ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

En riktig skitdág!

Publicerad 2014-10-22 22:04:08 i Allmänt,

Igår var en riktig skitdag. För det första gick allt fel på jobbet, så där som det gör ibland. Sen fick jag mail från T.
 
Jag kom inte på utvecklingssamtalet du bokat in, jag fick en egen tid senare, Sen träffade jag Stora ute på gården på dagis. Hon blev jätteglad. Sa att hon ville följa med mig hem istället för dig. Så började hon gråta.
 
Trots att förståndet sa mig att det säkert var lögn skar det i hjärtat ändå.
 
Sen ringde socialen, och berättade att de fått in en anonym anmälan gällande både mig och pappan. Oro för att pappan drack när han hade barnen, inte tog ansvar och var omdömeslös. Att jag inte fick det stöd jag behövde och inte orkade ha barnen själv på heltid. Att jag lämnade barnen till pappa trots att jag visste att det var oroligt där. Att jag inte klädde barnen ordentligt till dagis och de därför riskerade att bli sjuka. Att jag var egoistisk som lämnade ett sjukt barn till dagis för att själv kunna åka till Italien.
 
Egentligen känns det inte så viktigt att fundera på vem som gjort anmälan, men jag undrar ändå, vem i all sin dar har tillgång till all denna info?! Anmälaren visste saker jag inte ens skrivit på bloggen...Hade ju legat nära till hands att tro att det var T, men eftersom anmälan gäller även honom tror jag inte det. Visserligen kunde han varit så slug att han anonymt anmälde sig själv också bara för att jag inte ska misstänka honom. Men han skulle aldrig använt så skarp kritik mot sig själv. Barnens farmor? Någon dagisfröken? Hans nya? Ja som sagt, egentligen spelar det ingen roll. Att jag inte skulle klä barnen ordentligt och de därför skulle bli sjuka skrattar jag bara åt. Att jag inte får det stöd jag behöver håller jag med om helt och hållet. Tyvärr håller jag även med om att jag var egoistisk när jag lämnade Lilla till dagis för att kunna åka till Italien (även om hon verkade må bra på morgonen). När handläggaren läste upp att jag lämnade barnen till pappan trots att jag visste att det var oroligt där protesterade jag direkt:
 
- Men vad har jag för val?! Jag har ju inga juridiska rättigheter!
- Neej nej det har du ju inte att neka honom att träffa barnen. Ja det är ju svårt. (Favoritrepliken i repris, se tidigare inlägg). Det du kan göra är ju att du hämtar hem barnen om du misstänker att han är full och inte kan ta hand om dem...
- Jaha så då ska jag åka hem till mannen som flera gånger misshandlat mig?!
 
Det hade hon inget svar på. Sen berättade hon att hon pratat med dagis angående den pågående utredningen och att Lillas fröken sagt att hon ibland kom till dagis smutsig och med "full blöja". Jag frågade om hon visste om det gällde mina eller hans veckor, men det hade inte fröknarna vetat heller. Det fick mig att känna mig väldigt illa till mods. Var jag, utan att veta om det, en försummande mamma som inte gav mina barn den omvårdnad de behöver? Vilken mamma lämnar sitt barn smutsigt till dagis? Samtidigt gjorde det mig förbannad att dagis sagt detta till soc utan att nånsin ha tagit upp det med mig. Jag tänkte ringa dem imorgon och fråga om det....
 
Sen ägnade hon resten av samtalet åt att säga att de inte kunde göra något.
- Så du menar att mina barn är trygga hos sin pappa? propsade jag.
- Ja just nu gör vi bedömningen att han är en välfungerande förälder. Fast det är klart, det ligger ju viss oro i detta med alkoholen...
 
Som vanligt då. Inga klara raka besked. Ingen hjälp. Lägg ner hela socialen....
Efter detta samtal fick jag en sprängande huvudvärk. Som höll i sig ända tills jag stegade in på kvinnofridsmottagningens gruppsamtal på kvällen. Tack gode gud att den finns!
 
