En smittads dagbok näst sista delen!
Dag 29 Fredag; Kämpade på med att jobba hemifrån, är så less på det! På kvällen åkte jag hem till min dejt. Jag hade knappt hostat alls på hela dagen, men självklart fick jag en rejäl hostattack när vi satt i soffan och myste. Jag fick också rejäla värmevallningar, så jag tänkte "Är det så här det är att hamna i klimakteriet? Fy 17 i så fall!" Vi drack vin och för första gången sen jag blev sjuk blev jag berusad, vilket var en underbar känsla! Det vill säga, det var underbart att känna sig så frisk att jag kunde njuta av vinet utan att oroa mig över att behöva kunna köra till akuten mitt i natten. Konstigt hur fort man vänjer sig vid nya tankesätt...
Dag 30 Lördag: Hade huvudvärk, men det berodde på vinet och inte viruset bestämde jag. För detta skulle minsann bli min första symptomfria dag, På måndagen SKA jag vara på jobbet. Jag tog en hundpromenad och fick världens rinnsnuva. Jag har inga allergier och jag har inte haft någon snuva alls under covid-19, så vad det berodde på hade jag ngen aning om. Men att coronan skulle komma dragandes med ett nytt symptom på dag 30 vägrade jag tro på. Jag var trött och sliten, men även det tillskrev jag vinet. Så med lite god vilja kunde detta vara min första symptomfria dag! Jag hade fått ok på att åka in en sväng till jobbet, dels är ingen annan där på helgen och dels jobbar vi i skydskläder så jag borde inte kunna lämna smitta på någon yta. Det var jätteskönt att efter 5 veckors frånvaro komma tillbaka när ingen annan var där, ingen stress inga frågor. Jag lullade runt i min egen takt, fick gjort det jag skulle på 3 timmar och sen åkte jag hem. Kl 17 kröp jag ner i soffan och låg där några timmar innan jag flyttade till sängen.
Dad 31 Söndag: Vaknade symptomfri-ish, låg kvar i sängen till 10, vilket INTE är min stil. Satt i trädgården med hundarna och försökte få mig att åka till jobbet. Jag var så trögstartad, inte alls mig själv. Samma sak på jobbet, allt gick i slow motion. Men det kanske är väntat efter så lång frånvaro? Jobbet tog ca 3 timmar och det var roligt att vara igång igen, sen åkte jag hem. På kvällen kom barnen. Hade sån fruktansvärd beslutsångest, var jag symptomfri? Kunde jag åka och jobba imorgon? Tänk om jag smittade någon? Var jag "frisk"? Kändes som om jag helt glömt bort hur det känns att vara frisk...
Dag 32 Måndag: Tillbaka till verkligheten! Lämna barn på skolan sen till jobbet. Det var jättekul att träffa alla kollegor igen! Jag hade tänkt vara lite avvaktande och låta dem bestämma om de ville hålla distans, men de flesta visade att de inte var ettt dugg rädda för att bli smittade av mig. Utom A, som tillhör en riskgrupp. Han bad mig hålla dörren till mitt kontor stängd, vilket jag lovade, och han deltog i våra möten via teams från sitt eget rum. Arbetsdagen gick över förväntan, från kl14 var jag jättetrött, men något annat var ju inte förväntat. I bilen på väg hem fick jag huvudvärk. Också väntat, ändå vaknade ångesten, hade jag gått tillbaka för tidigt? Kunde jag fortfarande vara smittsam?
