Om acceptans och att inte fly
Då var jag hemma igen efter en helt fantastisk vecka, med så mycket insikter och ny "kunskap". Jag sätter kunskap innom situationstecken, för i min naturvetenskapliga värd är jag van att kunskap kan mätas konkret, eller i bästa fall kan man räkna på det. En av de andra deltagarna sa något väldigt klarsynt: "Bara för att man inte kan räkna på det betyder det inte att det inte finns", så självklart men ändå fick jag en insikt att det är lite så jag tänkt innan. Allt som man inte kan räkna på eller bevisa är bara "hum-flum". Men nej, även mer svårdefinierade abstrakta fenomen kan vara nog så viktiga.
Jag pratade väldigt mycket med en av de andra deltagarna och han hjälpte mig mycket på väg till nya insikter. Som när jag frågade om man inte bara kunde koppla bort allt, alla minen och all smärta.
- Vad är det du har försökt i 35 år? frågade han.
- Ja, jo, det är ju precis det jag försökt.
- Och hur har det fungerat? Är du nöjd där du är idag? Jag skrattade, för uttryckt på det sättet blev det så tydligt.
- Nej det har inte fungerat över huvud taget! Och den repliken fick jag höra många gånger under veckan "Och har det fungerat?" Och svaret var alltid detsamma; Nej!
Ett mantra vi blev matade med under veckan var "Om du gör som du alltid har gjort kommer du må som du alltid har mått. För att må annorunda måste du göra annorlunda. När du kommer till ett vägsjäl måste du välja, ska jag ta den väg jag alltid tagit och hamna där jag alltid hamnat, eller ska jag våga testa den andra vägen? Det kommer vara skrämmande och otryggt att välja en obeprövad väg, men det kanske är dags att testa det ändå. Det värsta som kan hända är att du mår bättre."
Vi pratade även mycket om flyktbeteende. "Alla barn som växer upp i missbruksmiljö utvecklar flyktbeteende, det är bara medlen som varierar. Och egentligen är träning och arbete lika illa som droger och alkohol. De är visserligen bättre ur vissa perspektiv, men det är ändå samma jävla flykt. Arbete och träning blir dessutom lite mer komplcerat eftersom samhället ser det som något positivt, och inte förstår den problematik som ändå ligger bakom. Droger, alkohol och spel kan man dessutom sluta med, ingen människa behöver dessa för att kunna leva. Mat, sex, relationer, träning och arbete däremot måste vi lära oss att förhålla oss till. Nyckelordet är balans."
Precis den känsla jag haft när jag satt på mig hörlurarna med dunkande tecnomusik och gett mig ut på jogging. Någon del av mig har förstått att även om kroppen mår bra av träning är det just det "samma jävla flykt". I söndags hade jag världens ångest, och trots att jag var rejält sliten av en vild utekväll var jag påväg ut och jogga. Men jag stoppade mig själv. Jag vill må annorlunda och nu valde jag att handla annorlunda.
Och även gällande mina flyktbeteende har jag insett ett och annat. Att inte fly är inte bara att upphöra med sina flyktbeteenden. När känslorna kommer över mig har jag alltid haft fullt fokus på att försöka få bort dem, eller sett det som ett problem som ska lösas. Att jag måste må bättre NU. Men det är ju just det som är att fly! Jag behöver acceptera att det är smärtsamt. Och det är ok att det är det. Det får vara så! Och i det ligger det ett otroligt lugn. Att inse att jag inte måste hitta en omedelbar lindring. Innebörden av ordet acceptans har verkligen gått upp för mig under helgen. En annan sak vi fick höra i veckan var "Halvmetern mellan hjärnan och hjärtat är den längsta halvmetern i världen". Såååå sant! Och nu har innebörden av acceptans förflyttats sig den halvmetern hos mig, och det är helt otroligt. Därmed inte sagt att det är lätt. Försvarsmekanismerna sitter i ryggmärgen och det blir inte lätt att bryta dem. Men som vi också fick höra, om vi insett våra flyktvägar och ändå väljer dem kommer vi nu få ännu sämre självkänsla. "Jag är så insiktsfull att jag vet hur dåligt det här är för mig, och ÄNDÅ gör jag det, hur dum i huvet kan man bli?!" Och försvarsmekanismer kan jag skriva länge om, men det får bli nästa inlägg!
