ofredad.blogg.se

Enligt vårt skriftliga avtal byter vi måndagar kl 13 om dagis är stängt (som idag). Jag hade planer att åka till en annan stad och hälsa på en vän idag, så att byta kl 13 var väldigt krångligt. Det vore bättre om vi kunde byta antingen tidigare så kunde jag ta barnen med mig, eller senare så kunde jag åka utan dem men ändå stanna kvar mer än 2 timmar. Men jag brydde mig inte ens om att fråga om vi knde lösa det på något sätt, medveten om att han aldrig i livet ville göra mig till lags, ens i den minsta fråga. Men så i början av förra veckan fick jag ett sms från T:

 

 

Inte en fråga om det gick bra, utan bara ett konstaterade, så här vill jag och så här bli det. Det irriterade mig men samtdigt insåg jag att jag då skulle kunna stanna hela dagen hos mina vänner, så jag valde att bara svara "ok". Låtsas som om det var helt ok att han på egen hand bestämde att vi skulle bryta den skriftliga överenskommelsen. 

 

Jag hade en undebar dag hos mina vänner och åkte hemmåt vid tvåtiden. På kvällen hade vi fest i bostadsrättsföreningen där jag bor. Jag hade precis gått ut och stod vid de tända grillarna med 4 grannar, 3 kvinnor en man, alla över 65 år gamla. Då tutar en bil på mig och jag hör två glada undebara röster ropa "mamma!"! Han hade svängt in på min parkering och båda barnen hängde ut genom bilfönstret. Självklart småsprang jag dit, kramade och pussade dem genom den öppna bilrutan jätteglad att se dem

 

- Vi är påväg till pizzerian, förklarade T, och tillade med en röst drypande av fördömmande:

- Har ni fest?

 

Det hade inte varit möjligt att ge ordet "fest" en mer negativ klang än vad han lyckades. Jag var barnledig, det var dagen före jobb och jag befann mig i sällskap med pensionärer, men av hans röst at döma befann jag mig stupfull på en strippklubb klockan fem på morgonen. Typ.

 

- Ja det har vi, sa jag glatt. Vi sa hej då och de åkte mot byns pizzeria. 10 min senare knackade en av pensionärerna mig på axeln och pekade mot parkeringen. Där stod den välkända volvon igen. Med barnen vinkande genom den nervevade rutan. Jag småspang dit igen och kände mig som en dålig repris av mig själv.

 

- De ville visa sina väskor för dig, sa T från förarsätet. Barnen höll mycket riktigt upp sina handväskor mot mig. Jga log och kommenterade vilka fina väskor de hade, sen åkte de. För mig själv var jag övertygad om hur detta gått till. Det var inte barnen som kommit på att de vile åka och visa sina väskor. Det var T som febrilt letat efter en anledning att köra in på parkeringen och kontrollera mig igen.

 

- Men tjejer, vill ni inte visa mamma era nya fina väskor? hade han säker sagt, och därmed fått dem i sin fälla. Självklart skulle de då svara "Jaaaa" och han han ett legitimt skäl att köra in till mig igen.

 

Eller är jag bara paranoid? Var det kanske bara de som spontant kom på att de ville säga visa mig sina väskor? Min magkänsla tror inte det...