Dag 33 Tisdag: Skulle lämna bilen på lagning och hade begärt en lånecykel. Efter att ha cyklat i normal takt i 150 meter kom jag till ett rödljus och fick stanna. Mitt hjärta slog så jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen på mig! Jag ansträngde mig verkligen för att ta det lugnt resten av vägen. En kvart efter att jag kommit fram tyckte jag fortfarande hjärtat slog f0vanligt fort och hårt, och en blick på pulsklockan visade 130 i puls!! Jisses, ja helt återställd är jag inte. Jobbet gick bra igen. Vi hade en liten utbildning på 2 nya instrument, och jag hade jättesvårt att fokusera mot slutet. Dessutom tänkte jag oroligt på hur nära varandra vi alla stod, och att han som höll utbildningen såg ut att vara en bra bit över 60... Nu behöver jag inte oroa mig över att bli smittad av corona, men då oroar jag mig dubbelt upp för att smitta någon istälet! Kollega A höll sig på sitt rum hela dagen. På eftermiddagen åkte jag och barnen till McDonalds och sen till Blomsterlandet. Jag hade trott att det skulle kännas helt fantastiskt underbart när jag började röra mig fritt i samhället. Men det gjorde det inte. Itället kände jag mig skyldig och orolig. Var jag symptomfri? Hur kunde det vara så svårt att avgöra? Feber hade jag inte, det är så svart eller vitt, och den där helt vidriga huvudvärken som gjorde det plågsamt att titta upp hade jag inte längre, men lite småont i huvudet ja. Och hostade lite gjorde jag ju förvisso, men Folkhälsomyndigheens nya råd är att man får återgå till arbete med torrhosta, om man varit fri från alla andra symptom i 2 dagar. Trött och hängig var jag också, men jag resonerade som så att om jag varit instängd hemma i 4 veckor utan att var sjuk så hade jag inte heller varit så pigg...
Dag 34 Onsdag: Bergochdalbanan tog en ny sväng, och hostan blev betydligt värre igen. Hade ett möte i fikarummet med tre kollegor (varav en är riktigt rädd för corona och nästan enbart jobbar hemifrån nu, men hade komit in till jobbet speciellt för mötet). Och jag hostade nästan konstant kändes som. Vände mig såklart bort och var supernoga med att hosta i armvecket, men oron och ångesten vaknade lite ändå. Det var som om det konstant kittlade i luftrören bakom bröstbenet, å, tänk o man bara kunnat sträcka ner en diskborste och riva bort allt klieet! Lyckades dock fokusera rätt bra på mötet iaf.
A kom ut från sitt rum och pratade med mig i korridoren "Äh, även om jag är riskgrupp kan jag ju inte vara hur försiktig som helst".
"Så vitt jag vet har jag inte lyckats smitta någon faktiskt" sa jag lugnande.
"Nej, vore bara så himla tråkig debut att börja med att smitta mig" sa han och vi skrattade båda två. Sen tog vi sällskap till kafferummet.
Dag 35 Torsdag: Hostan en liten aning mindre ihållande än dagen före, men efter lunch fick jag rejäl frossa på mitt kontor, samtidigt som det började hetta i kinderna och jag kände mig vimmelkantig och yr. Jag funderade på om jag skulle säga något och åka hem, men jag ville ju inte skapa panik. Dessutom kände jag mig alldeles handlingsförlamad, så jag härdade ut, satt på mitt kontor och fick inte något vettigt gjort. I den stunden var det uppenbart att jag inte var symptomfri. När jag hämtade Lilla på fritids (jag går fortfarande inte in) så sa jag till henne att jag inte orkade med något bråk eftersom jag inte mådde bra. Det lyssnade hon inte på utan började skrika direkt. Hon hade tappat bort sin älsklingströja och ville att vi skulle åka till stan direkt och köpa en ny. När vi kom in kastade jag mig på sängen. Fyyy vilken eftermiddag! Termometern visade iaf att jag inte hade feber. Och Lilla lugnade sig så småningom. Jag tänkte att mitt mående fredag morgon fick avgöra om det skulle bli jobb eller inte.
Dag 36 Fredag: Mådde mycket bättre än kvällen före, och bestämde mig för att åka till jobbet. Om mina kollegor skulle bli smittade av mig hade de antagligen redan blivit det! Hostan lite bättre än föregående dag. På kvällen skulle en väninna och hennes barn (Storas bästis) komma och hälsa på. Min väninna ringde på dagen och jag hörde direkt att hon lät genomförkyld. Jag sa att hon inte fick komma, en rejäl förkylning är det sista jag vill ha just nu. Och jag känner mig allmänt körd i botten, så det gäller nog mitt imunförsvar också. Barnet däremot fick gärna komma, vilket hon också gjorde. Efter maten, som Stora och hennes vän gjorde så gick alla tre barnen ut i trädgården och hade vattenkrig med blomsprutor. Och som de skrattade, all tre! Det var som ljuv musik i mina öron där jag låg på soffan. De brukar inte kunna hålla sams alla 3 men nu lät de som de allra bästa vänner allihop! Efter ett tag ville Lilla att jag skulle vara med, och min första reaktion var att säga "Nej jag orkar inte". Men sen tog jag mig i kragen och var med i tyo 5 minuter iaf. Men sen var min ork slut.
