jag ändå inte lyckas fly undan utan faktiskt blir ledsen överväldigas  jag av skuld och skam. Skam att känna något jag inte får. Men jag FÅR vara ledsen! Jag har faktiskt all rätt i världen att vara ledsen, precis som alla andra på denna jord. Det kan nog låta löjligt uppenbart för många, men för mig kom den insikten som en total överraskning ikväll . Jag får vara ledsen!  Och i det ligger en enorm lättnad och frihet. Det är aldrig roligt att vara ledsen, men utan den extra tyngden av skam och skuld går sorgen att bära. Och det förklarar också min ilska mot lilla E. Hon var så fruktansvärt ledsen, alltså gjorde hon så himla fel! Men jag vill inte leva efter den regeln, alltså har jag i gen anledning att vara arg på drn lilla flickan. Får se om jag får med känslorna på det... 

Jag fick som jag ville.

Publicerad 2017-10-22 11:59:09 i Allmänt,

Jag ville få en örfil av livet, som skulle ta mig ur min dimma. Och det fick jag. Otroligt vad det gör med en att möta andra med samma bakgrund. Och vad jag än berättar om möts jag av accepterande och igenkännande. Det är gemenskap!
 
När jag var 25 år och för första gången kunde uttala orden "min pappa är alkoholist" trodde jag att jag stött på ett problem liknande en matematisk ekvation. Där x= alkoholist och så var problemet löst. Jag hade klarat att uttala de skamfyllda ord jag blivit stenhårt fostrad att förneka. Det var ett enormt viktigt och stort steg för mig. Som för alla vuxna barn. Men det var ett stort misstag att tro att jag därmed var klar. Och det kom som en total chock för ganska exakt ett år sen. Även om jag nu med viss möda kan erkänna hur kaotisk och otrygg min uppväxt var, så försvinner inte spåren det satt. Hur hade jag kunnat tro att bara för att jag bröt tystnaden skulle såren magisk läkas och gå upp i rök utan att lämna minsta spår? 
 
Jag skrev till en underbar vän i ett sms förra hösten "jag trodde jag var klar med det där". Och fick det klockrena svaret "du blir nog aldrig klar". Så självklart när jag fick höra det från någon annan! Och nu har jag nog accepterat att det är så det ligger till. Jag blir aldrig av med min barndom och ärren bär jag med mig varje dag. Men jag kan välja hur jag ska agera utifrån de förutsättningar jag har. Och än så länge väljer jag fortfarande fel alldeles för ofta. Som när jag väljer att mota bort min inre ensamhet med att kasta mig i säng med en främmande man. Eller när rastlösheten blir olidlig och jag dövar den med alkohol. Eller med att kasta mig huvudstuppa in i att ägna all vaken tid åt ett projekt. Som att renovera ett helt hus på några veckor. 
 
Jag har ett enormt arbete framför mig, Men med den här helgen i ryggen känner jag att det kanske är möjligt. Men att lägga bort alla min flyktvägar innebär att möta den överväldigande övergivenhet och ensamhet jag kände som liten. Där hela tillvaron kretsade runt att läsa av "Hur full är han? Eller bakis ? Eller abstinent? Eller bara förbannad ändå?" Men jag överlevde och jag lever. Och nu gäller det att inte låta livet gå mig förbi fångad i destruktiva beteendemönster skapade när jag inte hade något annat val. Men nu har jag ett val, och ett eget ansvar för att välja rätt! En ofta använd slogan i 12-stegssammanhang är  "Det är enkelt. Men det är inte lätt! 
 
 

En märklig men underbar förändring

Publicerad 2017-10-20 15:27:40 i Allmänt,

Nu var det visst evigheter sen jag skrev. Av 100 anledningar. Men mest av allt för att jag inte orkat. Och då menar inte att jag inte orkat trycka på tangenterna, utan att jag inte orkat reflektera. Och utan reflektioner har jag inget vettigt att skriva. Och då låter jag hellre bli. Jag har känt mig avstängd, distanserad och har gått på autopilot, iaf under sommaren. Sen har jag haft fullt upp med att renovera mitt nyköpta (men långt ifrån nybyggda) hus. Och jag har haft så kul, jag älskar att renovera!! Och det är ett av de tillfällen då det faktiskt är en fördel att vara själv. JAG får bestämma allt! Och samtidigt är det en av mina bästa flyktstrategier, att vara så inne i ett projekt att jag helt glömmer mig själv... 
 
Men nu till bloggens huvudperson, T. Sommaren innehöll sin beskärda del av bråk och tjafs, men efter sommaren började jag märka en trend: de hatiska mailen hade börjat komma i betydligt lägre frekvens under hans barnfria veckor. Veckor han hade barnen var det samma takt som vanligt, 1-2 mail per dag om hur hemsk jag är, inte kan samarbeta "alla vet som tur är hurdan du är" osv osv. Men det var otroligt skönt att känna att jag fick lite paus varannan vecka. Och hans senaste barnfria vecka fick jag inte ett enda mail! Inte ett enda kontaktförsök på 7(!!!) dagar!! Det har inte hänt sen jag lärde känna honom i november 2007.
 
I måndags fick han barnen och jag tänkte att nu börjar det igen. Och ja ett argt mail på måndagen och ett arg (och helt befängt) mail på tisdagen, men sen dess tyst igen!!! Jag vågar knappt andas tanken att detta kan vara hans nya nivå av hat och trakasserier. För för första gången på fyra år känner jag att det här kan jag hantera, så här kan jag ha det. Och det är en helt ny och fullkomligt underbar känsla! I 4 år har jag levt med känslan "så här kan jag inte ha det, jag orkar inte leva så här". Men det har jag gjort, av den enkla anledningen att jag inte haft något val. Och jag fattar knappt hur det har gått. Andra säger ofta att jag är så stark som står ut med honom. Men sanningen är att styrka har inget med saken att göra, utan frånvaron av andra alternativ är det enda som fått mig att fortsätta. 
 
Men nu har jag plötsligt en tillvaro där jag fortsätter för att jag vill och orkar. Och jag är livrädd att det ska ryckas ifrån mig, jag vill inte tillbaka!! 
 
Men vad beror hans plötsliga förändring på? Absolut ingen aning. Men han har inte vaknat upp som en ny människa med nya insikter om sig själv, det är jag säker på. Så det ligger nära till hands att gissa att han träffat någon ny. Och om det är så finns ju alltid risken att det tar slut och han återupptar häxjakten på mig. Men det är inget jag kan påverka, så det bekymrar jag mig inte om. När vi var nyseparerade träffade han en ny och efter mycket vånda varnade jag henne för vilken typ av person hon träffade. Hon påstod sig kunna hantera honom, och sen tog det slut av andra anledningar. Men den typen av intervention tänker jag absolut inte göra nu. Inte för att jag önskar någon kvinna in i hanns makt, men jag måste tänka på mig själv. Jag kan inte viga mitt liv åt att skydda världen från honom. 
 
Nu sitter jag på ett tåg påväg till ACA konvent i Karlstad. Om jag varit känslomässigt avstängd sen i juni kommer det nog bli ett abrupt och hårt påslag i helgen. Som en örfil. Men jag behöver den för att ta mig ur dimman jag gått in i. Visst är det skönt att ha kommit ur depressionen, men likgiltighet är inte ett fullgott alternativ heller. 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela