ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Drömmen som aldrig blev sann

Publicerad 2018-06-20 22:57:51 i Allmänt,

Första inlägget på evigheter och jag hade tänkt det skulle handla om alla Ts jävulskaper, att jag fick hota med att ansöka om enskild vårdnad för att få honom att skriva på för pass till barnen, att grannen berättar att han påträffats onykter ensam med barnen mitt på dagen och att barnen sen berättar att de missade träningen samma dag "för pappa råkade somna" osv osv, men nu dök det upp något mer akut. Dvs känslomässigt akut.
 
Inatt hade jag en otroligt stark och verklighetstrogen dröm, och det var sjukt jobbigt att vakna från den. Det känns som om den förföljt mig hela dagen och jag skrev ett rop på hjälp i min messengergrupp av vuxna barn. Som vanligt fick jag massor av värme och förståelse tillbaka och bland annat rådet "Fly inte! Sätt ord på lilla Emmas känslor". Och vart skulle vara bättre lämpat än här att göra det? Och om jag ska ge mig själv lite beröm så har jag inte försökt fly, ingen alkohol, ingen träning, ingen husrenovering!
 
I mina tonår var jag väldigt utåtagerande och hamnade ofta i trubbel med lag och ordning, ofta med killar och stora mängder alkohol inblandat. I efterhand är det så otroligt tydligt att mitt beteende var ett rop på hjälp, jag befann mig i en situation som jag inte kunde hantera men inte heller klarade av att prata om, därför började jag bete mig på ett sätt som väckte frågor. I mina hemliga fantasier skulle någon uppträcka vår mörka familjehemlighet och rädda mig, ta mig därifrån. Vart var helt oviktigt, bara det var bort.
 
Under många år hade jag en simtränare jag såg upp till, och eftersom mitt beteende gjorde sig tydligt under träningen när jag kunde dyka upp på lördagsmorgnarna och vara både bakfull eller fortfarande full, blev han frontfiguren i min "hemliga-räddaren-dröm". Han skulle inte titta bort när det blev tydligt vad som orsakade mitt destruktiva betende. Han skulle ta mig därifrån. Och inatt, i drömmen, var det precis vad som hände! I drömmen, precis som i verkligheten för många herrans år sen, tog han mig åt sidan och sa att jag måste sluta dricka och frågade varför jag betedde mig som jag gjorde. I drömmen, till skillnad från verkligheten, började jag öppna upp mig och berätta hur jag mådde och hur det såg ut hemma. Han svarade då: Så där ska ingen behöva ha det! Jag kontaktar socialen! Sen vaknade jag. Men den reaktionen, åh om jag ändå fått höra den, från något håll, när jag var liten! Och med mina erfarenheter idag vet jag ju att även om han eller någon annan hade kontaktat socialen skulle socialen inte lyft ett pekfinger, för det är deras specialitet. Men ändå, bara reaktionen hade betytt så mycket!
 
Verkligheten? Han började ställa frågor och försökte ställa mig till svars, jag stängdes av från tävlingar och hotades med att kastas ur klubben om jag inte slutade dricka. Och i rättvisans namn ska jag erkänna att när han frågade hur jag hade det hemma svarade jag iskallt och kort "Bra!" Precis som jag gjorde i alla andra sammanhang där den frågan ändå ställdes. För det var det ända svar jag kunde sätta ord på. Jag önskade bara så innerligt att någon någon gång skulle ifrågasätta det svaret...
 
Så drömmen i natt var min hemliga önskan i många år, men det som aldrig hände. Varken på simningen, i skolan, hos kuratorn eller socialen (där jag hamnade efter klameri med rättvisan vid minst 2 tillfällen). Det var drömmen som aldrig blev sann. Och med den fruktansvärda sorgen vaknade jag imorse. Och om jag ska följa rådet i vuxna-barn gruppen att sätta ord på lilla Emmas känslor så kan hennes tröstlösa förtvivlan sammanfattas i två ord:
SE MIG!
 
 

Kom till tro att en kraft större än vi själva...