På kvällen frågade jag Stora om hon träffat pappa och om hon blev glad då.
- Nej jag grät för jag ville följa med hem till honom. Jag ville bara vara där en dag till.
Så det var inte total lögn från hans sida. Han hade bara förvridit sanningen så att det skulle göra lite mera ont i mig. Senare på kvällen fick jag ett mail till från T:
 
Du kan väl lyssna på Stora att hon vill va med pappa? Kan vi ses på lördag? Lät på stora som om hon var desperat, hon vill inte vara med dig. Sen hade hon en kompis som skulle följa med hem och leka. Någon som inte gått på dina lögner.
 
Jag blir så trött.

När polisen inte gör nånting...

Publicerad 2014-10-20 18:16:00 i Allmänt,

S har flera gånger sagt att han "vill prata med T". Jag har varit lite kluven inför det. Å ena sidan vill jag inget hellre än att någon sätter T på plats, å andra sidan protesterar min moral mot att ta lagen i egna händer på det sättet (jag är inte så naiv att jag inbillar mig att det skulle vara ett vänskapligt samtal). Hade detta varit för ett år sen skulle jag inte ens övervägt att medverka till något som kan betecknas som olagligt. "Det där tar polisen hand om. Socialen hjälper dem som behöver hjälp". Trodde jag för ett år sen. Nu har jag gång på gång fått bevisat för mig att så inte är fallet, både socialen och polisen står och rullar tummarna medan T gladeligen fortsätter sina trakasserier, med mera vatten på sin kvarn för varje nedlagd förundersökning...
 
Så uppgivet men också med visst hopp gav jag Ts telefonnummer till S. Skulle S lyckas skrämma T till tystnad, till att slutligen lämna mig ifred? Det var iaf en ny metod, tidigare ej testad på T. S ringde T, men som jag varit övertygad om så svarade inte T. Då komponerade S ett sms, vars andemening var att om T gjorde illa mig eller barnen skulle han själv inte vara hel sen. Och han började meddelandet med att presentera sig som S från Italien, så det inte skulle råda några tvivel om vem som skrev. Hans sms var raka motsatsen till T's dolda hot, budskap mellan raderna och fega sätt att slingra sig. Men å andra sidan var det ju otvivelaktligen ett olaga hot, dessutom med skriftligt bevis. Men det berörde mig inte för tillfället. Med tanke på hur ointresserade svensk polis verkar vara av att utreda olaga hot från en svensk medborgare så tvivlar jag på att de gör annat än rycker på axlarna åt ett hot från någon som är bosatt i ett annat land.
 
Responsen lät inte vänta på sig, fast jag såg det först några timmar senare när jag stod i kön till säkerhetskontrollen på flygplatsen i Italien, med S utom hörhåll på andra sidan ett tjockt plexieglas. Nu när jag ville ha honom nära! Jag hade stängt av spärren på T´s nummer eftersom jag försökt få tag på honom tidigare. Hans svar på det var:
 
Så bra att du äntligen tagit ditt förnuft till fånga.
 
Och nu utnyttjade han det igen till fullo. Tre missade samtal och ett antal meddelanden. Bland annat:
 
Barnen är hemma tills din pojkvän slutat med olaga hot. Händelsen är polisanmäld.
 
Och lite senare:
 
Polisbeskydd är beställt.
 
Men höjden av ironi var ändå följande dag när T ringde mig och ville ha mitt medlidande.
- Jaaa det här var ju inte vad jag ville. Att få ett mordhot över mig.
- Nej men vet du vad? Det var inte vad jag ville heller i höstas, när DU mordhotade MIG.
- Det där vet jag inget om, sa han, genast hal som en ål och på sin vakt. Förresten har du inga bevis!
- Du är redan dömd för det, jag behöver inga mer bevis!
- Det är bara ord mot ord...
 
Trots det tragiska kunde jag ändå skratta åt det idiotiska i att han trodde att jag skulle tycka synd om honom! Men tyvärr verkade inte detta heller ha någon effekt på T, följande dagar ramlade mailen in. Efter ca 2 dygn satte jag tillbaka blockade på hans nummer, vilket var en enorm lättnad. Hur hade jag överlevt innan jag installerat den appen?! "Larvigt av dig" var responsen på det.
 
Först försökte T som vanligt att vända detta till sin fördel och skrev att han "var beredd att inte ta detta till nästa nivå om du bara börjar bete dig ansvarsfullt och sammarbeta". Det borde jag förutsatt, att T skulle försöka använda även detta att hota mig med... Men det tänkte jag inte låta honom göra, så jag skrev bara att han får göra vad han vill, vad S skriver är hans ansvar inte mitt. Och faktiskt, då släppte T den attityden. Men han har fortsatt spela på detärsåsyndommig-grejen...
 
