ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Några "normala" dagar

Publicerad 2014-09-29 21:53:06 i Allmänt,

Nu har jag haft några riktigt normala dagar. För att han hållit sig normal. Jag hatar att mitt liv så beror på vad han är på för humör. Men iaf, detta är ett glatt inlägg. Helgen har varit underbar. Min mamma har varit här och hjälpt mig med barnen så jag kunnat göra några riktigt roliga saker på egen hand. Och väldigt tyst från T. Bara några enstaka mail, med normalt innehåll. Idag fick jag ett mail där han frågade om jag tyckte att han skulle skaffa katt.
 
"Ja om du känner att du klarar av det" svarade jag, och fick genast ett syrligt svar:
 
"Skaffar hellre katt än ger mig i lag med en kvinna. Jag har tappat tilltron till kvinnor. Från ett djur får man svaren. De är trogna och sticker inte."
 
30 minuter senare: "Du får hålla tummarna för mig på onsdag, då får jag veta om jag fått de nya jobbet."
 
Men annars, i stunder som dessa, verkar framtiden ljus och möjligheten till ett "normalt" liv finns inom räckhåll. Ett liv med dagishämtning och lämning, mycket att göra på jobbet, vänner som man borde träffa mer, dåligt samvete över ett stökigt hem, mm. Kort sagt, ett normalt liv, utan rädsla ångest och känslan av att vara en trasdocka i någon annans dockteater. Och lite av denna trygghet har jag fått uppleva denna helg, när barnen varit hos mig och han inte trakasserat mig i någon större utsträckning. Tänk, tänk OM det kan fortsätta så!

Så bröts tystnaden

Publicerad 2014-09-26 21:10:52 i Allmänt,

Tre dygn utan ett endast mail! Hur länge skulle det vara, tro? Jo, ganska exakt tre dygn.
 
När jag pratade med min italienare, S, via Skype, ringde plötsligt hemtelefonen. Visserligen finns det numret på hitta.se, men jag har knappt gett ut det till någon. Men redan innan jag själv visste vad jag hade för nummer, innan jag trodde det var inkopplat, så hade T hittat det och ringde mig. Så, på helspänn men driven av nyfikenhet, och stärkt av S sällskap via datorn så svarade jag. Det var ComHem! Jag skrattade nästan av lättnad, men sa att hon ringde olägligt och bad henne återkomma.
- En annan dag eller senare idag? frågade hon artigt.
- Senare idag blir jättebra, sa jag och vi lade på. Jag återgick till S, och även det samtalet avslutades så småningom.
 
En stund senare ringde hemtelefonen. "Aha, ComHem" tänkte jag och svarade glatt ovetandes.
- Hej... Rösten lät lugn, avslappnad och nykter. Ändå sände den kalla kårar, inte bara utefter ryggraden utan genom hela mitt blodsystem. Min första impuls var att slänga på luren, men rädsla för den ilska jag då skulle väcka fick mig att ta ett djupt andetag och svara.
- Hej.
 
Han började småprata om ditten och datten och jag försökte febrilt komma på en väg ut ur samtalet. "Hur länge måste jag prata med honom, innan jag kan avsluta utan att han blir arg?" Trots att vi inte pratat på många veckor, hade det bara tagit sekunder av samtal med honom för att få mig att återuppta den syssla som mot slutet av vårt äktenskap varit min heltidssysselsättning: Att fundera på hur jag kunde undvika att göra honom arg.
 
Efter ungefär fem minuter skylde jag på att jag måste ut med hundarna, och med visst motstånd men utan ett raseriutbrott, så avslutades samtalet. Men istället för att känna mig lättad att jag avslutat samtalet relativt fort utan en explosion, så kände jag istället ångesten krypa över mig. Och den här gången förstod jag varför. Genom att gå emot min egen vilja och prata med honom för att undvika hanns ilska gjorde jag våld på mig själv. Jag borde stått upp för mig själv och sagt att jag inte ville prata med honom, utan att bry mig om hans reaktion. Jag borde ha följt min impuls att kasta på luren. Men det är lätt att vara efterklok...
 
Min mamma hade bevittnat min sida av samtalet och sa:
- Ni blev iaf inte osams.
- Nej. Men det var iaf...
- Obehagligt?
- Precis!
 
