ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Sabotage och Personsäkerhet

Publicerad 2014-06-25 20:39:55 i Allmänt,

Och ibland slutar lyckan tvärt. På lördagskvällen när jag satt och spelade kort med mina föräldrar och syskon fick jag mms från Bästisens Mamma (som bor mittemot Honom). Det var en bild på deras bil som stått hemma medans de varit bortresta över midsommar. På bakdörren hade någon sprayamålat med svart färg. Det tog mig inte en sekund att lista ut vem det var, jag hyser inte minsta tvivel om att han varit framme. Han blev ju så arg när hon kom inrusande och hjälpte mig på måndagskvällen. Rent teoretiskt skulle det kunna vara en full tonåring, men bara just på deras bil? Nej, skulle inte tro det! Jag blev rosenrasande, jag skämdes och jag kände dåligt samvete, att denna underbara familj måste utstå hans hat pga mig. Och för en gångs skull blev jag faktiskt  rädd. Herregud, vad blir nästa påhitt? Att han krossar en ruta för dem? Förstör något i deras trädgård? Än en gång har han visat att han inte har några som helst spärrar...
 
Igår ringde en polis upp mig från "personsäkerhetsavdelningen". Visste inte ens att det fanns en sådan. Hon hade utfört en riskanalys av min situation, och efter att ha gått igenom de polisanmälningar som kommit in kunde hon konstatera två saker:
1. Att Han är i väldigt dåligt psykiskt skick
2. Att det finns risk för min säkerhet, att han kan upprepa tidigare beteenden.
 
Det hade jag kunnat berätta för henne så hade hon sluppit göra sin "riskanalys". Hon var trevlig, vi pratade lite sen lade vi på efter att hon sagt att jag alltid kunde ringa om jag undrade något. Jag kände mig förvirrad. Vad hade syftet med samtalet varit? Vad ville hon ha sagt? Att hon fyllt i de papper som skulle fyllas i och nu hamnar de i en pärm alternativt en hög någonstans? Nej, jag förstod inte men orkade inte fördjupa mig i det...
 
Sen ringde socialen och eftersom vår handläggare är på semester var det en ny handläggare, och ett vagt förtroende väcktes under vårt samtal. Han var mer bestämd en vår ordinarie, sa flera gånger "det här är inte okej". För det är precis så det känts förut, att Hans beteende varit ok i soc ögon, så det var så skönt att höra att det inte var det. Handläggaren tyckte att det varv konstigt att han inte fått in en socanmälan från polisen. Med tanke på hur stressad (och ointresserad) utredaren låtit så tyckte jag inte alls det var konstigt. Handläggaren sa att han försökt nå polisen hela dagen men inte fått tag på honom. (Se mitt tidigare inlägg "Kungen hade varit lättare att få tag på").
 
Men idag har varit en bra dag, hade en vän här på middag och det värmde i själen. Har sovit gott och hunnit städa. Livet med allt sitt kaos rullar vidare...

Små stunder av lycka

Publicerad 2014-06-21 08:06:12 i Allmänt,

Det här inlägget skriver jag från mobilen så förbered er på stavfel, grammatikfel och formateringsmissar! 
Mitt i allt elände kommer jag på mig själv att må riktigt bra ibland! Igår tog jag en promenad med mina älskade fyrfota vänner o yngsta dottern i en gammaldags skrinda. Jag gick och smålog o började vissla lite och då slog det mig; jag kände mig lycklig! Jag vet inte om det är mina underbara vänner, mina två fantastiska barn, den antidepressiva behandlingen eller friheten av att ha brutit sig loss. Det bidrar säkert att jag nu tagit steget o blockat hans nummer once and for all. Men ibland, mitt i allt kaos och all stress, så känner jag mig lycklig! Jag ska försöka bevara den känslan hela helgen...

Kungen hade varit lättare att få tag på!

Publicerad 2014-06-18 21:20:23 i Allmänt,

Redan på förhöret med polisen direkt efter händelsen i måndags påtalade jag att jag borde gå på rättsmedicinsk undersökning. Jag hade inga synliga märken då, men jag kände att det skulle bli blåmärken efter hans fingrar. Poliskonstapeln höll direkt med och sa att om inte någon ringde upp mig från polisen imorgon skulle jag ringa dit och kolla.
 
Måndag morgon kunde jag konstatera att det fanns tydliga fingeravtryck på båda mina armar. När ingen hört av sig på måndag klockan 11 ringde jag 11414 för första gången. Nio (9!!!) försök skulle det ta innan jag fick tag på rätt person. 2 gånger kopplades jag bort istället för att kopplas vidare, 2 gången kopplades jag till en reception där ingen svarade och inga meddelande kunde lämnas. På femte försöket fick jag äntligen ett namn på vem som blivit handläggare i ärendet, men inget svar där heller på de två första försöken. Jag frågade telefonisten om hon kunde ta ett meddelande åt honom men det kunde hon inte. Nehej. På telefonsamtal 7 fick jag tag på denna handläggare som sa att "ärendet passerat hans bord, men nu blivit tilldelad en handläggare på avdelningen familjevåld". Jaha ett nytt namn men iaf ett direktnummer. På första försöket dit inget svar, på andra försöket en telefonsvarare som berättade att "den du söker har gått för dagen och återkommer imorgon 08.00". Jaha, en hel dag utan att ha lyckats få rätt polis i telefonen. Vore ju bra om jag fick tag på honom innan blåmärkena läkt....
 
08:10 nästa morgon ringde jag och fick tag på honom, Hipp Hipp Hurra! Jag började med att fråga om det stämde att det var han som hade hand om mitt ärende.
 
- Tja, det är sanning med modifikation, sa han. Jag har ärendet på mitt bord men jag har inte hunnit titta på det. Jag är ledsen men jag har så hemskt mycket att göra.
- Ja, jag bara undrar om jag inte borde gå på en rättsmedicinsk undersökning och fota blåmärkena han gav mig?
- Ja, jo, absolut! Jag försöker trolla fram en tid till dig idag. Jag ringer upp så fort jag fått tag på dem.
 
Efter ca 2 timmar återkom han med besked om undersökningstid idag, men påpekade igen hur mycket han hade att göra och eftersom mitt X varit gripen men blivit släppt så hade åklagaren gjort bedömningen att han inte utgjorde någon risk och därför prioriterades ärendet ner. Jag kunde ju inte låta bli att undra hur lång tid det skulle tagit innan någon från polisen kontaktade mig om inte jag ringt dem 9 (!!!) gånger på ett dygn. Och om det inte var för att jag varit igenom den här svängen förut så hade jag ju inte vetat hur viktigt det var att få skadorna dokumenterade. Och alla andra kvinnor i min sits (för jag är ju väldigt långt ifrån ensam tyvärr), hur många av dem hade orkat ringa 9 gånger?
 
Utöver det har jag idag pratat med råd-och-stöd 2 gånger, Trappan (ett stödprogram för barn som bevittnat våld) 1 gång, socialen 3 gånger och min kontakt på kriminalvården 1 gång. Himla tur att jag var hemma från jobbet idag, för jag hade ju knappt hunnit lyfta pennan mellan alla dessa samtal... Mellan allt detta ska man försöka få ihop ett "vanligt" livspussel, med småbarn, arbete och sociala kontakter.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela