På ett cafe i Provance
I skrivandets stund (vilket inte kommer bli det samma som publicerandets stund, i brist på uppkoppling) sitter jag på ett cafe på en tågstation i Aix en Provance, södra Frankrike. Jag lämnade hemmet i taxi 04.40 i morse, och beräknar nå min slutdestination Serre Chevalier, i franska alperna, ca kl 21 ikväll. Där ska jag i en veckas tid delta i en äventyrsresa anordnad av UCPA. Måtte det bli en spännande resa, efter allt krångel med att ta sig dit! Det började på sämsta möjliga sätt, ja förutom att jag kunde missat flyget då. Redan innan taxin nådde flygplatsen ringde min mamma som är barnvakt, med en skrikande Stora i bakgrunden. – Mamma jag vill va med dig, vrålade hon. Stora alltså, inte min mamma.
Jag hade förberett barnen noga på att när de vaknade på söndag skulle jag ha åkt bort, de skulle vara med mormor i två dagar, och på måndag eftermiddag ska till pappa och vara med honom i 2 veckor. Inga problem, puss och kram igår kväll. Sen rubbades min minutiösa plan av att Stora vaknade strax innan jag skulle upp i natt, men fortfarande allt ok, mer puss och kram och hej då. Men en dryg halvtimme senare var hon alltså plötsligt i upplösningstillstånd. Jag är inte en sådan där mamma som är konstant slav under dålig samvete för mina barn. För jisses, det finns saker man kan ha dåligt samvete över, lämna tidigt hämta sent på dagis, glömma matsäck till dagisutflykten, inte orka leka aktivt efter en lång arbetsdag med mera med mera.Men med min situation har jag insett att jag kan inte tänka så, det finns helt enkelt ingen kraft att släpa runt på ett dåligt samvete också. Jag gör mitt bästa, och det får duga. Men jag är heller inte immun mot dåligt samvete, och där i morse slog det till!
Jag hade valt bort 2 dagar med mina barn för att åka på en totalt egoistisk resa. Resan är en gruppresa och gick inte att skjuta på så jag kunnat invänta att barnen redan var hos pappa. Men samtidigt känner jag att jag behöver det här, så gråtande barn i luren eller ej så åkte jag iväg.
Ett annat orosmoment är att min mamma måste sköta överlämningen till T imorgon. Och han har på sitt typiska besatthetsvis fått för sig att vi inte kan bestämma saker via mail, utan jag måste RINGA honom. Vilket jag vägrar. Han mailar mig ju ca 10-20 gånger per vecka, så uppenbarligen använder han den kommunikationskanalen också. Det är bara ett sätt att utöva kontroll, att han ska kunna få mig att ringa, mot min egen vilja. Jag erbjöd honom att få barnen tidigare på måndag, men när han inte nappade skrev jag att då är det 16.30 utanför Willys som gäller, som vanligt. Istället för att svar ”ok” har jag fått X antal mail om hur omöjlig jag är att samarbeta med, hur mina svårigheter går ut över barnen osv osv. Mitt i allt det där skrev han ett mail och föreslog att jag skulle komma hem till honom och äta middag med dem. Jag tackade nej (förutom de 100 andra anledningarna att tacka nej så blir det ju svårt eftersom jag befinner mig i Frankrike). Då blev han såklart rosenrasande, som alltid när jag vägrar spela med i hans allt-är-fullkomligt-normalt-charad. Han skrev att det var kanske bäst det, eftersom jag annars kunde hitta på att han utsatt mig för misshandel. Ibland undrar jag om han tror på sig själv? Att de två fall av misshandel han dömts för varit mina påhitt, och att han inte ens minns att det var precis så det var? Jaja, det spelar ingen roll. Men när ska han släppa mig? Ja den som lever får se…
Det är lustigt hur slumpen styr våra liv. En kväll när jag var ute och drack öl med en väninna stannade vi för att värma oss vid en av uteserveringens infravärmare (detta var i juni, men kändes mer som mars). Killarna som satt vid värmaren frågade om vi ville slå oss ned och det gjorde vi. En av dem var gift, den andra precis som jag separerad. Den separerade berättade om UCPA. ”Det måste jag komma ihåg” tänkte jag, och hade glömt bort vilka bokstäver det var innan jag kom hem på kvällen. Killen bad om mitt nummer, till min förvåning eftersom han inte varit särskilt flirtig under pratstunden. Ännu mer förvånad blev jag när han hörde av sig nästa dag, först via sms sen ringde. Bara för att berätta att han inte varit ärlig mot mig, han var visserligen separerad men han hade påbörjat en ny relation. Jag sa det inte, men jag tänkte ”Vad i allsindar skulle du då med mitt nummer till?!” Men iaf, när jag inte kom på vad den där researrangören hette så smsade jag killen (trots att han förlorat både mitt intresse och min respekt) och fick genast svar. Och därför sitter jag nu här idag, men en croissant och en cafe aux lait (stavning?) på en station i södra Frankrike. Och jag tänker ha en helt fantastisk vecka! Mest av allt för att det är det sista av allt T önskar sig.
Än har jag inte berättat att det blir min mamma och inte jag som överlämnar barnen imorgon, han brukar aldrig bemöda sig med att ge mig sådan info. Men jag vet inte om det skulle vara en fördel eller nackdel att berätta det i förväg? T har ju en underlig förmåga att lyckas göra något dåligt av precis vad som helst…