Publicerad 2018-01-29 15:45:59 i Allmänt,

Nu har det gått jättelänge sedan jag skrev, men den här gången beror det inte på att jag upphört med "själavård" uatn att 12-stegsprogrammet tagit all min lediga tid. Men nu har det hänt så mycket så jag måste bara skriva, frågan är var jag sa börja. Men detta inlägg får nog handla om mitt eget 12-stegsarbete, så får jag skriva om julens incident och Ts senaste vansinnesutbrott i kommande inlägg.
 
Jag påbörjade mitt 12-stegsarbete i november, men bytte sponsor (den som leder mig genom arbetet) i januari, och fick då göra en omstart. Först kändes det tungt, men jag tror att det blev ännu bättre såhär. Stegen går att googla fram på nätet för den som är intresserad, men detta inlägg tänkte jag koncentrera till steg 2 (kom till tro at en kraft större än oss själva kunde återge oss vår mentala hälsa) och steg 4 (gjorde en grundlig och oräddmoralisk inventering av oss själva).
 
Jag har ju tidigare skrivit att jag har svårt med detta att hitta en tro, vilket med min uppfostran inte är svårt att förstå ("tro är för dem som inte förstår bättre"). Och även om jag nu vill bryta mig loss från den livssanningen så är det lättare sagt än gjort. Men min sponsor hjälpte mig på traven genom att påpeka att en tro inte behöver betyda en gubbe med vitt skägg som sitter i molnen. Och jag insåg att det var precis så jag definierat tro hela mitt liv! När jag förstod det blev det lättare att nå igenom denna mentala låsning. Ett annat av mina grundargument mot tro (av religös typ) är att det är oförenligt med vetenskap och måste jag välja, väljer jag att tro på vetenskapen. Men även det argumentet faller med 12-stegsdefinitionen av tro "Gud, sådan du uppfattar honom". Jag behöver inte väla en tro som betyder att Gud skapade Adam och Eva (vilket inte går ihop med evolutionsteorin) uatn min definition av Gud kan vara en känsla av kärlek. Eller precis hur jag vill ha det. Jag är inte helt i land med att ha hittat denna högre kraft, men jag jobbar på det. Och för första gången i mitt liv känner jag att det är möjligt.
 
Och då kommer man till nästa fråga; måste man hitta det då? Ja, det måste man, om man väljer att följa 12-stegsfilosofin. Hela processen bygger just på denna kärleksfulla kraft. Och min vetenskapliga del frågar sig ju då om jag verkligen vill följa 12-stegsfilosofin, men där blir det också ett rungande ja till svar. Varför det? Jo för att jag sett med egna ögon vilken enorm livsförändring det innebär för dem som ör det. Om jag bara hört om det, och inte sett förvandlingen med egna ögon skulle jag dissa det som hokus-pokus. Men tack vare den utveckling jag sett hos de andra deltagarna på vuxna-barn veckan hyser jag inte minsta tvivel om att det fungerar. Om man hittar sin högre kraft. Och som negativ kontroll har jag också sett den uteblivna effekten hos de som inte tagit sig igenom 12-stegsarbetet. Så där blev mitt naturvetenskapliga jag överbevisad en gång för alla.
 
Steg 4 är aömänt känt som väldigt tufft, men när jag satte igång förstod jag inte riktigt vad folk pratat om, det här var väl ingen match. Men jag fick så jag teg! Längre in i arbetet, när vi kom in på sex, skuld och skam var dteplötsligt inte lika lättsamt längre. Jag satt med min lista framför mig och undrade om det verkligen var jag som betett mig så här? Och då kände jag så oerhört starkt den känsla som missbrukare brukar prata om som en vändpunkt "Fy fan, så här vill jag inte ha det! Så här vil jag inte vara!" Och ur den känslan kanman hämta kraft att bryta gamla invanda betendemönster.
 
Steg 5 innebär att erknna dessa brister inför Gud (sådan i uppfattar honom), oss själva och en annan människa (sponsorn). Det samtalet tog 3.5 timmar! Efteråt frågade sponsorn hur jag kände mig, att det iblend kunde kännas tungt att dra fram all smuts i ljuset. Men så kände inte jag. Jag kände en lättnad. I hela mitt liv har jag känt mig jagad, men utan att veta av vad. Som av ett monster som gömmer sig varje gång jag vände mig om och försöker syna det. Men nu hade jag lyckats rita upp min inre karta och där stod det svart på vitt, rad efter rad vad som driver mig. Den enorma räddslan för ensamhet och övergivenhet. Och nu, med kartan i handen har jag större möjligheter att välja vilket håll jag ska färdas åt.
 
