Så laddad med ny energi!
Nu har jag precis kommit hem från en klättringsresa till Frankrike. Det var helt fanbtastiskt, jag lullar runt som på små moln med en klänsla av att vara kär. Fast inte i en person, utan i själva resan! Sådan skillnad mot hur jag mådde för en vecka sen när jag skrev förra inlägget, när jag inte ens orkade glädja mig åt resan, trots att jag egentligen förstod att det skulle bli underbart.
Men denna nyvunna lycka är såklart av övergående natur, så nu gäller det att inte ramla ner i mörkret igen när vardagen återkommer. Och jag vet inte riktigt hur jag ska göra för att undvika det. Jag har blivit rekomenderad att läsa boken Lyckofällan ( The hapiness trap), som bygger på ACT, en vidareutveckling av kbt. Jag har inte hunnit så långt, men det jag läst hitills är att man ska inte kämpa emot sina känslor. Istället för att försöka vägra vara ledsen ska man acceptera att man är ledsen, låta det vara så men förstå att det kommer bli bättre. Men det känner jag inte alls för nu. Jag vill spjärna emot med alla mina stelna muskler om nedstämdheten kommer tillbaka (vilket jag förväntar mig att den gör). Jag vill inte alls låta den komma och acceptera den! Men det är alltså fel. Nåja, vi får väl se, kanske är jag väl pessimistisk det kanske inte blir så farligt.
Men det var en rivstart att komma hem igen. Redan på bussen från flygplatsen loggade jag in på min mail utan att vara förberedd på hur otrevligt det skulle bli (vilket jag vis av erfarenhet borde förstått i förväg). Det var dumt. Dels väntade ett besked att jag inte fått ett jobb jag sökt, vilket jag tog hårdare än jag trott. Dels väntade såklart lite "vänliga" mail från T. Inget värre än vad jag visste jag skulle få höra. Att jag var "helt otrolig" som valde att åka till Frankrike istället för att ta hand om döttrarnas kläder. Att jag borde sluta tänka poå mig själv och fokusera på mina barn. Sen kom ett mail till att jag borde överväga om barnen skulle vara mer hos honom eftersom mina resor och mitt arbete (?!!) tar så mycket tid.
Det var det dummatse jag hört på länge, till och med från T! Ja jag jobbar heltid, men det gör ju han med! Och vad då, tycker han jag ska sluta jobba för att det tar för mycket tid? Hur ska jag då försörja barnen? Suck. Men jag har varit duktig, jag har inte svarat på något av dte han skrivit. För just nu är jag fortfarande glad!
