ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

Så laddad med ny energi!

Publicerad 2016-09-25 16:29:56 i Allmänt,

Nu har jag precis kommit hem från en klättringsresa till Frankrike. Det var helt fanbtastiskt, jag lullar runt som på små moln med en klänsla av att vara kär. Fast inte i en person, utan i själva resan! Sådan skillnad mot hur jag mådde för en vecka sen när jag skrev förra inlägget, när jag inte ens orkade glädja mig åt resan, trots att jag egentligen förstod att det skulle bli underbart.
 
Men denna nyvunna lycka är såklart av övergående natur, så nu gäller det att inte ramla ner i mörkret igen när vardagen återkommer. Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att undvika det. Jag har blivit rekomenderad att läsa boken Lyckofällan ( The hapiness trap), som bygger på ACT, en vidareutveckling av kbt. Jag har inte hunnit så långt, men det jag läst hitills är att man ska inte kämpa emot sina känslor. Istället för att försöka vägra vara ledsen ska man acceptera att man är ledsen, låta det vara så men förstå att det kommer bli bättre. Men det känner jag inte alls för nu. Jag vill spjärna emot med alla mina stelna muskler om nedstämdheten kommer tillbaka (vilket jag förväntar mig att den gör). Jag vill inte alls låta den komma och acceptera den! Men det är alltså fel. Nåja, vi får väl se, kanske är jag väl pessimistisk det kanske inte blir så farligt.
 
Men det var en rivstart att komma hem igen. Redan på bussen från flygplatsen loggade jag in på min mail utan att vara förberedd på hur otrevligt det skulle bli (vilket jag vis av erfarenhet borde förstått i förväg). Det var dumt. Dels väntade ett besked att jag inte fått ett jobb jag sökt, vilket jag tog hårdare än jag trott. Dels väntade såklart lite "vänliga" mail från T. Inget värre än vad jag visste jag skulle få höra. Att jag var "helt otrolig" som valde att åka till Frankrike istället för att ta hand om döttrarnas kläder. Att jag borde sluta tänka poå mig själv och fokusera på mina barn. Sen kom ett mail till att jag borde överväga om barnen skulle vara mer hos honom eftersom mina resor och mitt arbete (?!!) tar så mycket tid.
 
Det var det dummatse jag hört på länge, till och med från T! Ja jag jobbar heltid, men det gör ju han med! Och vad då, tycker han jag ska sluta jobba för att det tar för mycket tid? Hur ska jag då försörja barnen? Suck. Men jag har varit duktig, jag har inte svarat på något av dte han skrivit. För just nu är jag fortfarande glad!

Deprimerad

Publicerad 2016-09-17 21:46:11 i Allmänt,

I tisdags hos terapeuten fick jag göra ett diagnostiskt test för depression, MADRS (finns på nätet för den som är nyfiken). Testet består av frågor om allt från aptit. sömn, om man kan glädjas åt roliga saker, om man kan ta initiativ till saker, om allt känns meningslöst m.m
 
Jag fick 28 "poäng". Desto fler poäng desto sämre i detta fall. Och tydligen var 28 rätt högt. För innan terapeuten släppte iväg mig fick jag lova flera gånger att jag inte skulle skada mig själv. Jag sa nej flera gånger, men inte förrän jag sa "Skulle jag ta livet av mig blir mina barn ensamma med en total galning, och det skulle jag aldrig kunna utsätta dem för!" blev hon lugn nog att låta mig gå. Fast så illa är det inte, det vill jag bara göra helt klart för alla.
 
Men jag är nedstämd, inget tvivel om det. Jag förstår inte riktigt varför det kommer nu. T är lugnare än på länge, fast hatmail och hånfulla mail kommer jag nog aldrig slippa ifrån. Mina barn är friska (men bråkar som galningar med varandra), jag har ett jobb jag tycker är jättespännande och en bostad jag älskar. Och helt fantastiska underbara vänner! Så det finns mycket att glädjas åt och i det stora hela tycker jag att jag har ett bra liv. Men ändå ligger det en mörk skugga över allt just nu.
 
Jag tror ändå jag förstår endel av orsakerna. Det första är de nya insikter jag kommit till, om mina egna destruktiva mönster och hur mycket tidigare jobbiga upplevelser fortfarande påverkar mig. Och för det andra, i oktober har det gått 3 år sen separationen och jag hade nog hoppats att jag skulle kommit längre på 3 år än vad jag har. Jag hade definitivt hoppats på att T skulle ha lugnat sig mer, släppt taget och slutat vråka ilska över mig. Och jag hade nog hoppats att jag skulle ha hittat en ny man. En lugn, stabil trygg man att bygga upp en relation med som vore raka motsatsen till mitt och Ts äktenskap. Men där är jag inte heller. Om jag skulle tillåta mig att vara bitter skulle jag tänka att jag fortfarande står och trampar i samma sörja som jag gjorde ett halvår efter separationen. Fast inte ens i mina mörkaste stunder tror jag riktigt på det. För ett halvår efter separationen var allt fullständigt kaos, med polisutryckningar, socialutredningar, och allt var bara helt olidligt faktiskt. Och jämfört med detn stormen är tillvaron idag en lugn stilla sommarbris. Så jag har kommit långt. Men ändå inte så långt som jag velat. Jag har alltid varit väldigt otåligt lagd. Och nu har jag stött på en process jag inte kan snabba upp eller stressa förbi, hur gärna jag än vill...
 
