Jag får vara ledsen!
Idag hade jag avslutningssamtal med den KBT terapeut jag gått till i 1 år. Det var tungt, eftersom jag delat med mig av så mycket av mitt liv till henne. Men även detta sista samtal var givande.
Jag berättade att trots alla destruktiva och dumma saker jag gjort i mitt liv, är det jag har mest dåligt samvete över att jag mådde så dåligt som 11-12 åring (innan jag hittat något sätt att avreagera mig min ångest). Vi grävde lite i varför jag är arg på mig själv för att jag mådde dåligt i en väldigt påfrestande situation. Hon försökte få mig att inte vara så hård mot 12-åriga E. Men trots att förståndet höll med henne så sprang känslorna sin egna väg och ville fortsätta förskjuta den lilla flickan. Även om vi inte kom fram till varför jag var så arg på och skämdes över lilla Es känslor så hade någon process inom mig satts igång.
Senare på kvällen var jag ute och gick med mina hundar och då dök spontant följande tanke upp "Jag är ledsen, men det är ok. Jag får vara ledsen." Och pang! bom! som en blixt från klar himmel slog den så självklara insikten till. Det är fortfarande det jag kämpar mot, att jag inte får vara ledsen. Så var det när jag var liten, en av nyckelreglerna i den dysfunktionella familjen. Inga jobbiga känslor får visas eller ens finnas, allt otrevligt skall ignoreras/döljas och då går problemet upp i rök. Så var det då, men innan ikväll insåg jag inte att jag fortfarande lever efter den normen. Att vara ledsen är fel, och då tar jag till vilka medel som helst för att fly från sorgen för göra fel vill man inte! Det ville inte lilla E och det vill jag inte idag heller. Och om jag ändå inte lyckas fly undan utan faktiskt blir ledsen överväldigas jag av skuld och skam. Skam att känna något jag inte får. Men jag FÅR vara ledsen! Jag har faktiskt all rätt i världen att vara ledsen, precis som alla andra på denna jord. Det kan nog låta löjligt uppenbart för många, men för mig kom den insikten som en total överraskning ikväll . Jag får vara ledsen! Och i det ligger en enorm lättnad och frihet. Det är aldrig roligt att vara ledsen, men utan den extra tyngden av skam och skuld går sorgen att bära. Och det förklarar också min ilska mot lilla E. Hon var så fruktansvärt ledsen, alltså gjorde hon så himla fel! Men jag vill inte leva efter den regeln, alltså har jag i gen anledning att vara arg på drn lilla flickan. Får se om jag får med känslorna på det...