Sådana här situationer är så svåra att förklara för utomstående som inte har egna liknande erfarenheter. Att det är hemskt att bli skadad, hotad, utslängd eller att få sin bil kvaddad, det förstår de flesta. Men hur vidrigt ett vanligt telefonsamtal med enbart vardagliga samtalsämnen kan kännas, det är svårare att förklara.
 
Idag har hemtelefonen varit urkopplad hela kvällen.

"Jaaa det är ju så svårt det här...."

Publicerad 2014-09-24 21:14:11 i Allmänt,

Rubriken kunde lika gärna varit "Nu har jag fått nog av socialen" men den har jag ju redan använt. Så därför citerar jag vår handläggare istället. "Jaaa det är ju så svårt det här...." verkar vara hennes favoritreplik.
 
Imorse var jag där med äldsta barnet på möte. De gav henne med en bild på 2 tomma hus, under det ena stod "pappas hus" och under det andra stod "mammas hus". Tanken var att dottern skulle måla massa saker i huset. 1 h senare fanns det 2 bilar, leksaker och streckgubbar i varje hus. Nu är ju inte jag psykolog, men det enda man möjligtvis kunde fästa lite liiite vikt vid var att pappa fick en arg och en glad mun, medan alla andra fick bara glada munnar. Men vilken förälder blir inte arg ibland? Jag vet inte vad de hoppas få utav en sådan övning? Att fånga upp barn som målar blod? Efter 60 minuters målning bad jag handläggaren ringa upp mig senare under dagen så att jag kunde prata ostört med henne.
 
Efter kl 16 ringde hon äntligen. Jag berättade att min samtalsterapeut på kvinnofridscentret tyckte det var konstigt att socialen inte gjorde något. "Jaaa det är ju så svårt det här...." svarade hon. Jag fortsatte med att fråga hur mycket som krävs innan de ska agera? "Jaaa det är ju så svårt det här...." Jag påpekade också att jag fått känslan av att de ser det som att mitt ord står mot hans, men att det finns mängder av vittnen, däribland flertalet poliser, som styrker min sida av det hela. "Jaaa det är ju så svårt det här...." Jag sa att jag var orolig för mina barns säkerhet när han befann sig ute på gatan, alldeles för onykter för att kunna hålla uppsikt på barnen. "Jaaa det är ju så svårt det här. Det är svårt att avgöra hur pass på verkad han är, och hur ofta är det? Är det varje dag? Eller är det mer sällan?
- Ja fast borde det inte vara oacceptabelt oavsett? Jag har fått hämta hem barnen 3-4 gånger för att han varit för onykter att ta hand om sina egna barn. Vid 2 av dessa tillfällen gjorde polisen också bedömningen att han var för berusad för att kunna ta hand om barnen.
"Jaaa det är ju så svårt det här...."
 
Hon lovade diskutera med sin gruppchef om de åsikter jag lyft fram. Hon påpekade också att det varit en helt annan sak om han brukade fysiskt våld mot barnen. Men jag håller inte med. Självklart är jag jätteglad att jag inte behöver oroa mig för att han rör barnen, men jag tycker ändå att hans beteende är oacceptabelt.
 
Och ju mer jag läser och hör om socialen, desto mindre tilltro har jag kvar. Jag har än så länge inte hört en enda, EN ENDA, kvinna i min sits som är nöjd med socialens förfarande. Antalet missnöjda däremot är fler än jag kan hålla reda på, och många historier får tårarna att rinna.
 
Sist kan jag bara berätta att operationen blev av! Farmor hämtade sjuklingen så jag kunde åka till sjukhuset (eftersom han vägrade göra det). Sen var det total mejlterror i några dagar, för att nu ha varit tvärtyst i 2 dygn. TVÅ hela dygn, och inte ett mejl! Jag har varit lockad att mejla honom för att berätta att äldsta barnet har feber, så som jag skulle gjort om allt vore annorlunda, om allt vore normalt. Men nu är det ju inte det, och jag vet att om jag väcker den drake som sover, genom att skicka ett helt fredligt mejl, då är vilan över. Så därför har jag inte skrivit något än, utan inväntar att han tar kontakt igen.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela