"Vi blev beroende av spänning "
Igår var jag hos psykologen, och då visste jag precis vad jag ville prata om, det jag skrev i förrförra inlägget. Jag hade knappt hunnit sätta mig innan jag sa : Varför blir det aldrig bättre?! Ska jag också sitta och gråta över samma sak om 40 år?
Psykologen pratar varenda gång om vikten av att jag lär mig sätta gränser mot min pappa. "Det blir inte bättre, eftersom du inte har bearbetat det du var med om som barn. Och du är fortfarande fångad i samma roll du hade som liten, därför är det som om ditt trauma fortfarande pågår.
Igen kom vi in på min helt oproportionerliga räddsla för min far. Psykologen frågade hur jag hanterar räddsla i andra situationer och då sa jag förvånat att då är jag tvärtom, då kan ingen räddsla i världen stoppa mig! Som när jag hoppade fallskärm, det finns ett foto taget på mig påväg upp i planet vi skulle hoppa ifrån. Jag ser livrädd ut. Och ändå, aldrig i livet att jag skulle övervägt att inte hoppa. Psykologen ville veta vad jag gjorde i den situationen, varför jag hoppade trots att jag var rädd, hur jag hanterade rädslan. Jag svarade att jag försökte övertyga mig själv att det skulle gå bra, och tänkte på hur underbart det skulle vara efteråt.
" Så du lugnade dig själv,? Kan du försöka göra det i sotuationen med din pappa? Istället för att tänka oj vad arg han kommer bli om jag sätter en gräns, tänka nu sätter jag en gräns och det kommer gå bra, det kommer vara värt det?
Tyvärr är den rädslan inte lika lätt att resonera med. Och lite för många gånger har rädslan visat sig vara befogad, visserligen när jag var liten men det sitter i. Psykologen är helt övertygad om att jag kommer klara det. Jag är inte lika säker. Jag berättade också att i planet kunde jag hämta lugn ifrån att se mig om och se 8 andra som också skulle hoppa. Och då kändes det tryggare.
" Ja och den tryggheten finns inte där när det gäller din pappa. Eftersom din mamma och din bror också är kvar i sina medberoende roller blir du helt ensam i detta. Men du har dig själv! DU finns där, och du behöver lära dig tro på att det räcker.
Tochee!
Inom ACA finnnd en checklista på 14 karaktärsdrag man kan utveckla som försvar mot att växa upp i ett alkoholistiskt eller dysfunktionellt hem. Jag kan kryssa i 12 av dem. Ett av dem lyder "Vi blev beroende av spänning". Hmm jag forspaddlar, jag klättrar, jag har hoppat fallskärm osv. Men igår förstod jag plötsligt varför det blivit så. Frustrationen av att vara så totalt maktlös unför räddslan för min far har gjort att jag med vilja sökt mig till andra situatuoner som skapar räddsla, men räddsla jag kan bemästra. Som en kompensation typ. Jag känner mig så otroligt feg i förhållande till min pappa, men om man hoppat fallskärm kan man väl inte vara en feg person? Sen kan jag jag inte förneka att jag älskar adrenalinkickarna också.
Jag har ett på många sätt fantastiskt liv, med 2 underbara barn, ett hem jag älskar, många fantastiska vänner och jag arbetar med mitt drömjobb. Och ändå mår jag skit. Inte varje dag, men alldeles för ofta. I förra veckan låg Lilla och sov brevid mig i min säng och jag tittade förundrat på denna lilla fantastiska människa jag får ha i mitt liv! Och ändå...så räcker det inte! Psykologen såg inte ett dugg förvånad ut, tvärtom såg hon ut som om väntat sig just de orden (och jag har många många gånger hört andea buxna barn brskriva precis detsamma).
" Du går runt med en blytung ryggsäck, och den sitter inte ens på ryggen. Du bär den på magen, så den böjer dig och den skymmer din sikt. Vi behöver lätta på den bördan. Det är dags att vi börjar bearbeta dina trauman. Det finns många psykologiska tekniker för det. Jag kommer direkt att tänka på 3 tekniker vi ska använda, visualisering, gestaltterapi och att du skriver ett brev till din pappa. Brevet ska inte postas, utan ta med det hit nästa gång och läs det högt för mig.
Det ingav lite hopp, hon har en plan! Jag har ju ändå gått och pratat om detta i 2 vändor tidigare. Först 2006 när jag för första gången kunde uttala orden " Min pappa är alkoholist". Sen kom vi inte så mycket längre, jag var inte redo för mer då. Men det var ändå ett helt enormt stort steg för mig! Fast jag trodde att när jag sagt de förbjudna orden högt var jag klar med den delen av livet. FEL.
Sen gick jag på det där CoDa mötet för några år sen, och insåg att jag fortfarande är fångad i destruktiva beteenden skapade under uppväxten. Då gick jag hos en kbt terapeut och då var jag redo att sätta ord på många av de saker jag varit med om, och det var också ett stort steg. Men vi fokuserade på mina destruktiva beteenden, inte på orsaken bakom dem. Vissa beteenden har jag lyckats bryta, andra ehm not so much...
Jag tror att båda dessa har varit nädvändiga steg för att komma dit jag är idag. Och nu är jag redo att ta tag i orsaken,grundproblemet ! Eller som psykologen uttryckte det, så ska vi till brännpunkten.
"Jag är så less på att ja det så här!" sa jag med grötig röst.
" Bra! Det är jättebra att du är less, för i det ligger en ilska. Och i ilskan finns en energi som vi ska snvända oss av."
Så, vi har en plan!
