Hur gör man när man sörjer?
Rubriken är en fråga som mänga nog skulle anse inte har något rätt eller fel svar. Men jag håller inte med. Att begrava sig i arbete, att ta till alkohol för att dränka sorgen, att envist låtsas som att allt kommer bli bra när man vet att så inte är fallet, skulle jag vilja påstå är fel sätt. Eller iaf mindre effektiva sätt.
Alldelles nyss föll min blick på ett foto av min mamma som sitter i hallen. Jag log mot hennes strålande leende och kände bara ett uns av saknad. Inte den där blytunga sorgen som vilade över mig sommaren 2020. Hur gick det till? Hur kom jag från det stadiet av knappt fungerande människa till fullt fungerande med en liten saknad i ena hörnet, istället för i centrum av allting? Jag vet verkligen inte. Och nu måste jag göra den resan igen. Just nu pendlar jag mellan icke-fungerande vuxen, sörjande vuxen och någon typ av förnekelse, detta har inte hänt. Med ickefungerande menar jag att små saker som vanligtvis går på autopilot, plötsligt inte gör det längre.
I lördags kväll ringde Stora och frågade efter en kod vi haft i ca 5 års tid. Jag sa vad jag var säker på att den var och blev arg på min dotter när hon inte fick koden att fungera. Plötsligt fick jag en känsla av att dte var något med koden jag sagt som inte stämde, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad. Vi la på och när jag i lugn och ro fick fundera på det, och se hur siffrorna sitter när man slår dem på en kortläsare, kom jag på att jag nog kastat om 2 av siffrorna. Jag smsade den nya koden och mycket riktigt, den fungerade! Eller när jag går runt i en mataffär och nästan går vilse mellan hyllorna och inte kan komma på en enda vettig sak att köpa. Just det sistnämnda upplevde jag både sommaren 2020, och i samband med separationen från T. Det kanske låter harmlöst, men det är en otäck upplevelse, att plötsligt känna sig helt främmande på jorden, som om alla andra lever i en verklighet man själv blivit förpassad ifrån.
Så vad gjorde jag då förra gången jag drabbades av en förlust, och hur kan jag nu snabbspola mig igenom det plågsamma förloppet fram till där jag sedan hamnade, i acceptans? För snabbspola dit är precis vad jag vill. Och det vet jag såklart, att det går inte. Vägen dit är genom sorgen, genom saknaden, att hitta nya sätt och nya vanor inte i ett överhastat svep, utan lungt och stilla. Men just nu befinner jag mig i vad som skulle kunna beskrivas som"trots". Jag vill inte hitta nya vanor, jag vill inte vänja mig vid att A inte har en extra mormor som skämmer bort henne. Jag vill inte, punkt.
