En otrevlig flash-back
Hela den tid jag gått i kbt-terapi har terapeuten sagt gång på gång att jag är så duktig, att jag handlar precis som jag ska (dvs undviker kontakt i den mån det är möjligt). Jag har svarat att det inte varit så svårt, för han har varit ovanligt lugn och de hugg han delat ut har inte träffat mitt i prick utan bara snuddat vid mig.
Men den perioden är förbi. Eller förra veckan var något helt annat. På onsdagen satt jag på jobbet och visste inte om jag skulle våga åka hem. Så här i efterhand förstår jag inte riktigt varför jag blev så rädd, vad var det som var så hemskt i det han skrev? Det blev ett jättebråk om sommarveckorna, men det är ju inte så konstigt, det är ju en sådan sak som kan bli till en konflikt i en normal separation också. Och fortsatt bråk om vabb, att vi minsann ska dela lika oavsett vems vecka det är, inte heller det något nytt. Osv osv. Han högg på allt han kom åt.
Kort om sommarveckorna: Enligt det skriftliga avtalet ska vi ha barnen 2 veckor i rad var. Sedan februari har jag tjatat om att få veta vilka veckor han vill ha, men inte fått något svar. Så förra helgen gav jag upp i att försöka vänta ut honom och skrev att jag ville ha vecka 29 och 30. Han svarade direkt att han ville ha 31-32. Jag kunde inte tro att det sant! Han bråkade inte! Men det var det inte (sant alltså) för inan jag ens hunnit svara skickade han ett nytt mail och skrev att han skulle ha 28-29, då fick jag v 30 så då hade "han kompromissat lite".
Jag skickade ett svar att jag och barnen var bjudna på ett läger för barn och separereade föräldrar v 29, och så kunde jag inte låta bli att slänga in ett litet stick själv. "Du som säger att du gör allt för dina barn, det skulle du väl inte vilja att de går miste om?" Då fick jag följande två svar:
Kanon att ni åker med ett gäng efterblivna föräldrar . Mina flickor ska dock inte med eftersom det handlar om mammor som inte kan bestämma sig. Jag har skickat ändring till dig 28-29. Du får gärna lämna tjejerna här när du ska på konferens då de inte har att göra med ditt mående.
det är bra för dig att du åker och träffar ensamma mammor .Jag tror dock efter snart 3 år att du kanske kan gå vidare. Eller ?
Sen ett sms:
Många tror att du gör så här bara för att jävlas med mig. Är det så så är det trist.
Sen ett nytt mail
Det är bara du inser, du kan inte kontrollera mig längre, den tiden är förbi!
Inte särskillt trevligt, men egentligen kan det inte förklara min starka reaktion. att mina händer blev så skakiga att jag snubblade över tangenterna när jag försökte koncentrera mig på rapporten jag skulle skriva. Eller rädslan över om jag kunde åka hem eller inte. För någon vecka sen fick jag i hemuppgift av terapeuten att fundera på vad jag var mest orolig över. I den här situationen var min oro väldigt konkret. Jag var orolig för att han skulle komma och knacka på min dörr med barnen, full, otrevlig och aggressiv och tvinga sig in i mitt hem. Eller att han skulle ge sig på min bil, repa den, lufta däcken vad som helst. Eller, absolut värst av allt, dyka upp vid min dörr full och aggresiv men utan barn efter deras läggdags, dvs att han skulle lämnat dem själva. Blotta tanken sände kalla kårar efter ryggen. Och trots att mailen inte innehöll någon form av hot kände jag mig väldigt hotad
Jag kan inte förklara reaktionen på något annat sätt än att det var inte vad han skrev, utan hur han skrev det, som kastade mig två år tillbaka i tiden. Tillbaka till den helt vansinniga tiden direkt efter separationen, när allt bara var kaos med poliser, socialen utbrott, sönderslagna kameror, repade bilar, hot och utpressning. Helt plötsligt var jag där igen. Och jag insåg att jag behövde hjälp att ta mig därifrån, att jag inte skulle lyckas ta mig tillbaka till nutid på egen hand. Så jag ringde en god vän, och en klok sådan. Jag brukar försöka begränsa mig till kortare telefonsamtal gällande mitt privatliv under arbetstid, men nu brydde jag mig inte ett dugg. Jag var ändå inte i skick att få något gjort. Men efter 30 minuters samtal kändes det mycket bättre och jag lyckades återuppta skrivandet på min rapport. Och pga min extra paus och mängden arbetsuppgifter blev jag kvar på jobbet till halv sju. Det kändes jätteskönt. Jag hade inte "inte vågat åka hem", men jag kom ändå inte hem förrän T borde vara i full gång med nattningsbestyren. Med andra ord, jag hade en legitim anledning att inte ha kommit hem tidigare.
Veckan fortsatte i samma hatiska anda, men det eskalerade iaf inte till något mer än mail....
