ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

En dikt av mig

Publicerad 2015-05-29 19:08:27 i Allmänt,

När korthuset faller,
och marken rämnar bort,
och det jag trodde var för evigt,
blev oändligt kort.
När kärleken förbyts till hat
och svartsjukan tar över allt,
då kan jag inte fatta,
hur livet blev så kallt!
 
Att alltid vara kontrollerad,
förlorad i din makt,
som ett skadeskjutet rådjur,
med dig på ständig jakt.
När kommer nästa utbrott,
när kommer nästa slag?
Blir det nästa timme?
Eller nästa andetag?
 
Att alltid gå på helspänn,
att tyda minsta blick,
att alltid släta över,
och förklara vart du gick.
En minsta lilla skiftning,
ingen annan kunde se,
men för mig så var det tydligt,
vad som komma skulle ske.
 
Den tjej du mötte där och då,
hon finns inte kvar,
formad utav hårda minnen
är jag inte den jag var.
Jag sörjer det som kunde varit,
alla försvunna år.
Nu står jag här med trasig själ,
och vill läka mina sår.
 
Med kunskap jag vill avstå,
och erfarenheter jag vill sudda ut,
men viktigast av allt;
Jag bröt mig fri,
jag gjorde slut!
Trots hur du tryckte ner mig,
och gjorde mig så svag,
så lever hoppet åter;
Imorgon blir en bättre dag!

Så mycket jag känner igen i Nazisträttegången...

Publicerad 2015-05-13 17:08:23 i Allmänt,

Förra veckan var det en rättegång i Uppsala Tingsrätt som media uppmärksammade av fler orsaker. För det första blev tingsrätten bombhotat så hela huset fick utrymmas, området spärras av och förhandlingen flyttas fram. När förhandlingarna sedan skulle återupptas några timmar senare dök de tre åtalade männen inte upp, och förhandlingarna blev på nytt uppskjutna, denna gång till följande morgon. Under kvällen hämtade poliser de tre männen som hölls ”i förvar” under natten och rättegången kunde sedan börja dagen där på.

Min första tanke när jag hörde talas om bombhotet var ”Stackars alla andra som hade inplanerade förhandlingar! Som också ställdes in eller fick skjutas upp.”

Det är ju en enorm kraftansträngning att ladda inför en rättegång, och sedan är det så skönt när det är överstökat! Jag tänkte på hur jag hade reagerat om rättegången mot T blivit uppskjuten, jag hade blivit helt förkrossad.

Av en slump hamnade jag på medias direktrapportering från rättegången, och när jag läste det gick det kalla kårar längs med ryggraden. Det var så mycket jag kände igen mig i! Framförallt när utfrågningen av ett vittne återgavs så här:

”Försvarsadvokat för X frågar vittnet hur det kan komma sig att han kan lämna så mycket mer detaljer nu i rättegången än han gjorde i det förhör som hölls direkt på plats efter händelsen. Vittnet svarar att han var chockad av allt blod. Han säger att även polisen var stressad och att det var ett väldigt rörigt förhör.”

Det hade ju kunnat vara citerat från senaste rättegången mot T! Precis så ifrågasatte Ts försvaradvokat varför jag kunde berätta mer detaljer i rättegången än jag gjorde i polisförhöret. Och mitt svar var nästan ordagrant det samma som vittnet i denna rättegång!! Alltså borde det vara ett välkänt fenomen, att förhör hållna på plats direkt efter en händelse INTE ger den bästa bilden av ett händelseförlopp, därför att varken polisen eller den utfrågade är på fokuserade och koncentrerade nog för uppgiften just då. Polisen är ju fokuserad på att lösa den akuta situationen och tänker nog inte på att varje ord ska vägas i en vågskål för en eventuell rättegång månader eller år senare...

Sen läste jag att Xs försvarsadvokat i den uppmärksammade rättegången på pekade att kameror fångat hans klient på film där det hände, vid tidpunkten för dådet, men det syntes inte i bild att X hade aktiv del i misshandeln. Precis som Ts försvarsadvokat förklarade att två oberoende vittnen sett Stora springa gråtande FRÅN T´s hus, men inte sett henne springa genom dörren till T´s hus. Alltså var det inte alls säkert att Stora befunnit sig i Ts hus som jag påstod (och T motsade).

