ofredad.blogg.se

Nu orkar jag fortsätta. Tror jag. Tiden läker inte alla sår (det är ett av flera helt felaktiga talesätt tycker jag) men med lite distans känns helgens upplevelser mer....hanterbara. Något min psykolog upprepar gång på gång på gång är att jag (helt förståligt) reagerar som en liten försvarslös flicka mot min far, men att jag behöver lära mig, och lära mig tro på, att jag inte längre är ett litet skyddslöst barn, utan faktiskt en vuxen kvinna med integritet och rätt (och ansvar) att sätta gränser mot min pappa. Kan låta trivialt och självklart, men jag tror att världens alla vuxna barn håller med när jag skriver att det är det inte, det är absolut det svåraste jag velat göra i mitt liv. Att lämna en misshandlande make var enkelt i jämförelse... psykologen säger också att det inte är konstigt att det är så svårt, ändå sen jag var en liten tultande tvååring har jag fått lära mig råka motsatsen, att jag inte här någon som helst rätt att sätta gränser, att säga nej.

 

Nåväl, förra lördagen efter den härliga hemmafotbollsmatchen med en bitter bismak, klädde vi alla upp oss, min kostymklädda bror ifördes ögonbindel. När vi kom ut till stora vägen svängde jag åt fel håll, vänster, (eftersom jag visste att han annars skulle förstå direkt vart vi var påväg) barnen och jag gjorde grimaser och blinkade mot varandra eftersom min tillfälligt synlösa bror inte såg oss.

 

Väl framme vid restaurangen slumpade det sig så att jag mina barn och min äldsta bror hamnade på ena sidan bordet. Jag bad min mamma ta kort med min telefon, det gjorde hon och det blev ett fint foto. Jag hade tänkt lägga ut det på fb och skriva något om att vi firade min brors födelsedag. Men jag kunde inte. Tanken på att få en massa glada kommentarer och lyckönskningar, när jag själv visste hur mycket ångest och oro det låg bakom gjorde mig illamående. Jag ville inte visa upp den fina fasaden, jag orkade inte vara så falsk. 

 

Min bror beställde vin pakettet till maten. Det är undeeligt hur det kan skilja sig åt så att se två olika människor utföra samma beteende, att dricka alkohol. Det är för mig totalt oladdat att se min bror eller min mamma drick alkohol, för jag vet att jag behöver inte oroa mig, det kommer inte sluta med katastrof. Men när min far valde att beställa öl istället för vin drog jag en inre suck av lättnad. "Bra, då kommer han inte bli plakat på restaurangen, ens om han hinner sätta i sig tre öl, vilekt han säkerligen gör. Och tar han wiskey till efterrätten så borde den inte slå till förrän påväg hem, så det bör vara lungt. Bör. För med honom vet man aldrig".

 

Middagen var trevlig och maten fantastisk. Att min far vid ett tillfälle skällde ut, dvs skrek åt, servitrisen, var det ingen som kommenterade. Jag och barnen avvek lite tidigare, jag skyllde på att barnen var trötta och det var iaf delvis sant. Min bror fick åka andra bilen hem. Innan vi åkte frågade jag min far om jag skulle betala för mig och barnen, men han viftade avvärjande med handen och skakade på huvudet. Snål har han iaf aldrig varit, min pappa. Jag tackade honom så mycket (notan för bara mig och barnen låg gissningsvis på ca  1500 kr).

 

På söndagen noterade jag till min stora förvåning att min pappa drack vatten, VATTEN, dvs 0% alkohol, till lunch! Det visade sig att han skulle iväg på ett ärende kl 15 och därför köra bil. Vi lämnade sommarstugan kl 15.30 och precis då kom min pappa tillbaka, så vi möttes i dörren. Jag gav min mamma en varm innerlig hej-då-kram, min mellanbror en hastig luftig kram (han har svårt för fysisk närkontakt) och min pappa en kram i förbifarten. För att det förväntas av mig, och jag vågar inget annat.

 

När vi tre timmar senare kom hem ringde jag min mamma för att berätta att vi var hemma. Hon berättar då att min far blivit så full så när han skulle gå igenom grinden in till tomten såg han inte att den var stängd utan gick rätt in i den med sån kraft att han föll huvudstupa över den. När de sen skulle åka in till stan, en bilfärd på 40 min, var han så påverkad att han inte kunna hålla sig vaken i bilen. "Så att han var nykter kl 15.30 hindrade inte att han var stupfull kl 18, med hans upparbetade toleransnivå måste han verkligen ha legat i. Man skulle ju kunna tycka att om han nu lyckats hålla sig nykter till 15.30 kunde han väl hålla den stilen dagen ut?! Men nehej, istället ska han "dricka igen" det han gått miste om alla de timmar han varit tvungen at avst alkohol. Det där kommer jag aldrig i hela mitt liv att förstå".

 

När jag gick och lade mig på söndagskvällen kände jag mig smutsig. Och äcklig. Direkt äcklad, inte av min far men av mig själv. Förståndet sa mig att jag placerade smutsen fel, men känslan gick inte att skaka av mig. "Varför utsätter jag mig för det här? Varför envisas vi med att fortsätta låtsas att allt är som vanligt, att vi är en "vanlig" familj?!" Jag läste i en bok om barn till alkoholister att "i det hem där det finns en alkoholist har allting för länge sedan passerat vad som kan anses normalt, det finns inget normalt längre". Den meningen säger allt. En födelsedagsmiddag på lyxrestaurang, det normala vore att det är en trevlig oladdad tillställning. I ett hem med en alkoholist är det bara ytterligare ett tillfälle för oro och ångest. Men det låtsas vi inte om. Vi låtsas som om vi precis som "valiga" familjer bara kan njuta av tillställningen. Och när min pappa skrek på servitrisen så hade vi ju faktiskt väntat väldigt länge...