ofredad.blogg.se

Jag är ett skolboksexempel av ett barn uppvuxet i en dysfunktionell familj präglad av alkoholmissbruk. Trots att mitt enda mål i livet var att inte gifta mig med en man som påminde om min pappa, var det precis vad jag gjorde. Psykisk misshandel, hot och utpressning blandades med gömda spritflaskor, rattfylleri och lögner i mitt eget äktenskap. Hösten 2013, efter att min make sagt att han skulle döda mig, bestämde jag mig slutligen för att lämna honom. Jag trodde att skilsmässan var min nyckel till frihet, men jag har insett att kampen är betydligt längre än så…

När det förflutna dyker upp i nutid

Publicerad 2016-11-28 22:49:00 i Allmänt,

Idag har jag varit på ett ACA-möte. Jag är så glad att jag släpade mig dit. Och så tacksam att få känna sådan total gemenskap med andra människor. Så tacksam att få dela och ta del av andras delningar. Att få dela hopp och förtvivlan med människor som utkämpar samma inre krig som jag själv.
 
Min inre kamp just nu handlar om att försöka acceptera att det var som det var. Jag vill fortfarande förminska mina upplevelser under uppväxten, vill tycka att det inte var så farligt. Det fanns ju mycket bra också. Men förståndet håller envist fast vid att det var precis så illa som jag minns det, och troligtvis än värre, det finns säkert saker jag förträngt. Och det påverkar mig så starkt fortfarande, nedan är några exempel jag pratade om på ACA-mötet idag. Jag har hört andra ACA-are säga att de skulle vilja ha en re-start-knapp, så att man kunde nolla sig själv helt och starta om utan alla dessa negativa upplevelser i bagaget. Och precis så känner jag med! En off-knapp och en re-start-knapp, är det för mycket begärt?!
 
Exempel 1. Jag har väldigt svårt för att leka med mina barn. Spela spel, läsa, ta hand om ja. Men leka, nej. Jag känner mig helt bortkommen orolig och tycker bara det känns jobbigt, trots att jag verkligen vill leka med dem. Och det har ACA sin egen förklaring på. Att eftersom vi inte fick vara barn som små pga den dysfunktionella uppväxten så har vi inte lärt oss att leka helt enkelt. Och då kan vi det inte som vuxna heller. Men där protesterar mina tankar med "Du lekte massor som barn, du hade många vänner som du lekte allt från mamma pappa barn till klättra i träd, dunken osv". Och jo det gjorde jag. Men alltid med en känsla av oro, med insikten om att den fridfulla leken närsomhelst kunde ta slut. Och det är den känslan jag får när jag leker med mina barn. En känsla av oro att något hemskt snart ska hända. Men nu gör det ju inte det, numera är jag trygg. Men det har inte känslorna fattat. Att de ska vara så förbaskat trögfattade ibland (känslorna alltså).
 
Exempel 2. Jag kan inte bara vara, jag måste prestera något hela tiden. Också väldigt typiskt för vuxna barn (fast inte helt ovanligt hos andra heller för den delen). Det är väldigt lätt att förstå hur det kunde bli så, eftersom barn i den dysfunktionella familjen sällan blir uppskattade för att de finns, för att de är just de, utan bara utifrån deras prestationer. Och så var det sannerligen i fallet med min pappa. Han hade ett favorituttryck som han ofta använde "Barn ska sitta i ett hörn och le". Med andra ord, ju mindre man märker av barnen, desto bättre. När jag tog studenten med bäst betyg i klassen (19.78 på skalan 0-20) var hans kommentar (om än med ett leende) "Ja du är ju min dotter, så något annat hade jag inte förväntat mig. Och förresten, vilka kurser var det du inte hade MVG i?". Det dummaste av allt med den kommentaren var att jag otaliga gånger under min uppväxt hört honom skrika raka motsatsen till min mamma "Det är DIN dotter! Se till och få någon ordning på henne!". Men med 19.78 i snittbetyg var jag plötsligt hans dotter igen? Inte konstigt att jag med det i ryggen tycker att hela mitt egenvärde ligger i vad jag presterar. Men det ställer verkligen till det i mitt nuvarande liv! Som i helgen, när jag och barnen var hemma och inte hade något särskilt planerat. Jättemysigt skulle man kunna tro. Och jag klättrar på väggarna av ångest och av rastlöshet, av brist på prestation. I ett infall började jag storstäda min klädkammare, och vipps försvann min ångest, för helt plötsligt gjorde jag något. Men kontentan blir ju att jag var lyckligare av att städa än av att umgås med mina barn! Och så vill jag inte ha det!
 
Exempel 3. Ett annat tillfälle mörkret från min uppväxt dyker upp igen är när jag umgås med min ursprungsfamilj. Förr-förra sommaren skulle vi till Stockholms skärgård på semester. Mina syskon hade åkt i förväg, min mamma körde mig, min pappa och mina barn och släppte oss i hamnen för att sen åka och parkera bilen. Klockan var 8.30 på morgonen.
- Jag ska bara kolla lite. Kan du vakta väskorna så länge? frågar min pappa och jag känner en iskall hand gripa tag om mitt hjärta. Jag inser direkt vad "kolla lite" betyder på hans språk. "Men här finns väl ingen pub?" tänker jag och tittar i den riktning min pappa börjat gå, och jodå, där låg mycket riktigt en pub. "Men inte kan de väl ha öppet 8.30 på morgonen?" Syrehalten i luften måste ha sjunkit för jag var tvungen att andas mycket snabbare, samtidigt som jag ansträngde mig för att se om han kunde öppna dörren till puben, dvs om det var öppet. Det var det inte, och han vände tillbaka. Lättnaden blandades med ilska. Eller raseri snarare. Det var semester, solen sken och han var med sina barn, barnbarn och fru! Och så tyckte han det var en bra ide att ta en öl halv nio på morgonen?!
- De hade inte öppnat än, sa han när han var tillbaka, som om det varit just det, en bra ide att gå dit. Jag ville skrika 100 saker till honom.
Hur fan kan du få för dig att dricka alkohol så här dags? Hur kan det vara en bra ide någonstans? Är du helt dum i huvudet? Fattar du inte vad du gör mot alla som står dig nära? Hur kan du välja flaskan framför din familj?!
 
Istället sa jag ingenting. Jag vågade inte ens titta på honom. Längtade bara efter att båten skulle komma så vi kunde gå ombord. Det gjorde den 30 min senare. Och den baren hade öppnat...

Såå var man singel igen...

Publicerad 2016-11-27 21:26:16 i Allmänt,

Förra söndagen valde C att avsluta vår relation. Eftersom jag fått ganska starka känslor för honom blev jag såklart ledsen. Så ledsen att jag grät faktiskt, vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna. Men redan nu, bara en vecka senare har jag repat mig ganska bra. Och jag saknar honom oväntat lite. Jag saknar mer att "ha någon", tvåsamheten, att ha någon vanlig resonlig person att dela vardagen med. Men timingen att träffa någon ny nu var ju usel, jag behöver tid att reflektera och "känna efter", och hur corny det än må låta att lära känna mig själv. Och ändra mig själv till viss del. Och den tiden fanns inte, medan jag umgicks med C. Så kanske är det därför jag tagit uppbrottet lite lättare än jag trodde. Det som känns värst, är faktiskt att T får vatten på sin kvarn om hur många pojkvänner jag haft. Nu har jag faktiskt haft 4 relationer, 3 som T känner till, efter vår separation. Och han älskar ju att klanka ner på mig. Jag vet att det egentligen inte angår honom, men ändå känns det jobbigt.
 
Nu borde jag egentligen avhålla mig från dejtande tills jag slutit fred med mig själv. Men jag känner mig själv, och det kommer jag inte göra. Jag kommer kasta mig huvudstupa in i dejtingdjungeln igen...
 
