Fast å andra sidan, behöver man veta det?
Apropå mitt förra inlägg, att lära känna sig själv. Det finns väl massor av människor där ute som inte går runt och grubblar på vem de är och som är lika glada ändå? Är det bara nonsens, flum, att man behöver lära känna sig själv? Jag vet att jag står för jämställdhet, att jag tror på naturvetenskap, att jag är intresserad av kemi och medicin och att jag älskar hundar. Det kanske räcker så? Vad mer är det jag vill veta egentligen? Hmm det vet jag inte. Kanske därför det är så skrämmande...
Jag läste lite i en bok som heter Maskrosbarn och där läste jag (fritt ur mitt minne) att det ofta är i 40-årsåldern som en traumatisk barndom kommer ikapp, att det är då man är redo att reflektera över (hör och häpna) vem man är och vad man gått igenom. Vilken otrolig lättnad, jag som känner mig jättesen som börjat fundera över detta som 35-åring, men då är jag alltså 5 år tidig istället? Underbart!
2006 när jag för första gången klarade av att uttalla orden "min pappa är alkoholist" köpte jag boken "Vuxna barn till alkoholister" av Janet Geringer. Det var som en befrielse att läsa den, en bekräftelse på att jag inte var galen, det fanns fler som reagerat precis som jag! Terapeuten som skrivit boken har gjort en avhandling på just ämnet vuxna barn till alkoholister, och har sedan ägnat stor del av sitt liv åt att jobba med just dessa. Boken bygger på 13 karaktärsdrag hon identifierat som gemensamma hos de som vuxit upp i ett alkoholistiskt hem. När jag läste den 2006 gulmarkerade jag det som jag tyckte stämde in på mig. För alla är vi individer, så allt stämmer ju inte in på mig. Och vissa saker kan såklart stämma in på barn uppvuxna i helt trygga hem också.
Förra veckan läste jag om boken, och såg med spänning fram emot att se i hur hög grad gulmarkeringen (och utelämnandet av gulmarkering) stämde med min uppfattning idag. Och det var helt otroligt, nästan varenda mening i hela boken hade jag samma bedömning av idag, om den skulle vara gulmarkerade elle ej! På allt, utom på karaktärsdrag 13. Där hade jag inte gulmarkerat något 2006, men nu åkte överstrykningspennan fram minsann.
13. Vuxna barn till alkoholister är impulsiva. De har en tendens att ge sig in i situationer utan att först begrunda alternativa möjligheter eller tänkbara konsekvenser. Denna impulsivitet leder till förvirring, självförakt och kontrollförlust. Enormt mycket tid går åt till att försöka reda ut konsekvenser av gjorda misstag.
Hur kunde jag inte tycka att det stämde 2006?! Ingen aning. Och i texten nedanför blev det flera feta gula markeringar. Jag orkar inte skriva av allt, men några av dem i korthet.
"Detta kan karateriseras som alkoholistiskt beteende, ett beteende som vi kopierat utan att vara medvetna om det. Alkoholisten kan t.ex få en idé "Jag stannar till på vägen hem och tar en drink".
Från det ögonblick alkoholisten kom på att han skulle ta sig en drink, fanns ingen återvändo. Det existerade inget annat. Tankarna handlade bara om en drink.
Idén som sätter igång impulsen, tar inte hänsyn till något tidsperspektiv. Det sker "här och nu". Han tänker inte på vad som hände förra gången eller vilka konsekvenserna kan bli.
Eftersom du alltid känner dig jagad blir situationen ännu mer komplicerad. Om du inte agerar med detsamma kommer chansen aldrig tillbaka. Genom den ena krisen efter den andra har du blivit van att balansera på kanten till en avgrund. Du blir oroligare av att något löper friktionsfritt än om en kris håller på att segla upp. Det är därför inte förvånade att du till och med skapar kriser själv. Detta impulsiva beteende är varken medvetet eller beräknande. Det är ett beteende du tappat kontrollen över - det av dina karaktärsdrag som oroar dig mest, som gör dig rädd, och som du verkligen vill förändra.
En del av svårigheterna ligger i att vuxna barn till alkoholister söker omedelbar, snarare än långsiktig, behovstillfredsställelse. Det vanligaste förekommande ordet i kontakten med de av mina patienter som är vuxna barn till alkoholister är tålamod. Allt du måste göra - känslomässigt såväl som beteendemässigt - ska helst vara gjort igår. Du har svårighet att visa tålamod med andra. Men den person du har minst tålamod med är dig själv. Du vill ha allt på en gång. //Du blir till och med otålig på dig själv när du beslutar dig för att arbeta med ditt tålamod - och inte genast blir tålmodig.
Det kunde varit mina ord. Det kunde varit jag som skrivit det! Vartend ord. Och så är det en människa som aldrig träffat mig, men som träffat andra barn uppvuxna med en alkoholist, som satt ord på mina känslor och tankar!
Men hur går man vidare då? Hur lyckas man tygla denna impulsivitet? Jag har fått en massa tips av kbt-terapeuten. Jag lyssnar på vad hon säger, jag bestämmer mig för att försöka, jag går ut i verkligheten och...gör precis som jag alltid gjort! Det är troligtvis lättare att lära en igelkott (och det är i princip omöjligt) än att lära mig.
Om jag använder lite symbolik: Jag gillar inte att jag inte kan gå förbi godishyllan i affären utan att ta en chokladkaka. Det spelar ingen roll att jag sekunden innan jag gått in i affären sagt till mig själv (och trott på det): "Idag ska jag inte köpa någon choklad". På vägen hem från affären fins det gått om tid att ta sitt förnuft till fånga, att kasta chokladen. Men, som det står i boken jag citerat, från den sekund tanken dök upp existerade inget annat. Inget kan få mig att ändra mig, inte ens om jag möter en vän på vägen hem, och hen säger "Inte ska du väl äta choklad idag? Vad skulle det vara bra för? Gör det inte, du kommer ångra dig efteråt!". Trots att jag hör terapeutens ord och inser att jag nu gör tvärtemot vad jag ska så kan jag ändå inte styra om min kurs. Jag styr dit jag alltid gjort. Hur gärna jag än vill åt ett annat håll, så hamnar jag ändå där jag brukar.
Eller som Ronny Eriksson uttryckte det i låten Pessimistkonsulten:
Så det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall
för om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall!