Jag hoppas av hela mitt hjärta att de tre männen blir dömda, för efter att ha läst om rättegången tvivlar jag inte en sekund på att de är lika skyldiga som T var i sin rättegång…

Och där försvann ilskan...

Publicerad 2015-05-06 20:42:32 i Allmänt,

Jag går på gruppsamtal en gång i veckan för kvinnor och barn som blivit utsatta för våld i nära relationer. Varje vecka får vi beskriva vårt stämningsläge och vad vi vill prata om. I snart tre månader har jag, varje måndag, valt ilska. Jag har varit arg på mig själv, arg på samhället, arg på rättsväsendet, arg på socialen och såklart, arg på T. Arg för allt han lurat i mig, arg för allt han tvingat våra barn att utstå, arg för att han vägrar släppa mig, arg för att han vägrar göra det bästa av situationen. 

Men i måndags valde jag inte ilska. Jag valde nedstämdhet. Det är som att jag varit hög på adrenalin i 18 månader, men i måndags kom baksmällan. Psykologen satte som vanligt beskrivningen mitt i prick när hon sa att med ilskan kommer också energi, och när ilskan släpper försvinner den energin, och istället känner man sig helt orklös och kan till och med sakna sin ilska. 

I 3 månader har jag beklagat mig över hur jobbigt det är att gå runt och vara arg hela tiden. Men nog föredrar jag den brännande ilskan framför den totala tomhet jag känner nu. Samtidigt, som psykologen sa, man kan inte gå på ilska som bränsle hur länge som helst, man bränner ut sig. Och det är nog det jag gjort. Jag har behövt ilskan för att orka ta mig igenom 2 rättegångar och en påbörjad vårdnadstvist, 3 social-utredningar, X antal polisförhör och gud vet hur många nedlagda förundersökningar. Och nu när det för första gången på länge är ”lugnt”, dvs inga pågående utredningar varken i tingsrätt, hos polis eller socialen, då kan ilskan avta för att släppa fram allt det som inte fått plats förut. 

Så många gånger jag fått kommentarer som ”att du orkar”. Som om det fanns ett alternativ. Om alternativet ”inte orkar” fanns hade jag för länge sen valt det. Men med ansvar för två små barn existerar inte det alternativet. Hur överjävligt det än har varit i vissa situationer så är det bara att bryta ihop och sedan resa sig igen. Och bryta ihop har jag gjort. Även inför barnen, vilket jag skäms för. Samtidigt som jag tror det varit min livhanke, om jag skulle försökt hålla upp en normal fasad mot dem i alla lägen, då hade jag blivit komplett galen. Jag tänker t.ex. på den gången när jag satt i bilen och körde hem efter att T blivit häktad för den misshandel han dömdes för i april. Barnen satt också i bilen, vakna, skrämda och lessna. Jag grät så tårarna sprutade och så att jag var rädd att jag skulle köra av vägen. Jag snyftade och snörvlade så högt att jag överröstad bilradion. Men jag kunde inte göra något annat, inte just där och just då. Jag kunde inte hålla tillbaka min förtvivlan.

 Lite senare bäddade jag ner barnen i sängen, kröp ner mellan dem och berättade hur mycket jag älskade dem. Jag hade rest mig igen efter mitt sammanbrott. Den förtvivlan och rädsla som fått utlopp i bilen fick åter stå åt sidan för att ge plats åt det viktigaste i mitt liv, mina barn. Och det är nog där ilskan kommit in i bilden. Jag har behövt den för att orka med allt som måste göras. 

Jag har många gånger fått frågan om jag är rädd för T. Och till min egen förvåning har jag inte känt någon rädsla för honom annat än när vi befunnit oss i akuta situationer. Fast med den historik vi har borde jag vara rädd för honom. Han har hotat att döda mig. Han har attackerat min bil med en kniv. Han har misshandlat mig, hotat mig med ett vedträ och han har låst mig ute från mina barn. Jag borde vara rädd för honom. Men det har inte heller fått plats. Det är så mycket jag måste orka, så jag orkar inte gå runt och vara rädd också. Men det känner jag fortfarande inte. Det kanske kommer…

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela