Nytt lågvattenmärke
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt "Nu kan han inte sjunka lägre" om T, och varje gång motbevisar han mig. Senast nu ikväll.
Tillsammans med socialen har han en deal att han får ha barnen om han följer vårdens planering, vilket innebär att han tar antabus under överinseende 3gr/vecka, lämnar leverprover (vilka var förhöjda på psykakuten) och träffar en alkoholsjuksköterska. Först vägrade han gå med på detta, men när jag och socialen krävde att han skulle följa deras behandling för att få träffa barnen så gick han plötsligt med på det förra veckan. Dealen är att vårdcentralen gör en orosanmälan om han inte följer detta. Och det gjorde de idag när han inte dök upp. Tydligen hade han inte förstått att han måste gå dit även på sina barnfria veckor. Jag kan inte låta bli att känna lite skadeglädje, han hade säkert tänkt dricka en massa när han inte har barnen och nu försvann den möjligheten, HA! Men det är mycket viktigare än skadeglädje, det går inte att vara nykter alkoholist varannan vecka. Så för att detta ska kunna hålla (vilket jag är övertygad om att det ändå inte kommer göra) så måste han bli nykter på heltid.
Nu ikväll fick Stora sms från honom som hon läste upp för mig och Lilla:
"Vill du och Lilla tjäna 300 kronor var per vecka?"
Vi bestämde att hon skulle svara "Hur då?" Vi trodde att det kanske handlade om att leta upp två borttappade biblioteksböcker (vilka kostar 300 kronor styck). Men åh nej, svaret från honom var något annat:
"Jag måst betala 200 kronor varje gång jag tar medicin på vårdcentralen. Om ni i stället kollar att jag tar den kan ni få pengarna"
Alltså det är lågt på så många olika sätt! Men främst av allt ska han såklart inte blanda in barnen i sin behandling!! De är barn, inte hans vårdgivare!! Och sen är ju detta ett avtal med socialen, inget han på eget bevåg kan ändra! Och sen det faktum att efter 1150 har man frikort, och eftersom han redan varit där tre gånger så är det bara tre gånger kvar sen behöver han inte betala någonting.
- Vad ska jag svara? sa Stora.
- Skriv att det där är mellan honom och socialen, och det kan inte han ändra på.
- Ok.
Efter ett tag läste hon upp hans svar:
"Hur vet du det?"
- Om du vill kan du svara "För att mamma säger det". Eller svara precis vad du vill.
Så det var dagens oväntade situation. Men jag skulle ju egentligen skriva om intermezzot i helgen.
Jag hade ju skrivit att barnen kanske kunde komma till honom fredag-söndag, men han svarade inte ens på det, istället skrev han mail med diverse anklagelser mot mig. Att jag skulle sluta leka gud. Att både jag och Stora ljög om förra helgen. med mera med mera. Och han tog inget ansvar över huvud taget alls för sitt beroende och sina utmaningar. Så jag blev så arg och kände att barnen inte borde åka dit alls. Utan att säga något om detta så frågade jag barnen om de ville till pappa, och om de ville dit fredag-söndag eller lördag till söndag. De valde då lördag till söndag. Vilket jag mailade honom, sent på fredagskvällen. Jag borde mailat tidigare, men han hade ju inte hört av sig om det.
Jag skrev att barnen skulle komma kl 10 på lördag morgon. Nästa morgon på lördag åkte vi dit, men han som aldrig nånsin åker någonstans var inte hemma!! Jag loggade in på mailen och då hade han skickat ett jätteargt mail att jag inte hade någon rätt att göra så. Och att han skulle bort på lördag, så då fick barnen stanna hos mig hela helgen.
Jag tyckte så otroligt synd om barnen, snacka om att känna sig bortvalda! Här fick deras pappa chans att umgås en helg med dem, och så VÄLJER han att åka bort i stället?! Det var såklart bara ett sätt att visa att han hade makten, jag skulle inte komma och tro att jag kunde bestämma. Och att barnen kom i kläm, att han sårade dem var helt oviktigt i sammanhanget. Vi åkte hem till oss igen, och jag gjorde vad jag kunde för att muntra upp dem, men det gick inte. Speciellt Lilla var ledsen. Jag föreslog att hon skulle baka kladdkaka, något som alltid brukar få henne bra humör, men inte ens det ville hon. Fy fan för att deras pappa gör så mot dem! Vid ett skickade han sms att han var hemma igen så de kunde komma om det ville. Det ville de, Lilla riktigt lyste upp. Usch, det gör ont att tänka på hur mycket besvikelser hon har framför sig...
