ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

En actionfilms fortsättning

Publicerad 2024-02-06 22:12:41 i Allmänt,

Efter att T blivit bortförd av polisen, iförd handbojjor, hände det inte så mycket mer på kvällen.
"Jag hoppas verkligen de kommer ihåg att de ska skriva en orosanmälning till soc. Det borde ju inte råda något tvivel om att det finns oro för hans föräldraförmåga om hans hus blir stormat av poliser med k-pist och sköldar..."
Men tydligen tyckte polisen annorlunda för de skrev ingen orosanmälning.
 
Jag skrev ett sms till min vän "Jaja, han är säkert hemma igen före gryningen". Men jag menade det inte. Efter en sådan polisinsats, med 4-5 bilar kunde han väl inte bara släppas ut? Någon typ av konsekens måste det väl bli?
 
Men nästa dag (på förmiddagen) fick jag sms från min vän att en bil från en dörrleverantör var där för att laga Ts uppbrutna dörr. "OCH GISSA VEM SOM KOM UT OCH MÖTTE UPP?!"
 
Jag stirrade på telefonen och för andra gången inom 24h smsade jag min vän och frågade om hon skojade. Det gjorde hon inte. Inte den här gången heller. Ca 12h efter att ett dussin poliser kommit och omringat huset (spärrat av området så folk i närheten inte fick komma in till sin hem fick jag veta sen) så är han alltså hemma igen som om ingenting hänt.
 
På kvällen fick jag ett nytt sms om att polisen var där igen, men "bara" en bil, inga k-pister, sköldar eller hundförare. De tog honom med sig men utan handbojjor. Senare fick jag veta att han blivit LVMad, = tvångsomhändertagen. Så till sist alltså. Efter ett decenium av grovt missbruk. Efter att insatsstyrkan varit där kunde han alltså bedömas som en fara.  Lagen säger att för att kunna omhändertas mot sin vilja måste personen utgöra en fara för sig själv ELLER andra. Jag hade nog tyckt att om man struntar i att stanna för polisen (i sin firmabil) så de tvingas preja ner dig i diket för att få stop på dig, och du då blåser 1.0 promille, då är du nog en fara för dig själv OCH andra. Det hände i december 2022. Men inte förrän nu, och Gud vet hur många polisinsatser senare, 2 omgångar behandling av skrumplever och ascites senare verkade han alltså uppfylla de kraven.
 
Naiv som jag är tänkte jag att NU, nu kanske han skulle ta till sig att något han gör är fel, att han kanske möjligtvis faktiskt missbrukar alkohol? Tji fick jag, såklart. Han hade påstått till sin mamma att han "satt och kollade på film och precis skulle käka lite när poisen stormade in". Stackaren! Jag bara hatar när insatsstyrkan råkar avbryta ens mysiga hemmakväll sådär (sarkasm!).
 
Veckan som gått har han legat inlagd för avgiftning, och de måste drogat ner honom rejält för han har skickat helt obegripliga mail. Ex:  "Lämna in ill polos q mäler dem int e" och liknande. Nu har han visst kvicknat till för nu är hans mail läsbara igen. Bland annat har han upplyst mig om att han inte tänker skriva på några ledighetsansökningar för skolan och att om jag åker utomlamds med flickorna polisanmäler han mig. Hmmm, tja han verkjar ju stå på så god fot med polisen.
 
Tydligen hade en läkare sagt till honom att om han fortsätter dricka har han bara veckor kvar att leva. Så illa däran är han. Min tanke på det? Om de nu väntat ett helt decenium med att ta in honom för tvångsvård, kunde de inte väntat lite till? Inte för en sekund tror jag att denna tvångsvård kommer ändra honom, eller få honom nykter i längden. Det är bara ett sätt att skjuta upp det oundvikliga. Och barnen då? Nu har det gått så långt, så jag tror de skulle må bättre av att sörja en pappa som är död, än att sörja en pappa som lever.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela