ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Jag visste väl att vecka 53 skulle ställa till det!

Publicerad 2015-12-26 18:05:32 i Allmänt,

Att det i år förekommer en vecka 53 spelar nog ingen som helst roll för de allra flesta. Men för oss varannan veckas föräldrar, med uppdelningen jämna/ojämna veckor ställer det till det. För helt plötsligt blir det två ojämna veckor i rad! Och i en normal vuxen sammarbetsrelation borde det inte heller spela så stor roll. Men för oss som slitit oss ur en destruktiv relation, där är det precis den förevändning till bråk som spelar den andra föräldern rätt i händerna...
 
Det har ju i stora delar varit en ganska lugn höst, med några små explosioner här och var. Och genast börjar jag undra om det verkligen var så hemskt som jag mindes det. Lite elaka mail, det kan man väl sortera bort? Typ.
 
Det var inte förrän i mitten av december jag uppmärksammade denna förbannade vecka, och trots att detta var mitt i en lugn period, förstod jag direkt hur det skulle bli. Så naiv och blåögd var jag ändå inte av hans nyvunna "lugn". I vårat fall är det jag som har ojämna veckor och alltså jag som skulle få ha barnen väldigt länge i sträck (plus att jag har juldagen-1 januari i år, så det skulle bli över 2 veckor). Direkt började jag fundera ut flexibla lösningar. Att han kunde få trettonhelgen. Eller halva vecka 1. Eller något annat om han föreslog det. Men det blev precis som jag trodde....
 
Jag drog mig för att ta upp det till diskussion just för att jag visste vad det skulle leda till. Och egentligen är det ju lika mycket hans ansvar att ta reda på hur veckorna ligger. Men när jag var där och lämnade barnen på kvällen den 20e tog jag iaf upp det. Och möttes helt enkelt av svaret:
- Nej, så är det inte. Och han lyckades hitta en almanacka på nätet som visade att v 2 började mån 4 januari. "Jaha jag har väl fel då. Det måste jag kolla upp när jag kommer hem. Jag var ju helt säker på min sak.." Och när jag kom hem såg jag att jag hade rätt, han hade troligtvis fått upp en almanacka för januari 2015 på nätet. Jag skickade därför ett mail om saken så att vi så fort som möjligt kunde hitta en lösning båda var nöjda med. Inget svar.
 
Och på juldagen när jag var där för att hämta barnen kom ämnet upp igen.
- Jamen vi kan ju byta. Jag kan ta ojämna veckor och du jämna veckor, sa han så där överlägset.
- Nej det kan vi inte, svarade jag lugnt.
- Nehej, varför inte det? sa han och lät nästan förvånad över att jag sade emot.
- Därför att jag har saker planerade för 2016. Saker utan barnen på jämna veckor, saker med barnen på ojämna veckor.
- Hur kan du gå och planera in saker utan att kolla med mig först?!
- Vi har ett skriftligt avtal, det är klart jag tar för givet att det avtalet gäller!
- Det avtalet är bara tills vidare. Jag kan säga upp det närsomhelst, sa han med samma överlägsna ton.
- Det avtalet gäller tills vi skrivit ett nytt avtal, sa jag lugnt. Som så många gånger med T hade diskussion tagit en oväntad vändning och lett till ett bråk om något helt annat än det vi egentligen diskuterade....
-Men vi är bortbjudna med barnen på trettondagen, det vore så roligt om vi kunde gå, sa farmor med bedjande röst.
- Det är klart vi kan ordna det. Vi kan dela och ta halva vecka 1 var. Och ni kan välja vilka dagar ni vill ha, sa jag. Min grundinställning var ju att vi skulle hitta en lösning båda blev nöjda med.
 
Diskussion fortsatte en stund till utan att det egentligen bestämdes något, men innan jag gick sa jag till farmor:
- Se till att ni kommer fram till ett förslag och maila det till mig sen.
- Ja, det gör vi! sa farmor glatt. (Hur kan mor och son vara så olika varandra?!)
 
Nästa dag hade jag fått följande mail:
Va skönt att Farmor fick se hur du beter dig mot mig och barnen..
Det är det enda som jag tycker är jobbigt . Din och grannens misshandel .. ja.. dina mordhot ja.. 
Barnen och deras  välbefinnande är viktigast . 
Stora blev förmodligen ledsen för att du började bråka . Innan så var det ok med 1 par skor.Sen fick hon med de fina som trygghet  härifrån.
 
Barnen lämnas här 2/1 09.00 och är här till torsdag eftermiddag. Flickorna är inget företag vi pratar om. Farmor har sagt det säkert 1000 ggr. Men eftersom du är så självupptagen så lyssnar du inte.
 
Jag vill också att du visar på hur du bokat upp 2016.
Hur kan du ens ta upp ordet avtal inför flickorna?
Avtalet är inte bindande utan avtal är det varannan vecka som gäller . 
Men jag kan tycka iofs för deras bästa också att det är lite ordning.
Midsommar 2016 skall jag Farmor och barnen fira 
 
Du är välkommen att ringa mig för att bekräfta 
 
 Så hade han lyckats igen. Krypa in under skinnet på mig och som genom ett trollslag gjort mig arg, irriterad nervös och rädd. Varför ens bry sig? För att han vet exakt vilka knappar han ska trycka på! Min och grannens misshandel, mina dödshot, jojo vad lustigt då att det är han som är dömd för misshandel och olaga hot, medans jag och grannen är helt ostraffade. Och att han har mage att diktera villkoren i samma mail, när alltihop bygger på min välvilja och han egentligen inte har några rättigheter alls den veckan. Och jasså, nu ska jag visa hela 2016 års kalender för honom? Det var ju just den typen av kontroll som jag bröt mig fri ifrån! Och skulle ordet avtal vara olämpligt så borde han kanske svarat på mitt mail istället för att ta upp diskussionen framför dem. Midsommar är alltid ojämn vecka, och visst kan vi byta. Men han kanske inte behöver säga det som en diktator? För mitt inre upprepar jag mantrat "Bry dig inte, bry dig inte, bry dig inte!" Men det är så svårt!

Att man aldrig lär sig...

Publicerad 2015-12-16 21:47:34 i Allmänt,

På två dagar har han väntat utanför dagis på mig 3 gånger... Men aldrig varit otrevlig. Och nu senast diskuterade vi överlämningen på söndag. Eftersom de har jullov ska jag lämna dem till honom på söndag kväll istället för till dagis på måndag morgon. Och så frågade han om jag inte kunde stanna och äta när jag ändå var där och lämnade barnen.
- Jo det kan jag väl, sa jag och tänkte att de har ju gått bra ganska länge nu, utan några utbrott och sådant. Men jag kände direkt jag sagt det att det inte kändes bra, men då var det för sent. "Nåväl, det var ju så här familjebehandlarna sa att vi skulle göra, det var ju det de tyckte var det rätta. Kan det vara så fel då? Fast å andra sidan kan jag se kvinnogruppsterapeuten framför mig, och hon skulle ta sig för pannan"
 
När jag kom hem hade jag fått följande mail:
 
Vad trevligt att du kommer och äter middag med oss. Vem vet, det kanske kan bli som förr? Fast ändå bättre förstås...
 
Jisses, han har fortfarande inte helt släppt tanken/tron på att jag ska komma tillbaka! Efter allt som hänt! Det är ju verkligen stört... Jag får väl för säkert hundrade gången skriva och klargöra att det ALDRIG kommer bli vi igen. Vad kommer jag få för reaktion på det? Ingen alls? Ett utbrott? Ett vänligt instämmande? Det sista håller jag inte som särskilt troligt!
 
Han skrev ju och frågade varför jag inte kunde prata i telefon som vanliga människor. Jag svarade att det berodde på alla elakheter han skrek åt mig. Vad fick jag för svar på det? Jo ett nytt mail med anklagelser om att jag försvårar vårt sammarbete genom att vägra tala i telefon, och att jag borde ta mig samman för barnens skull. Inte ett ord om vad han borde göra...

En liten gnista blev en explosion

Publicerad 2015-12-13 16:20:23 i Allmänt,

Jag har hela tiden tagit för givet att lugnet är en övergående period, och när terapeuten i kvinnogruppen frågade mig hur länge jag trodde det skulle vara sa jag "tills nästa lilla grej inte går som han tänkt sig, nästa gång han blir arg. Och det kunde vara en så liten sak att jag inte förstod vad det var. Och precis så blev det.
 
I onsdags loggade jag in på mailen och började läsa mailen uppifrån. T hade ccat mig i ett mail till Storas kör där det stod att Stora inte kunde vara med på luciatåget eftersom hon blivit magsjuk. Eftersom T ccat mig vid ett tidigare mail till körledaren visste jag att de bråkat angående utklädnad, huruvida barnen fick vara vad de ville i tåget eller om Stora var tilldelad rollen tomte. Också en sak att bråka om, suck...Det slutade med att körledaren slängde på luren i örat på T, enligt honom själv. Ska man skratta eller gråta? Den här gången valde jag att skratta.
 
Därför tänkte jag att T kanske bara skrev att Stora var magsjuk för att slippa ifrån. Annars borde han väl skrivit till mig och berättat att hon blivit smittad? Jag svarade därför helt enkelt:
 
Är hon sjuk på riktigt eller bara skrev du så ändå?
 
Det var inte meningen att på något sätt låta anklagande eller insinuera något, det var bara en ärlig fråga. Men svaret lät inte vänta på sig, utan inom några minuter hade jag fått följande mail:
 
Enligt min KBT terapeut J så kommer du förmodligen fortsätta kränka mig och inte lyssna på mig. Hon säger alltid att jag inte kan ändra på ditt beteende och det stämmer. Jag brukar som oftast säga till henne att jag inte förstår varför du inte kan ringa, hon säger då.   Ja det är nåt som hon har problem Med. Jag vet att du sedan tiden vi va gifta du bad mig ibland att ringa, du har också suttit i rätten och ljugit ihop om social ångest.   Vilket inte är sant med tanke på hur ditt liv har sett ut och hur du har det nu.  Jag nås på nr XXXX
 
Jag förstod ingenting! Varför denna plötsliga ilska? När jag sen fortsatte arbeta mig igenom mailen såg jag att jag hade ett till mail från honom från före mailet till körledaren, där han skrev:
 
Stor började kräkas i natt, och nu är det min tur. Jag spyr som en räv...
 
Aha, det var därför han blev så arg när jag frågade om Stora verkligen var sjuk! Med en dåres envishet skrev jag ett mail och förklarade att jag inte sett detta mail innan jag svarade och undrade varför han var tvungen att vara så elak.
 
Jag är inte elak. Det är bara sanningen och den måste fram.
 
Därefter har jag fått några till mail på temat "varför kan du inte prata i telefon som vanliga människor?". Trots att terapeuten i kvinnogruppen är mycket tydlig med att vi inte ska ödsla energi på att förklara eller försöka få våra exmän att förstå (eftersom det är lönlöst) så kunde jag inte låta bli att skriva ett mail och återigen berätta att jag inte vill ha telefonkontakt med honom eftersom det alltid urartar med att han skriker att jag är en hemskt mamma, som bara bryr mig om karriären istället för barnen, att jag har samarbetsproblem, är egoistisk och så vidare... Inget svar på det än så länge.
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela