Svartsjuka i alla dess former
Svartsjuka har präglat vårt förhållande sen dag ett, men i början brukade jag tänka "det blir bättre sen". Bättre när han lärt känna mig, bättre när han lärt sig lita på mig. Det är lätt att bli bitter såhär i efterhand, och undra hur jag kunde vara så blåödg, men jag visste ju inte bättre. Då. Men idag, med alla dessa erfarenheter jag vunnit, vet jag bättre än att aldrig tänka så igen. Min italienare sa redan dag två att han var svartsjuk av sig. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle tvärvända direkt jag mötte minsta antydan till svartsjuka. Men den här gången gjorde jag inte det. Kanske pga relattionens typ (en begränsad semesterflirt) eller för att han var medveten om det själv? Det man talar om och som kommer fram i ljuset är inte alls lika skrämmande som det som hålls i mörker. T erkände aldrig att han var svartsjuk. På rättegången frågade åklagaren om T var svartsjuk, och T sa nej. 5 minuter efter att vi kommit ut ur rättsalen fick jag ett sms där T frågade:
Vem var den unga killen som satt längst bak. Är det din nya? Är inte han för ung för dig? (Jag har fortfarande idag ingen aning om vem killen var, kanske en juridikstudent?).
Medans prövotiden på vår skilsmässa löpte, 6 månader, påpekade T åtminstonde någon gång varje vecka att det fortfarande räknades som otrohet om jag träffade någon annan. Jag hade en helt annan uppfattning, men det brydde jag mig inte om att förklara. Även efter att skilsmässan gått igenom fortsatte T att fråga om jag träffat någon ny med tydlig beskyllning i frågan. Som om det fortfarande vore otrohet. Som om inte han träffat någon ny. Som om han hade rätt att få veta.
Så nu när jag då träffat någon ny kom ju frågan upp, ska jag berätta det? Efter mycket fundering bestämde jag mig för att göra det. Inte för att han hade rätt att få veta, utan för att avväpna honom, göra det omöjligt med dessa ständiga beskyllningar. Jag känner honom så pass väl att jag vet att ett vapen bara byts ut mot ett annat, men jag börjar bli innerligt trött på dessa beskyllningar (som inte ens borde vara beskyllningar) så jag berättade. Jag skickade ett mail och skrev att han alltid sagt att han ville veta om jag träffat någon och ja det har jag nu. Som så oändligt många gånger förr överraskade hans reaktion mig. Jag fick ett kort och konsist svar:
Vad roligt för dig. Själv är jag ensam.
Inget raseriutbrott, inget hån, ingenting. Ett helt vanligt svar. Hade T blivit kidnappad av utomjordingar och en normalt funtad varelse från yttre rymden tagit hans plats? Och vad menade han med att han var ensam, hans nya då? Jag var jättenyfiken men motstod frestelsen att fråga. Jag får ju ändå aldrig svar av honom på mina frågor. Sen kom det visserligen ett lite mer T-normalt mail där han krävde att få veta vem denna person som eventuellt skulle träffa hans barn var. Så ironiskt att det inte är klokt, eftersom han själv inte sa ett ljud om sin nya till mig, utan jag sprang av en slump in i honom, henne och våra barn på pick-nick. Men som alltid gäller reglerna inte honom. Då kunde jag inte hålla mig utan ignorerade frågan (på hans eget typiska vis) och frågade istället vad som hänt med hans nya.
Nej, jag har helt tappat förtroendet för kvinnor. Har du tagit bort porrbilden från facebbok? (Se förra inlägget).
Har HAN tappat förtroendet för kvinnor? Ska man skratta eller gråta? Varken eller, jag är så van vid hans störda verklighetsuppfattning att inget förvånar mig längre. Men jag kan inte låta bli att undra över min egen roll i deras uppbrott, förutsatt att det är sant alltså. Vilket det inte alls behöver vara. T och sanningen går knappast hand-i-hand. Under min semestervecka fick jag ett sms från Nya där hon frågade om det var ok attt hon var med vid överlämningen av barnen. Jag svarade:
Du får jättegärna vara med vid överlämningar av barnen efttersom jag är livrädd att träffa honom ensam. Ju mer du är med barnen desto bättre! MVH
Hade mina varningar ändå gått fram? Eller hade uppbrottet en helt annan orsak? Det kommer jag aldrig få veta...