Imorgon ska jag åka till Frankrike på en veckas bergsklättring, och tajmingen är helt perfekt. Jag hoppas kunna hämta ny glädje och energi att ta med mig hem. 

Ångest i alla dess former

Publicerad 2016-09-11 18:55:02 i Allmänt,

Den här helgen har varit en blandning av underbar och ett helvete, så där som livet ofta är. Det är faktiskt ganska sällan livet är alldeles nattsvart eller helt och hållet rosaskimrande. Ofta är det mörkt med rosa strålar, eller rosa med mörka skuggor.
 
De senaste veckorna (sen mina nya insikter om mina egna destruktiva betteenden) har jag känt mig nere, med ångest i varierande grad. När jag tog upp mina betendemönster som ångestreglerare med min kbt-terapeut frågade hon om jag hade ångest.
- Det vet jag inte, svarade jag.
- Då har du inte det. Har man ångest så vet man det, sa hon.
 
Men jag håller inte helt med henne. Eller så borde jag helt enkelt svarat ja. När jag sa att jag inte vet tänkte jag på den där klliande, malande känslan som gör att man inte orkar stå på benen, men som så fort man satt sig ner får en att flyga upp igen eftersom man inte står ut med att sitta stilla heller... Men ångest kan ha fler ansikten än så, iaf i mn tolkning. Det kan vara en typ av lugnare dyster stämning också, mer närbesläktad med nedstämdhet.
 
Och sen jag nu bestämt mig för att sluta med mina ångestreglerande beteenden (där tröstätande är ett av dem, men ett av de mindre allvarliga) har ångesten byggts upp inom mig, tills den upptar hela mn närvaro. Från att vara en dysterhet och hopplöshet till att inte veta vart jag ska ta vägen, till att vilja springa ifrån mig själv. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra med den, nu när jag för första gången på 21 år inte kan lindra den med dåliga betenden. Det hårda raka svaret är ju "stå ut". Men det är fan inte lätt! När jag mådde som sämst hösten 2014, när allt med T bara var ett fullständigt kaos, så gick jag faktiskt och köpte ett paket cigaretter (jag är inte rökare, har bara feströkt lite under mina vildare ungdomsår). Jag rökte 2 ciggaretter, sen behövde jag inte mer, sen klarade jag mig ändå. Jag har många gånger funderat på att slänga det där ciggpaketet, men som någon underlig förvriden trygghet har jag ändå sparat det. Till och med när jag flyttade fick det följa med.
 
Och i lördags kväll när jag hade sån ångest att jag ville vända mig själv ut och in, tog jag fram det. Jag tände en cigg och drog tre djupa bloss, sen fimpade jag den. Dumt, dåligt, jag vet, men åh så skönt. För hur skadligt det än må vara så har nikotin en lugnande effekt. Och just nu behöver jag den lindringen. Jag kommer tillåta mig själv att ta några bloss ikväll och imorgon kväll också om det behövs, sen får det vara slut på det. Sen är det dags att "stå ut" igen.  Kanske behöver jag det inte ens, kanske kan jag "stå ut" ändå, redan ikväll. Men om jag inte kan det, så är ok ändå...
 
Jag i läste i en handbok för kvinnor i destruktiva relationer "Jag längtar någonstanns men jag vet inte vart" följande: "Om du känner att du behöver börja röka så gör det! Det kan du ta tag i vid ett senare tillfälle, just nu ska du göra det du känner att du behöver göra". När jag läste det tyckte jag det var det dummaste jag hört, uppmana folk att börja röka bara för att de känner för det! Men nu låter det helt plötsligt inte så dumt. Fast på ett plan är det ju såklart urdumt, det fattar jag med! 
 
Men vad är ett ångestreglerande betende då? Att jag konstant måste ha en kaffe vid min sida på jobbet, är det en typ av ångestlindring? Eller är det bara ett rent fysiologiskt koffeinberoende? Eller ett socialt beroende? Jag vet inte, men jag vet att utan kaffekoppen vid sidan av min dator jobbar jag sämre. Jag har tänkt att jag borde dra ner till 3 koppar per dag, men det håller aldrig i längden, det går några dagar men sen blir det 4, sen blir det 5 osv.
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela