En dikt av mig
När korthuset faller,
och marken rämnar bort,
och det jag trodde var för evigt,
blev oändligt kort.
När kärleken förbyts till hat
och svartsjukan tar över allt,
då kan jag inte fatta,
hur livet blev så kallt!
Att alltid vara kontrollerad,
förlorad i din makt,
som ett skadeskjutet rådjur,
med dig på ständig jakt.
När kommer nästa utbrott,
när kommer nästa slag?
Blir det nästa timme?
Eller nästa andetag?
Att alltid gå på helspänn,
att tyda minsta blick,
att alltid släta över,
och förklara vart du gick.
En minsta lilla skiftning,
ingen annan kunde se,
men för mig så var det tydligt,
vad som komma skulle ske.
Den tjej du mötte där och då,
hon finns inte kvar,
formad utav hårda minnen
är jag inte den jag var.
Jag sörjer det som kunde varit,
alla försvunna år.
Nu står jag här med trasig själ,
och vill läka mina sår.
Med kunskap jag vill avstå,
och erfarenheter jag vill sudda ut,
men viktigast av allt;
Jag bröt mig fri,
jag gjorde slut!
Trots hur du tryckte ner mig,
och gjorde mig så svag,
så lever hoppet åter;
Imorgon blir en bättre dag!
