Brevet jag skrev till min pappa
Innan har jag bara skrivit OM brevet jag skrev till min pappa, men inte publicerat själva brevet men här kommer det. Som en del i min sorgebearbetningsprocess.
Hej R.
Jag tänker inte kalla dig pappa, för det ordet tyvker jag man ska göra sig förtjänt av genom att visa sina barn omtanke, trygghet och respekt. Vilket du inte gjort något av.
Jag borde ha massor att säga, men jag får inte fram något. Hur summerar man en söndertrasad barndom? Vilka ord är stora nog för att beskriva skräcken du la över oss?
Jag anar att du kanske tycker att du var en bra far, eftrsom alla respekterade dig. Men det du tolkar som respekt var räddsla. Räddsla och kärlek går inte ihop och jag skulle alla dar i veckan välja kärlek, att vara älskad. Men du skulle nog föredra att folk är rädda för dig än en jämlik ömsinthet.
Jag anar att du hade en tuff barndom själv, men det är inte mycket som slipper igenom din järnridå. Det enda jag nånsin hört dig berätta om din egen far är när du citerar honom med "Ska du smaka på livremmen pojk?!" eller "Det där är dyra droppar!" (Om spriten). Att han plötsligt dog i hemmet när du var 18 år måste ha varit traumatiskt. Och att sen din mamma satte dig på en pidestal och ansåg dig helt ofelbar, kanske var det den perfekta mixen för att skapa en narcisist? Och ändå, längst där inne finns nog en liten skrämd pojke, som mest av allt är rädd för att få stryk.
Varför älskade du mig inte? Eller gjorde du det men kunde bara inte visa det? Hur kan man inte älska sitt eget barn, en oskyldig liten flicka vars liv man har i sina händer?
Vad är det för magisk effekt alkoholen har på dig, som gör att den är viktigare än allting annat? Vikltigare än familjen? Det kommer jag aldrig någonsin att fatta. Eller varför du aldrig ens gjort ett försök att sluta dricka. Är du så livrädd för att misslyckas med det, att livet som aktiv alkoholist är ett bättre val? Trots all kunskap jag skaffat mig om beroende, både genom läsning och egna erfarenheter, så förstår jag dig ändå inte.
När jag ser tillbaka på den roll du haft i mitt liv, så inser jag att om jag tar bort alkoholen så är ett stort svart hålrum det enda som blir kvar. Alkoholen tog upp så stor plats av hela min barndom. Jag kan inte ens minnas att det fanns en tid innan jag blev medveten om att alkoholen var ett hot. Lärde jag mig det samtidigt som jag lärdde mig gå?
Jag minns dig som en tyrann, en explosiv diktator som vi andra fick tassa på tå runt, även när du var nykter. Men kanske hängde det endå ihop, ditt dåliga humör, med spriten? Orsakat av bakfylla, sug och abstinens? Hade du varit annorlunda utan alkoholismen? Och hur hade jag blivit utan alkoholen i våra liv? Helt totalt annorlunda, det är jag säker på. Lugnare, inte ständigt på jakt, med förmåga att bara vara, förmåga att känna sinnesro åtminstrone ibland.
Ska jag summera min uppväxt med två ord blir det rädd och övergiven. Rädd för din ilska, rädd för din fylla. Och övergiven, helt ensam att bära vår familjs vidriga skamliga hemlighet, eftersom alla andra var så upptagna med att visa upp den välpolerade ytan. Och bakom den ytan var det ödsligt tomt och ensamt.
Ett av mina tydligaste barndomsminnen är våra "fina" fredagsmiddagar. Det är nedsläckt i köket, och på bordet står levande ljus: På diskbänken står fritösen och puttrar och fräser. Det luktar rödvin. Min plats är bredvid fönstret, mittemot dig. Vilket jag hatar, för om du lyfter blicken och tittar rakt fram är det mig din blick landar på. Och jag vill inte ha den på mig, den äcklar mig och jag vrider mig som en mask under den. Jag vill vara osynlig. Det dukas fram oxfile, pommes frites och bernaissås och rikligt med rödvin till. Fint ska det vara! Jag gillade maten, men jag avskydde middagarna. Att sitta där som på nålar och veta att snart kanske ilskan vänds mot mig. Mot något jag sagt, något jag gjort eller något jag inte sagt eller inte gjort. Den lilla lilla flickan som bara ville komma undan så smärtfritt som möjligt. Jag minns inte så mycket av vad bråken handlade om, jag minns mest räddslan för bråken. Den var som min egen skugga, vart jag än gick så fanns den alltid där: räddslan. Du slog mig alldrig sönder och samman, för det mesta krökte du inte ett hår på mig. Men hoten om stryk krökte min själ. Jag har många gånger önskat att du oftare gjort sak av dina hot och låtit det psykiska våldet gå över i fysiskt, så att min räddsla skulle få ett mer konkret motiv.
Så småningom kom jag på att om jag ljög att det var något jag ville se på TV så undslapp jag familjemiddagarna och fick äta framför TVn på mitt rum. Vilken seger! Sen kom jag på att jag kunde slänga maten i en undangömd plastpåse istället för att äta den, och jag rasade i vikt, ytterligare en seger. När mamma oroligt undrade om min plötsliga viktnedgång spelade jag helt ovetandes. Redan där kunde det gått riktigt illa, men som med så många andra av mina destruktiva beteenden lyckades jag vända om i sista stund.
Var kommer all den ilska du bär på ifrån? Och finns det något annat bakom den? Jag har också burit på så mycket ilska, emot dig och emot livet självt. Jag har drömt mardrömmar om att jag dödat dig och i vaket tillstånd har jag önskat livet ur dig, för att i nästa sekund överväldigas av skuldkänslor. Jag har hatat dig med en itensiv glöd. Men jag gör inte det längre, ilskan har runnit av mig. Kvar finns sorg och saknad. Saknad av en fadersgestalt och sorg över en förlorad barndom, sorg över allt som den tomheten drev mig till att göra. Sorg över att jag själv behandlat mig lika illa som du behandlade mig. Sveda över sår som aldrig tycks läka. Sorg över allt som hade kunnat vara men aldrig blev.
/E
