ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Så var man en tolvstegare då

Publicerad 2017-11-09 18:08:17 i Allmänt,

Jag har gjort mina vändor innom 12-stegsgrupper, först Al-anon 2006 och sedan ACA senatse året, men utan att ge mig in i stegarbetet. En av deras filosofier är : Ta med dig det du tycker om och låt resten stanna". Och då har jag tagit med mig gemenskapen, ärligheten, att få sätta ord på sådant jag blivit fostrad att varken benämna eller se. Men själva 12-stegsfilosofin har jag låtit stanna. Även om jag av och till klarat av steg 1.
 
Steg 1: Vi erkände att vi blivit maktlösa inför alkoholen eller annan dysfunktion i familjen och att våra liv blivit ohanterliga.
 
Emellanåt har jag insett hur maktlös jag är inför effekterna av alkoholens påverkan på min uppväxt, och mitt liv idag. Men sedan har mitt stenhårda försvar slagit till med tankar som "Så farligt var/är det inte", "Bara jag skärper till mig" osv osv. Men nu är jag tillbaka på ruta ett. Eller jag kastades till ruta ett i helgen.
 
Jag hade återträff med de underbara människor jag gick "Vuxna-barn-vecka" med i januari. Under lördagen närvarade också den beroendeterapeut som håller i verksamheten på behandlingshemmet. Och om jag på ACA helgen i Karlstad för 2 veckor sen insåg att jag trillat in i förnekelse igen det senaste halvåret, så blev det än tydligare nu. 
 
Jag har försökt hantera min trassliga bakgrund på olika sätt, eller kanske bara ett sätt men olika varianter av det. Att fly. Genom att stänga av, genom att överaktivera mig, genom träning, genom arbete, genom alkohol. Men det jag aldrig testat är det som alla terapeuter förespråkar. De 12 stegen. 
 
Under vuxnabarnveckan fick jag med egna ägon se de enorma förvandling som några av de andra deltagarna gick igenom. Ska man sammanfatt det med ett ord blir det "kapitulation". Att ge upp kampen, lägga ner stridsyxan och säga "det här funkar inte, jag kan inte längre själv". Steg 1 med andra ord. Men att se andra räckte inte för mig. Jag trodde fortfarande jag kunde själv. Det tror jag inte längre. Och innan helgen var över hade jag skaffat mig en sponsor (en typ av privatlärare eller fadder, som själv gjort stegen). Det var ett väldigt ovanligt telefonsamtal för att vara det första samtalet mellan 2 människor. Jag hann inte säga mer än hej innan rösten bröts av gråt. Och jag kände instinktivt att jag litade fullt ut på främlingen i andra änden av luren. Jag hade redan frågat på sms om hon ville bli min sponsor, och hon hade sagt ja.
 
De 12 stegen bygger på att hitta en tro på "en kraft större än dig själv". Jag, som naturvetare ut i fingerspetsarna har haft svårt att ta till mig detta, jag tror bara på det som stöds av vetnskapliga teorier och bevis. Men nu är jag beredd att ge det en chans. Och med stormsteg bockade vi (jag och sponsorn) av steg 2 och steg 3 på söndag kvällen. Nu är jag i full gång med steg 4. Vi gjorde en grundlig och oförskräckligt moralisk inventering av oss själva.
 
Fortsättning följer... 

Jag får vara ledsen!

Publicerad 2017-10-31 23:16:48 i Allmänt,

Idag hade jag avslutningssamtal med den KBT terapeut jag gått till i 1 år. Det var tungt, eftersom jag delat med mig av så mycket av mitt liv till henne. Men även detta sista samtal var givande.
 
Jag berättade att trots alla destruktiva och dumma saker jag gjort i mitt liv, är det jag har mest dåligt samvete över att jag mådde så dåligt som 11-12 åring (innan jag hittat något sätt att avreagera mig min ångest). Vi grävde lite i varför jag är arg på mig själv för att jag mådde dåligt i en väldigt påfrestande situation. Hon försökte få mig att inte vara så hård mot 12-åriga E. Men trots att förståndet höll med henne så sprang känslorna sin egna väg och ville fortsätta förskjuta den lilla flickan. Även om vi inte kom fram till varför jag var så arg på och skämdes över lilla Es känslor så hade någon process inom mig satts igång.
 