 

Att leva i nuet

Publicerad 2014-10-12 18:26:50 i Allmänt,

Jag ska försöka att sammanfatta resan till Italien med några meningar, men det blir inte lätt. Det var en känslomässig bergochdalbana. Det allra mesta var toppen, men två rejäla dalar. Jag landade på torsdag kväll och fredag spenderade vi i hans hemstad. På kvällen åt vi middag med två av hans kollegor och hade jättetrevligt. På lördag gjorde vi en dagsutflykt till Venedig. Solen sken, livet lekte och vi slog oss ner på en restaurang i en smal gränd för att äta en romantisk lunch. Men som så många gånger förr gled samtalet in på vår relations Achilleshäl, framtiden. Att han är så säker på att han vill dela framtiden med mig, och att vi ska flytta till Italien i 1-2 år medan han lär sig svenska och sen flyttar vi till Sverige. Medan jag är av inställningen "vi njuter av det vi har här och nu, så får framtiden bli som den blir". Och dessa två inställningar krockar rejält med varandra. Jag har bett om tid, sagt att det är alldeles för tidigt för mig att tänka i sådana banor, och han har sagt att jag får den tid jag behöver. Ändå glider samtalet ofta in på detta spår...
 
Kanske är jag elak och utnyttjar honom för mitt eget välbefinnande just nu? Han frågar ibland om jag bara leker med honom, och enligt min uppfattning gör jag inte det. Jag är kär i honom och vill spendera så mycket tid det går med honom. Men kanske är ändå min inställning en lek jämfört med hans? Jag vet inte...
 
Det pratas så mycket om att man ska "leva i nuet" och jag har alltid tyckt att jag varit usel på det. Men kasnke har de senaste årens kris lärt mig uppskatta nuet på ett nytt sett, för man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Jag verkar iaf vara betydligt bättre på det än min italienare. Jag ville njuta av en underbar lunch i romantikens Venedig, att sitta hand i hand med min förälskelse och försjunka i hans bruna ögon. Och inte tänka på framtiden. Eller ens på morgondagen. Som alltid slutade diskussionen utan att vi egentligen kommit fram till någonting. Men vi hade en jättetrevlig eftermiddag och även nästa dag. Tills nästa kväll.
 
På en annan restaurang, efter flera glas vin, gled diskussionen in på min exman.
- I Sverige blir ni ju rädda för ingenting! Vad har han gjort egentligen? Förstört några bilar? Hade det varit här i Italien hade man skrattat åt honom, förstört hans bil och sen repat honom själv också. Men i Sverige, där gör man ingenting! Alla går runt och är rädda för honom, men ingen har ens sagt åt honom att sluta!
 
Jag tittade på S och plötsligt kändes det som en främling som satt mitt emot mig. Och jag kände mig ensammast i hela världen. "Ingen kommer någonsin att förstå mig. Ingen. Jag är helt ensam i detta helvete".
 
Jag vet att hans terror är svår att förklara för en utomstående, men nu hade det gått från svårt till omöjligt. "Rädd för ingenting", var det så S såg på situationen? I så fall hade han inte fattat någonting... Och det gjorde mig rasande att fast jag rest till andra änden av Europa var det som om Ts ande flåsade mig i nacken, han påverkade och förstörde i allra högsta grad min tillvaro trots det tillfälliga avståndet. Och jag insåg att så kommer det nog vara för alltid, eller åtminstone under väldigt lång tid framöver. Och vetskapen om att hans förbannelse följde med mig oavsett flygtransporter mm gjorde att jag kände mig ännu mer ensam.
 
Lite senare i S's hus sa han dock att han förstod att det värsta min exman utsatt mig för inte var det fysiska våldet utan det psykiska. Och då vaknade hoppet igen. Kanske han kunde ana en liten del av mitt lidande. Kanske han inte var en total främling ändå?
 
Och nästa dag, även sista dagen, lyckades vi bygga upp det mesta av förtroendet igen. Men jag känner mig skrämd över vilken makt T har att påverka nuvarande relation också...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela