En smittads dagbok del 7
Dag 20 Onsdag: En dag som alla andra nuförtiden. Efter 2 skypemöten på raken slog huvudvärken till ordentligt. Men efter recepftia piller och 2h vila så hade jag en stund på eftermiddagen när jag nästan kände mig frisk! Andningen ok, inget nämnvärt tryck över bröstet, kunde tillochmed prata en del utan att börja hosta. Jag och barnen var ute i trädgården en del på kvällen, mysigt men kallt, och då kände jag mig knappt sjuk alls. Fick hemleverans av trädgårdsprpodukter, vid beställning hade jag berättat att jag har covid-19 och att de därför bara skulle lämna sakerna på uppfarten. När vi nu var ute när de kom kände jag att jag måste förklara varför jag inte gick ut och hjälpte till.
- Jag är lite sjuk, så jag håller mig på avstånd.
- Ja vi vet, sa en av killarna och log. Härligt när informationen man lämnar når mottagaren!
Och så perfekt att kunna få hemleverans, när man inte kan handla själv. Jag längtar efter att kunna strosa runt på Plantagen eller Blomsterlandet, titta fundera och välja! Men jaja tids nog...
- Jag är lite sjuk, så jag håller mig på avstånd.
- Ja vi vet, sa en av killarna och log. Härligt när informationen man lämnar når mottagaren!
Och så perfekt att kunna få hemleverans, när man inte kan handla själv. Jag längtar efter att kunna strosa runt på Plantagen eller Blomsterlandet, titta fundera och välja! Men jaja tids nog...
En av dagar skickade jag in mina barn (med nyspritade händer och instruktioner om att hålla avstånd) med 250 kronor och instruktioner att köpa tomatplantor och valfria frön. De ringde och berättade att de hittat olika alternativ. Antingen tre plantor utan tomater för 99, eller en planta med massor av tomater för 149. Jag sa att de skulle ta den med massor av tomater. Och föreställde mig massor av GRÖNA tomater. När de kom ut till bilen visade det sig att det var massor av knallröda tomater!
- Vi måste nog äta dem idag annars blir de övermogna, konstaterade Srora.
Suck. Jaja, tids nog kan jag nog gå där själv.. Med lite tur dröjer det inte så länge, så pass bra som jag mådde på eftermiddagen.
Dag 21: Bakslag igen, vaknade med tryck över bröstet/ryggen och orimligt trött. Trots 10h nattsömn somnade jag med jobbdatorn i knät och slumrade av och till i 2 h, trots att det betydde att jag måste skriva klart mitt protokoll under påsken istället. Jag och barnen åt lunch i trädgården och då kom grannen och började prata med mig ( på 5 meters avstånd).
- Du ser sämre ut! sa han bekymrat.
- Jag känner mig sämre igen, men det är ju så det är, det går i vågor.
- Du både låter och ser sämre ut! Du ser inte alls ut att må bra! Nu måste du kontakta vården! uppmanade han strängt, jag försökte undvika att svara men han gav sig inte förrän jag sa ett tydligt "Ja". 10 min kom han ut igen och sa samma sak igen.
- Du ser sämre ut! sa han bekymrat.
- Jag känner mig sämre igen, men det är ju så det är, det går i vågor.
- Du både låter och ser sämre ut! Du ser inte alls ut att må bra! Nu måste du kontakta vården! uppmanade han strängt, jag försökte undvika att svara men han gav sig inte förrän jag sa ett tydligt "Ja". 10 min kom han ut igen och sa samma sak igen.
- Min vän ligger i respirator för det där, det är allvar! sa han med förmyndarröst. Jag sa att jag skulle göra det lite senare. "Ingen ide att ringa nu, var skulle jag då göra av barnen om de tycker jag ska åka in? I eftermiddag är deras pappa hemma, då kan jag ringa" tänkte jag uppgivet. Och några timmar hit eller dit skulle säkert inte göra någon skillnad.
- Mamma, varför är du så trött hela tiden? frågade Lilla.
- För att jag är sjuk.
- När blir du frisk?
Tja vad ska man svara på det? Att jag trodde jag skulle varit frisk för länge sen?
Men jag ringde aldrig vården, inte för att jag är dum eller envis, utan för att när klockan blivit 15 så hade det vänt igen, trycket över lungorna lättat, huvudvärken gett med sig och lite ork äntligen infunnit sig. Det blev en ganska mysig kväll med barnen, och då kändes det nästan overkligt att jag 8h tidigare mått så dåligt. Vågar man möjligtvis hoppas att det var det sista rejäla bakslaget?
- Mamma, varför är du så trött hela tiden? frågade Lilla.
- För att jag är sjuk.
- När blir du frisk?
Tja vad ska man svara på det? Att jag trodde jag skulle varit frisk för länge sen?
Men jag ringde aldrig vården, inte för att jag är dum eller envis, utan för att när klockan blivit 15 så hade det vänt igen, trycket över lungorna lättat, huvudvärken gett med sig och lite ork äntligen infunnit sig. Det blev en ganska mysig kväll med barnen, och då kändes det nästan overkligt att jag 8h tidigare mått så dåligt. Vågar man möjligtvis hoppas att det var det sista rejäla bakslaget?
I en FB grupp jag själv skapat för coronasmittade kallar vi sjukdommen för bergochdalbanesjukan. ALLA ca 30 medlemmar vittnar om just det, man blir bättre och tror att nu är det värsta över, nu har det vänt, och så pang slår det till igen! Några i gruppen har tillochmed haft helt symptomfria dagar, för att några dagar senare ha andningssårigheter och hosta igen. Så tröstlöst!
