Så totalt rosenrasande!
Den tydligaste känsla jag haft sen min pappa avled 13 september (mindre än 3 månader efter att min mamma avlidit) är kaos och förvirring. Att inte kunna sortera mina egna känslor. Så för ca 2 veckor sen kom jag på att det nog vore helt rätt tajming att åka på en vuxna-barn-vecka igen. Tyvärr höll min arbetsgivare inte med, då vi har väldigt hög arbetsbelastning just nu. Så min semesteransökan för v 46 fick avslag. I onsdags hade jag tid hos psykiatrikern och beskrev min enorma besvikelse om detta och för ovanlighetens skull så satt jag och grät under hela terapitimmen. Jag hade tänkt att psykiatrikern förhoppningsvis skulle förstå att det vore bra för mig att åka på den här veckan. Men hon tog det än längre än så, och sa att hon trodde det var absolut nödvändigt för mig att åka, och att om arbetsgivaren inte godtar min semesteransökan så kommer hon sjukskriva mig på 100% så att jag kan åka! Jag blev så tacksam att jag började gråta ännu mer. Känslan av att någon förstod!
Sen sa jag att som alltid fanns ju självtvivlet där, överdrev jag vikten av den här veckans behandling? Jag kanske inte är så illa däran som jag själv tror? Där avbröt psykiatrikern mig och sa något om att den typen av tankar, tvivlet på sitt eget omdöme, är något alla vuxna barn ALLTID får kämpa med. Sen upprepade hon igen att hon trodde det var absolut nödvändigt att jag åkte. Jag nämnde att min arbetsgivare tyckte jag skulle avvakta tills nästa gång (om gissningsvis ett halvår) som vuxna-barn veckan ska ges, men att jag själv känner att det är inte alternativ, jag kommer inte hålla ihop till dess. "Nej det kommer du inte, risken är överhängande att du då hamnar i heltidssjukskrivning på lång tid. Du behöver åka nu."
"Ofta är jag så förvirrad och vet inte vad jag behöver, vad som är bra för mig, men för en gångs skull VET jag det. Jag behöver åka på den här veckan för att inte gå sönder alldeles."
"Just därför måste du göra det! Du är så ovan att stå upp för det du själv behöver, men nu är det dags! Nu ska du stå upp för Lilla E och allt det hon aldrig fick som liten. Lilla E kunde inte stå upp för sig själv, men DU kan det nu. Och nu är det dags! Men du behöver hjälpa din chef att förstå hur viktigt detta är för dig. Du behöver ge henne lite fakta, lite bakgrund. Berätta vad dina föräldrars bortgång har gjort med dig, vilket totalt kaos det väckt i dig."
"Men det är ju just det jag inte ens förstår själv! Varför kommer detta kaos nu?! Jag har ju alltid tänkt att den dag min pappa dör, då äntligen kommer jag kunna slappna av och släppa all oro"
"Det är jättevanligt att det blir precis så. Och det tror jag beror på att nu är allt hopp definitivt ute. Det blev aldrig bättre. Han bad aldrig om förlåtelse. Han slutade aldrig dricka. Han gav aldrig någon förklaring"
"Jag VET. Men jag trodde verkligen inte jag hade kvar något hopp, jag trodde jag slutade hoppas när jag var i 10-årsåldern."
"Hoppet är det sista som överger människan. Och jag tror att ALLA vuxna barn håller fast vid hoppet in i det sista. Men nu är det så definitivt. Det går inte att hoppas på förändring längre".
Så sant, det var ju precis det jag skrev ett tidigare inlägg om, att den stora sorg jag känner nu mycket är just förlusten av det hoppet. Ett hopp jag inte trodde jag hade. Men tydligen ändå höll fast vid. Trots att det sista min pappa gjorde var att återigen svika det hoppet, genom att börja dricka igen så fort han fick chansen när han kom hem från sjukhuset.
Med tårarna fortfarande strömmande ner för kinderna körde jag mot mitt jobb. Någon timme senare hade jag redan ett avstämningsmöte inbokat med min chef. Min puls var nog långt över 100 (och det berodde inte på covid) och jag var galet nervös. Så jag gick rakt på sak och sa att jag just varit hos min psykiatriker, och att hon sagt att det är absolut nödvändigt att jag åker på vuxna-barn veckan v 46. Och att om jag inte får semester kommer hon sjukskriva mig på 100%. Sen pausade jag men var beredd att fortsätta med 10 argument till. Men till min förvåning sa min chef direkt "Då är det så det får bli". Jag svävade som på moln resten av dagen, så otroligt stolt över mig själv. Jag hade gjort det, jag hade stått upp för mig själv och MINA egna behov! Och jag fick igenom det jag ville! Wow, detta var en helt ny obekant känsla!