Senare på kvällen var jag ute och gick med mina hundar och då dök spontant följande tanke upp "Jag är ledsen, men det är ok. Jag får vara ledsen." Och pang!  bom! som en blixt från klar himmel slog den så självklara insikten till. Det är fortfarande det jag kämpar mot, att jag inte får vara ledsen. Så var det när jag var liten, en av nyckelreglerna i den dysfunktionella familjen. Inga jobbiga känslor får visas eller ens finnas, allt otrevligt skall ignoreras/döljas och då  går problemet upp i rök. Så var det då, men innan ikväll insåg jag inte att jag fortfarande lever efter den normen. Att vara ledsen är fel, och då tar jag till vilka medel som helst för att fly från sorgen för göra fel vill man inte!  Det ville inte lilla E och det vill jag inte idag heller. Och om jag ändå inte lyckas fly undan utan faktiskt blir ledsen överväldigas  jag av skuld och skam. Skam att känna något jag inte får. Men jag FÅR vara ledsen! Jag har faktiskt all rätt i världen att vara ledsen, precis som alla andra på denna jord. Det kan nog låta löjligt uppenbart för många, men för mig kom den insikten som en total överraskning ikväll . Jag får vara ledsen!  Och i det ligger en enorm lättnad och frihet. Det är aldrig roligt att vara ledsen, men utan den extra tyngden av skam och skuld går sorgen att bära. Och det förklarar också min ilska mot lilla E. Hon var så fruktansvärt ledsen, alltså gjorde hon så himla fel! Men jag vill inte leva efter den regeln, alltså har jag i gen anledning att vara arg på drn lilla flickan. Får se om jag får med känslorna på det... 

Jag fick som jag ville.

Publicerad 2017-10-22 11:59:09 i Allmänt,

Jag ville få en örfil av livet, som skulle ta mig ur min dimma. Och det fick jag. Otroligt vad det gör med en att möta andra med samma bakgrund. Och vad jag än berättar om möts jag av accepterande och igenkännande. Det är gemenskap!
 
När jag var 25 år och för första gången kunde uttala orden "min pappa är alkoholist" trodde jag att jag stött på ett problem liknande en matematisk ekvation. Där x= alkoholist och så var problemet löst. Jag hade klarat att uttala de skamfyllda ord jag blivit stenhårt fostrad att förneka. Det var ett enormt viktigt och stort steg för mig. Som för alla vuxna barn. Men det var ett stort misstag att tro att jag därmed var klar. Och det kom som en total chock för ganska exakt ett år sen. Även om jag nu med viss möda kan erkänna hur kaotisk och otrygg min uppväxt var, så försvinner inte spåren det satt. Hur hade jag kunnat tro att bara för att jag bröt tystnaden skulle såren magisk läkas och gå upp i rök utan att lämna minsta spår? 
 
Jag skrev till en underbar vän i ett sms förra hösten "jag trodde jag var klar med det där". Och fick det klockrena svaret "du blir nog aldrig klar". Så självklart när jag fick höra det från någon annan! Och nu har jag nog accepterat att det är så det ligger till. Jag blir aldrig av med min barndom och ärren bär jag med mig varje dag. Men jag kan välja hur jag ska agera utifrån de förutsättningar jag har. Och än så länge väljer jag fortfarande fel alldeles för ofta. Som när jag väljer att mota bort min inre ensamhet med att kasta mig i säng med en främmande man. Eller när rastlösheten blir olidlig och jag dövar den med alkohol. Eller med att kasta mig huvudstuppa in i att ägna all vaken tid åt ett projekt. Som att renovera ett helt hus på några veckor. 
 
Jag har ett enormt arbete framför mig, Men med den här helgen i ryggen känner jag att det kanske är möjligt. Men att lägga bort alla min flyktvägar innebär att möta den överväldigande övergivenhet och ensamhet jag kände som liten. Där hela tillvaron kretsade runt att läsa av "Hur full är han? Eller bakis ? Eller abstinent? Eller bara förbannad ändå?" Men jag överlevde och jag lever. Och nu gäller det att inte låta livet gå mig förbi fångad i destruktiva beteendemönster skapade när jag inte hade något annat val. Men nu har jag ett val, och ett eget ansvar för att välja rätt! En ofta använd slogan i 12-stegssammanhang är  "Det är enkelt. Men det är inte lätt! 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela