Ett brev till mig själv
Jag fick i uppgift av kbt terapeuten att skriva ett brev till mig själv som tonåring. Det blev väldigt personligt, men här kommer det iaf;
Hej 15-åriga E!
Det här brevet är till den totalt förvirrade 15-åriga tjejen som på vingliga ben försöker omfamna 4 par skor och som helt förbluffad tittar ut genom ytterdörren på sin egen gård. Det här brevet är till dig, från mig själv, 20 år senare. Det finns så mycket jag vill säga, men samtidigt känns det meningslöst, för jag vet att ingen kan nå dig just nu. När man är där nere på botten och kravlar runt är man inte förmögen att ta in budskap utifrån. Inte från någon. Men jag vill ändå försöka.
Skulle jag säga dig två meningar skulle det vara: 1. Det blir bättre, jag lovar! och 2. Var rädd om dig, för det är du värd (även om jag vet att du är helt övertygad om motsatsen)!
Just nu är allt ett helvete, du är rädd, livet saknar mening och hela tillvaron tycks gå ut på att undvika andras ilska, vilket du inte lyckas med särskilt väl. Och det får dig att känna dig än mer värdelös och i vägen. Du tycker det verkar helt onödigt att du finns, eftersom du själv bara tycker livet är en plåga som ska uthärdas, och alla runt dig verkar tycka att du ställer till besvär (utom L).
Men det finns ljus också, även om du inte ser det just nu! Du kommer nog aldrig slippa ifrån ditt inre mörker helt, men det kommer brytas av stunder av ren och skär glädje, en känsla du än så länge knappt vet vad det är. Glädje i ditt liv är att dricka sig hejdlöst berusad med L, och den enda kärlek du upplever är den till henne. Var rädd om henne, det är HON värd! Och när du är riktigt berusad, strax innan illamåendet slår till, då känns livet plötsligt uthärdligt. Alltså måste det vara det som är nyckeln till livets gåta, att på olika sätt döva sina sinnen för att kunna stå ut. Vilken paradox, att den fiende som förpestar hela din tillvaro, också blir ditt eget skydd. Men det kommer inte alltid vara så! Så sluta med det, det löser ingenting, annat än för ögonblicket. Du är värd bättre, och det skulle kunna gå riktigt illa med en del av dina flyktmedel!
Det kommer finnas stunder i total nykterhet där du kommer uppleva äkta glädje och lycka. När du kommer vara så glad att du lever att tanken på alla gånger det kunde slutat illa under uppväxten får det att knyta sig i magen. Du kommer få 2 helt fantastiska döttrar, med all din envishet och energi! Det kommer vara ditt livs största utmaning, att ge dem en bättre start än du själv fick, men du kommer att göra ditt bästa. Och det är bra nog! Och de kommer ge dig så oändligt mycket kärlek. Att höra dem säga ”mamma jag älskar dig” gör det värt varenda dag av slit och genomlidande.
Du kommer möta människor med precis samma bakgrund som du själv, du kommer känna en gemenskap lika stark som den du kände med L. Du kommer möta så mycket förståelse och värme, från andra människor uppvuxna i den mörka skuggan av missbruk. Folk kommer förstå precis vad du pratar om när du berättar om dubbellivet, fasaden utåt där inget var fel, inga problem fanns och om det möjligtvis fanns något problem så var det med den bångstyriga dotterns utåtagerande beteende. Som ingen kunde förstå vad det berodde på. Och så livet som du upplever det, i fullständigt kaos, aldrig rätt till en egen vilja, alltid redo att fly undan pappas ilska, alltid på helspänn orolig för hur full han kommer bli just denna dag. Och det maniska beteendet att hela ditt eget liv också kretsar runt hans alkohol, tron att om du tänker ”snälla snälla gör så att han inte fyller på glaset igen, inte än åtminstone” så skulle det hjälpa. Den naiva tron att om du snodde tillräckligt mycket sprit från hans whiskey skulle det inte finnas så mycket kvar till honom dagen därpå. Men det fanns alltid en flaska till… Glädjen och hoppet när han svor och skrek över att starkölen var slut och det bara fanns folköl i kylen, som byttes till besvikelse när han gick och hällde upp ett glas vin istället. Hatet mot de nya 3-litersförpackningarna av vin, eftersom den naturliga pausen när en flaska tagit slut därmed försvann. Sluta försöka påverka hans drickande, det är en kamp du aldrig kommer vinna, och varje liten förlust gör så himla ont.
Folk kommer nicka igenkännande när du pratar om hur alkoholen styrde hela livet med en järnhand, i allt från val av restaurang, mål för ”familjeutflykter” och möjligheter att få skjuts. Försök att i den mån det är möjligt att bygga upp ett eget liv som inte påverkas av hans drickande. Det är precis det du gjort med L, så du kan! Men försök hitta andra alternativ som inte innebär att bedöva sig eller bryta lagar. Det finns annat. När ni pallade äpplen t.ex., även om det inte är en optimal aktivitet så är det iaf betydligt bättre än mycket annat ni sysslar med. Och det var faktiskt också glädje och gemenskap.
Dina nya vänner kommer förstå precis när du berättar om den ständiga rädslan att väcka hans vrede, hur du kunde sitta igenom en hel middag utan att säga ett ord, rädd att han skulle reta sig på det du sagt. Att du uttryckte ”fel” åsikt, att du hade fel tonfall, att det var något fel på själva grammatiken i det du sagt. Så det var säkrare att vara tyst. Du vågade inte möta hans blick, rädd att det skulle tolkas som att du var uppkäftig. Det var säkrare att stirra ner i matbordet. Det var ännu säkrare att överhuvudtaget inte vara där. Måltiderna blev din stora skräck, eftersom du då var tvungen att vistas i samma rum som honom. Tills du plötsligt kom på att om du bad att få äta framför TV’n så slapp ni dela rum. Och då kom du på att du kunde slänga maten istället för att äta upp den. Gör inte det, det är inte heller ett beteende som är bra för dig!
Så även om det är mörkt nu så finns det mycket ljus längre fram. Det blir ingen dans på rosor, ångest och rädsla kommer vakna till liv så fort något påminner om hotet du upplevde som barn. Det kan räcka med ett uttryck, ett tonfall, en dialekt, en plats eller en sak så känner du dig som den förvirrade och rädda 15-åringen igen. Men det går över!
Helst av allt skulle jag lyfta bort dig ur den toxiska miljö du befinner dig i, men det kan jag inte. Så härda ut, livet blir bättre!
Tusen kramar, 35-åriga E
