Han sa "Ja" !!!
Jag skulle kunna skriva en långt inlägg om hur jag fick kriga mig till att göra nya pass till barnen (Han vägrade skriva på ansökningarna innan jag hotade med att stämma honom för ensam vårdnad), men jag ska ta det kort. Detta var strax före jul. Sen bokade jag tid 3 januari på passkontoret, för att de skulle få de nya passen. Jag var supernervös. Skulle något gå åt pipan nu i sista stund ändå? Och det var nära att göra det. Lilla hade ett sår på kinden som polisen kommenterade att vi kanske skulle vänta in att det läkte, så det inte skulle misstolkas för ett födelsemärke.
- Nej det går inte. Ansökningsblanketten är ju bara giltig en månad, och vi fick kriga oss till underskrifterna.
- Vaddå kriga, det fick vi väl inte? svarade Lilla förvånat.
- Jo det fick vi men du märker aldrig sånt, svarade Stora trött.
Det känns som om jag borde sagt något smart, något som kunde vara tröstande för båda, men vad skulle det vara när de hade så helt olika upplevelser. Och Stora hade ju alldeles rätt, Lilla har en förmåga att inte märka negativa saker om sin pappa. Det hela löste sig med att jag hade ett täckstift i fickan så vi sminkade över såret och då syntes det knappt på bilden.
En vecka senare fick jag sms att passen var klara. Trots att det var bestämt att smset bara skulle gå till mitt nummer var jag orolig att T också fått det, så jag kastade mig iväg till polisstationen. Där var det hur mycket folk som helst, men att vända och komma tillbaka en annan gång var inte att tänka på så jag fick glatt vänta i 30 minuter. Men vilken glädje, vilken lättnad att hålla barnens pass i min hand!
Att vi ville göra nya pass nu är för att planera en utlandsresa till Grekland i sommar, vi vill åka och titta på sköldpaddor, och chansen att se dem är störst i maj-juni, så därför vill vi åka i juni, efter skolavslutningen. (Allt detta såklart under förutsättning att covidläget har lugnat ner sig, så som de det gjorde både sommaren 2020 (utan vaccin) och sommaren 2021) Men detta betyder att jag måste få några dagar av T eftersom avresa och hemresa är en onsdag. Jag frågade om detta i ett mail i december, innan passen faktiskt. Jag skrev något i stil med att eftersom han aldrig någonsin sen barnen föddes haft semester i juni, så antog jag att han inte skulle ha det i år heller och undrade om jag drför kunde få ha barnen till oonsdag istället för söndag en viss vecka i juni. Jag fick till svar att det gick inte, han hade planerat att åka bort med barn den veckan. I juni, för första gången nånsin! Och dessutom åker de aldrig nånstanns på hans semester, sen farmor sålde sommarstugan. Det var en så genomskinlig lögn att det gjorde mig rasande att han hade mage att dra den. Men jag lämnade det därhän och krigade för passen istället.
Men så i måndags gjorde jag och barnen tillsammans en preliminärbokning på hotellet v tittat ut. Jag hade fem dagar på mig att betala, annars skrotades bokningen. Fem dagar att få ett ok från T med andra ord. Så jag vidarbefodrade vår bokning och frågade igen om dagarna, utan att nämna att jag frågat förut. Min förvåning visste inga gränser när jag loggade in nästa dag och redan hade fått svar. Ett kort och koncist "Ja det blir bra" !!!
"Ja det blir bra?!" Det har han aldrig någonsin svarat på någon av mina frågor som gått sen separationen 2013. Nu har dte gått två dagar till och förvåningen har fortfarande inte lagt sig. Men jag har en aning om vart detta kommer ifrån. Vi går just nu i separata samtal på familjebehandlingsenheten, och jag har pratat flera gånger om denna eventuella resa och min oro. Så kan det vara att de tagit upp det med honom? Någon annan vettig förklaring kan jag inte se. Men, haleluja, ett stort steg på väg mot Grekland!! Sen ska som sagt allt med covid bara vara under kontroll också...Men just nu är vi glada och dagdrömmer oss bort.
