Ett oväntat möte
Jag åkte till en däckbytarfirma i förra veckan, det var såklart massor av folk som reaktion på den oväntade snön. När det var min tur gick jag in i hytten för betalning för att vänta. Där fanns en kaffeautomat. En ung vacker tjej försökte få ut en kaffe och jag ställde mig i kö, galet kaffesugen som jag var.
Jag inledde ett samtal med att fråga om det inte gick att få en kaffe, och hon svarade att det nog tyvärr var fel på maskinen. Eftersom min bil var upphissad på ena sidan frågade jag om den silverfärgade var hennes.
- Nej, min står brevid.
-Jaha, köar du virtuellt? frågade jag, nyfiken på om det var ett alternativ.
-Nej, jag kom hit med bärgare. Jag har fått däcken sönderskurna. Av en psykopat.
- Nej, fy! Är det ditt ex?
- Ja.
- Jag har varit med om exakt samma, mitt ex skar också sönder mina däck!
Därefter följde en ca 5 minuter lång konversation, så rakt från hjärtat det kan bli. Jag kände en hel orkan av känslor. Dels kastades jag tillbaka till den vidriga kvällen 2014 när T skar sönder 2 av mina däck, förtvivlan och hjälplösheten när jag ensam fick ringa bärgare med en 1 åring och en 4 åring, på en mörk landsväg ute pålandet. Dels kände jag förundran, är vi så många att man springer på andra våldsoffer precis var som helst?! Och Dels kände jag nån typ av vördnad, inför det otroligt fina öppenhjärtliga möte detta helt oväntat blev. Initierat av en fråga om kaffe. Och ytterligare en påminnelse om att aldrig dömma någon efter deras yttre. Med lösögonfransar och klackskor såg hon inte ut som någon jag skulle bonda med ögonblickligen. Men det var precis vad som hände när det visade sig att vi hade något gemensamt.