So far so good.
Fredag i veckan som kommer hade jag en sedan länge beviljad semesterdag. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att planerna för den fredagen gett mig fjärilar i magen. Alltså bra fjärilar. och det har inte direkt duggat tätt av trevligheter under 2020. Men detta var en sol i mörkret, något jag verkligen såg fram emot!
Så i fredags fick jag mail att min semesterdag blivit indragen. Jag blev så chockad att jag inte visste vad jag skulle svara. Så detta var straffet för att jag tvingat igenom min anhörig-behandling?! Jag blev både besviken och arg, men kunde koppla bort det under arbetsdagen och få en hel del gjort. Men sen när jag kom hem och fick tänka på det så överrumplades jag av ett raseri utan gränser! Här har de en anställd som de borde veta är på randen till ett totalt sammanbrott, och så tycker de det är ett vettigt beslut att dra in en redan beviljad semesterdag?! Är det del av en rehabplan? Den välkända "dra-in-beviljad-semester-rehab-planen"?! Och plötsligt vaknade annan tidigare undantryckt ilska till liv. Jag var borta från arbetet, i total isolering, i nästan 5 veckor pga covid-19 i mars-april. Inga blommor. Inget krya-på-dig-kort. Och framför allt, inte ETT ENDA telefonsamtal från chefen för att fråga hur jag mådde. Inte ett enda. Och under de 7 månader jag kämpat mot covid, inte ett enda samtal på temat, vad kan vi som arbetsgivare göra? Ska vi lägga upp en rehabplan? Finns det något vi kan bidra med för att öka chanserna att du kommer tillbaka till 100% så fort som möjligt? NADA!!! Inte en fråga. Och helt plötsligt exploderade all undantryckt vrede och besvikelse.
Ok, jag är inte blind, jag ser sambandet. I onsdags fick jag för första gången i mitt liv känna på vreden i tanken "Varför just jag?!" Och kanske möjligtvis spiller DEN ilskan över på in arbetsgivare. Men jag tycker ändå att ilskan mot arbetsgivaren också är befogad. Jag har ny tid hos psykiatrikern på tisdag morgon. Får se vad hon har att säga om saken.
Lite ironiskt att under de 4 år jag gått hos henne har hon velat fiska fram ilska i mig, eftersom den ilskan skulle kunna ge mig kraft att sätta gränser mot min pappa (vilket jag misslyckades med gång på gång på gång). Men det gick inte, jag hade ingen ilska. När jag borde känt den, och hade behövt den, var tomhet och nedstämdhet det enda jag kände. När min far blev rosenrasande på 37-åriga E reagerade jag precis som 5-åriga E, med att frysa till is, oförmögen att röa mig, oförmögen att försvara mig. 37-åriga E hade kunnat slå ner honom, springa ifrån honom eller iaf skrika lika högt som han. Men istället var jag lika livrädd för att JAG skulle få stryk, som det lilla barnet. Så kanske är detta alla år av outtryckt ilska? Jag vet inte. Jag vet bara att jag är ARG.
Och om någon nu tycker det verkar onödigt att åka på behandlingsvecka för vuxna-barn så kan jag berätta om hur terapeuten avslutade vår vecka sist jag var på en sådan (2016). Han skulle ge oss råd inför framtiden och uppmanade oss att gå på minst ett ACA-möte i veckan. En av killarna i grupperna opponerade sig och sa att som egenföretagare och småbarnspappa hade han inte tid med det. Då sa terapeuten ”Om du nu föreställer dig att jag har på mig en vit rock och ett stetoskop runt halsen och så säger jag att vi hittat en tumör i din kropp. Den går att behandla med strålning, en timme i veckan. Skulle du då säga att du inte har tid för behandling? Att vara vuxet-barn har en högre dödlighet än flera cancerformer. Och ACA-möte är den bästa medicin som finns”. Hela gruppen satt tyst och förundrad. Jag förstår att det för en utomstående kan låta melodramatiskt och överdrivet, men eftersom flera av oss i gruppen hade erfarenhet både av droger och självmordsförsök så förstod vi hur sann liknelsen var, att det inte bara var en bildlig metafor. Och då blev det så tydligt för oss vad vi måste göra. Och just nu är det precis så tydligt för mig vad jag behöver göra. Jag måste åka på den här veckan.