När jag skriver det här får jag en deja-vu känsla, jag har delvis fått samma insikt tidigare under arbetet med kbt-terapeuten. Men inte så här djupt och genomslående. När jag satt där med mina inventarielistor var et som om jag för första gången kände förståelse för mig själv. Att inse att alla människor jag skadat, mestadels före detta pojkvänner, drevs av min rädsla för ensamhet. Och som så många andra rädslor, tar man bara fram den i ljuset är den inte fullt lika skrämmande längre. Men försvunnen är den på inga sätt, rädslan för ensamheten.

Så var man en tolvstegare då

Publicerad 2017-11-09 18:08:17 i Allmänt,

Jag har gjort mina vändor innom 12-stegsgrupper, först Al-anon 2006 och sedan ACA senatse året, men utan att ge mig in i stegarbetet. En av deras filosofier är : Ta med dig det du tycker om och låt resten stanna". Och då har jag tagit med mig gemenskapen, ärligheten, att få sätta ord på sådant jag blivit fostrad att varken benämna eller se. Men själva 12-stegsfilosofin har jag låtit stanna. Även om jag av och till klarat av steg 1.
 
Steg 1: Vi erkände att vi blivit maktlösa inför alkoholen eller annan dysfunktion i familjen och att våra liv blivit ohanterliga.
 
Emellanåt har jag insett hur maktlös jag är inför effekterna av alkoholens påverkan på min uppväxt, och mitt liv idag. Men sedan har mitt stenhårda försvar slagit till med tankar som "Så farligt var/är det inte", "Bara jag skärper till mig" osv osv. Men nu är jag tillbaka på ruta ett. Eller jag kastades till ruta ett i helgen.
 
Jag hade återträff med de underbara människor jag gick "Vuxna-barn-vecka" med i januari. Under lördagen närvarade också den beroendeterapeut som håller i verksamheten på behandlingshemmet. Och om jag på ACA helgen i Karlstad för 2 veckor sen insåg att jag trillat in i förnekelse igen det senaste halvåret, så blev det än tydligare nu. 
 
Jag har försökt hantera min trassliga bakgrund på olika sätt, eller kanske bara ett sätt men olika varianter av det. Att fly. Genom att stänga av, genom att överaktivera mig, genom träning, genom arbete, genom alkohol. Men det jag aldrig testat är det som alla terapeuter förespråkar. De 12 stegen. 
 
Under vuxnabarnveckan fick jag med egna ägon se de enorma förvandling som några av de andra deltagarna gick igenom. Ska man sammanfatt det med ett ord blir det "kapitulation". Att ge upp kampen, lägga ner stridsyxan och säga "det här funkar inte, jag kan inte längre själv". Steg 1 med andra ord. Men att se andra räckte inte för mig. Jag trodde fortfarande jag kunde själv. Det tror jag inte längre. Och innan helgen var över hade jag skaffat mig en sponsor (en typ av privatlärare eller fadder, som själv gjort stegen). Det var ett väldigt ovanligt telefonsamtal för att vara det första samtalet mellan 2 människor. Jag hann inte säga mer än hej innan rösten bröts av gråt. Och jag kände instinktivt att jag litade fullt ut på främlingen i andra änden av luren. Jag hade redan frågat på sms om hon ville bli min sponsor, och hon hade sagt ja.
 
De 12 stegen bygger på att hitta en tro på "en kraft större än dig själv". Jag, som naturvetare ut i fingerspetsarna har haft svårt att ta till mig detta, jag tror bara på det som stöds av vetnskapliga teorier och bevis. Men nu är jag beredd att ge det en chans. Och med stormsteg bockade vi (jag och sponsorn) av steg 2 och steg 3 på söndag kvällen. Nu är jag i full gång med steg 4. Vi gjorde en grundlig och oförskräckligt moralisk inventering av oss själva.
 
Fortsättning följer... 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela