Ett brev till 12-åriga E
Igår fick jag i läxa av kbtterapeuten att skriva ett brev till 12-åriga E. Jag älskar att skriva, när jag var liten drömde jag om at bli författarenär jag "blev stor" och vanligtvis kastar jag mig huvudstupa in i alla skriftliga uppgifter oavsett om det gäller en expertrapport inom mitt arbetet eller ett privat brev till en vän. Men detta var annorlunda. Jag visste med en gång att det inte skulle gå, jag kände skrivkrampen redan innan jag fattat pennan.
21 december skrev jag ett brev till 15-årga E, också det en läxa från terapeuten. Det skiljer bara 3 år, men livet såg helt olika ut. 15-åriga E hade ett hektiskt liv fyllt av alkohol, droger, sex, stölder, polisutredningar och allmänt kaos, men ändå någon form av inre "lugn". 12-åriga E var raka motsatsen, en utåt sett mönsterelev, omtyckt av lärare, grannar och kompisars föräldrar. Men med ett fullständigt kaos inombords, fylld av självförakt och hat mot livet i sin helhet.
Idag när jag ser på 15-åriga E känner jag medlidande, ömhet och kärlek. Och en känsla av att jag vill ta upp henne i min famn och trösta henne, vyssja henne och viska att allt kommer att bli bättre. Med 12-åriga E känner jag ingenting, absolut ingenting. Jag kan visualisera henne, och ser mig själv vända ryggen mot henne. Under vuxna-barn-veckan pratade vi om att vi måste vårda våra "inre barn". Jag såg en bild av 12-åriga E och spontant dök följande tanke upp "Alla har övergivet henne, och det har jag med. Hon är förlorad" och så vände jag mig ointresserat bort. Och det är precis så jag känner, det är inte jag, den flickan berör mig inte. Och hur ska jag då kunna skriva ett brev till henne? Det hade varit lättare att skriva till ett brev till en främling... Jag minns hur det var, men ändå är det inte jag. Kanske någon typ av försvar, jag vet hur fruktansvärt dåligt den flickan mådde och då vill jag inte ta in att det faktiskt var jag som kände så. Men ändå. En total främling. Och sorgligt nog har jag inget tröstande att säga den lilla flickan...
Jag har fått råd från andra ACA-are att det är just 12-åriga E jag måste våga möta, att 15-åriga E redan lagt sig till med en massa destuktiva flyktmedel som därmed gav ett utlopp för all den ångest och oro som 12-åriga E bara stängde inne. Att 15-åringen därmed verkade "må bättre" men att det bara berodde på flykt och avstängning, inte på att livet faktiskt blivit bättre. Och jag vet inom mig att det är sant. En annan vän sa att jag troligtvis lättare känner samhörighet med 15-åriga E eftersom jag i mångt och mycket fortfarande är henne, fortfarande ägnar mig åt samma flykter. Jag är 35, men på många sätt fortfarande bara 15 år. Tragiskt men sant. Men 12-åringen, henne vände jag ryggen för 23 år sedan...