T har varit oväntat lugn hela veckan, men senaste dygnet har han skickat 3 mail på temat "tvinga E att gå hem till mig". Han tycker jag ska gå dit med extrakläder. Vilket vi aldrig gjort (och aldrig kommer göra heller om jag har något att säga till om), kläderna går med barnen via dagis/skola. Detta fick jag idag:
 
Är det envägskommunikation som gäller? 
Du har ännu inte kommit hit med skorna och väskan. 
Stora har tappat bort sina vita örommuffar när hon varit hos dig 
Leta fram allt och kom hit med ikväll
Tack 
 
Jag har inte svarat. Han kommer se att han får kläderna med barnen imorgon.

Så var hans nummer blockade igen.

Publicerad 2016-11-20 20:27:44 i Allmänt,

När jag var i Frankrike och åkte skidor i januari var jag tvungen att ta bort blocken på Ts telefonnummer, eftersom jag behövde kontakta honom och jag inte hade någon internetuppkoppling. När jag kom hem igen ville jag lägga in spärren igen, men jag vågade inte riktigt. Jag behövde ha en ursäkt för att det skulle kännas ok att lägga in den. Varför det?! Om jag vill blocka hans nummer är det väl bara att göra det? Men nej, jag kände att jag måset vänta tills han gått över gränsen igen. Och ärligt talat trodde jag inte det skulle det dröja så länge. Han har varit på gränsen (och egentligen över gränsen också) flera gånger, man jag har valt att hellre fria än fälla. Inte av barmhärtighet utan av feghet. Men i fredags fick jag nog.
 
Bråket om remissen för Storas operation har fortsatt. T smsade att han fått tid på Stadens sjukhus 19 december. Jag blir så trött! Bara för att han ringt dit och skrikit lite har ett års kötid plötsligt blivit en månad! Är det ett sådant samhälle vi vill ha, den som skriker högst får mest, eller i detta fall först? Nåja, jag vill ju också att hon ska få sin operation så just den här gången kommer jag inte protestera.Även om jag tycker det är fundamentalt fel egentligen.
 
Men T smsade att Stora fått tid för operation 19 dec. Till mig sade sjukhuset att hon först skulle kallas till ett bedömningsbesök, med bara samtal. Därför smsade jag tillbaka och frågade om det verkligen var operationstid eller bara bedömning. Jag fick en översvämning av svar:
 
20.05
Stadens sjukhus, har du ens pratat med dem? :D
 
20:10
Ska du börja ifrågasätta vad Stora ska göra på stadens sjukhus? Då behöver du inte vara med alls
 
Jag svarade att jag bara ville veta om tiden den 19 verkligen var operation eller bara samtal och att jo jag hade pratat med stadens sjukhus 3 gånger.
 
21:10
Oj har du pratat med stadens sjukhus 3 gånger ändå försökte du flytta det till Grannstaden
 
21:13
Jag pratar inte mer med dig om detta då du ställt till det från början. Jag har fixat ditt misstag och fått tid efter bråk med vårdgarantin. De insåg säkert också att de gjort fel ihop med dig. Det är säkert ett samtal bara. Vad vet jag. Rätt vård är på gång nu alla fall med rätt läkare rätt avdelning.
 
21:15
Tog tid och energi att ordna upp efter dig och ditt försök att spela duktig.
 
2143
Datum gäller, kan du inte är det upp till dig, jag kommer vara där för Stora. Konstigt att du ringt stadens sjukhus 3 gånger utan resultat :D
 
21:57
E, du ska vara tyacksam att Stora får bästa vård i vår stad, du ska inte komma med dumma kommmentarer nu i detta läget. E, du försökte dig på ett äventyr i Grannstaden av någon anledning. Nu har jag ordnat upp ditt lilla misstag/äventyr.
 
Där fick jag nog och lade in hans nummer i A-firewall igen. Då får han ett sms att han nummer är spärrat av mottagaren och att meddelandet inte kan levereras, och jag får en ikon på skärmen att ett sms blivit avvisat. En annan ikon uppträder om numret försöker ringa.
 
22:05 dök den första ikonen för spärrat sms upp, direkt efter ikonen för spärrat samta.
De följande 2 dygnen har ikonerna dykt upp ca 10 gr. Eftersom det bara är hans nummer som är spärrade är det ingen utmaning att gissa vem som försöker med en dåres envishet. Så skönt att slippa hans sms igen, synd bara att vi inte kommit längre än så på 3 år...
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela