"Undrar när mina föräldrar ska få vaccin?"
Har inte orkat skriva på länge men nu är det hög tid. Jag var hos psykologen i veckan och berättade att det fortfarande känns så overkligt att jag förlorat båda mina föräldrar. Hennes råd blev då att prata mer om dem, för att få insikten att sjunka in. Sagt och gjort, jag bestämde mig för at börja prata mer om dem…och upptäckte vilken motvilja min omgivning har mot att prata om dem! Då blir det plötsligt obekvämt och de andra i rummet vet inte vad de ska säga/hur de ska agera och väljer oftast att byta ämne. Men jag VILL prata! Detta gäller inte mina närmsta vänner, men eftersom man spenderar en hel del av sin vakna tid på arbetet (jag är ju där rent fysiskt eftersom jag jobbar på labb) så är det oftast där det kommit upp.
Jag undrar hur länge det kommer dröja innan jag slutar ”tänka fel”. På hundpromenaden häromdagen tänkte jag ”Undrar när min mamma och pappa kommer få vaccin? De är ju inte riskgrupp, bara över 70….” Sen kom jag plötsligt på att den frågan är ju inte aktuell. Vaccinet kom försent för dem.
Och igår kväll tänkte jag på hur konstigt allting blev, ena dagen var min mamma frisk och lite irriterad på hur tråkigt allt blivit av corona och dess restriktioner. En vecka senare finns hon inte mer. Och likadant med pappa, en kväll satt han och gosade med min valpiga unghund, och såg för en gångs skull (sen mamma avled) riktigt tillfreds ut. 12h senare hittar vi hanns kalla stela kropp…
Förra veckan plågades jag av jobbiga mardrömmar på temat att min pappa inte alls var död, vi (jag och min bror) gjorde fel bedömning den där morgonen i sommarstugan och jag återupplever varje detalj från när vi hittade honom, letar i minnet (i sömnen) efter vad vi gjorde fel. I verkligheten VET jag att vi gjorde allt rätt. Jag kände efter puls, och trots att jag redan då kände att han var alldeles kall så gjorde jag jag en till kontroll, att försöka böja ut den ena av hans korslagda armar. Den gick inte att rubba, alltså hade likstelheten redan inträtt. Och ÄNDÅ jagas jag nu alltså i drömmarna av att vi missade ett livstecken! Sen konfirmerades ju vår bedömning dels av ambulanspersonal, dels av distriktsläkare. När ambulanspersonalen kom hade de en defibrillator med sig (hjärtstartare) i en väska, och när jag såg det väcktes ett litet litet hopp. De gick in i sovrummet till min pappa och kom ut igen efter mindre än en minut, utan att ens ha öppnat sin väska…
Det har kommit in en ny man i mitt liv, och det kändes också jättekonstigt, att han inte hade några svärföräldrar att få träffa. Att mina föräldrar aldrig fick träffa honom. När jag såg en bild på hans mamma tänkte jag direkt ”Hon ser trevlig ut! Hon och min mamma kan nog ha trevligt tillsammans när pandemin är över! Eller nej, just det…”.
Det är väldigt tärande att leva i detta limbo, de finns-nej visst nej de finns inte, de finns-nej just det det gör de ju inte… Om jag bara kunde få mig själv att begripa, men jag vet inte hur det ska gå till. Jag antar att det bara är att se tiden ann. För det känns som steg ett mot att ta sig igenom sorgen. Att bara säga till mig själv ”de är verkligen borta” hjälper inte, det har jag gjort många gånger.
