Så var man en tolvstegare då
Jag har gjort mina vändor innom 12-stegsgrupper, först Al-anon 2006 och sedan ACA senatse året, men utan att ge mig in i stegarbetet. En av deras filosofier är : Ta med dig det du tycker om och låt resten stanna". Och då har jag tagit med mig gemenskapen, ärligheten, att få sätta ord på sådant jag blivit fostrad att varken benämna eller se. Men själva 12-stegsfilosofin har jag låtit stanna. Även om jag av och till klarat av steg 1.
Steg 1: Vi erkände att vi blivit maktlösa inför alkoholen eller annan dysfunktion i familjen och att våra liv blivit ohanterliga.
Emellanåt har jag insett hur maktlös jag är inför effekterna av alkoholens påverkan på min uppväxt, och mitt liv idag. Men sedan har mitt stenhårda försvar slagit till med tankar som "Så farligt var/är det inte", "Bara jag skärper till mig" osv osv. Men nu är jag tillbaka på ruta ett. Eller jag kastades till ruta ett i helgen.
Jag hade återträff med de underbara människor jag gick "Vuxna-barn-vecka" med i januari. Under lördagen närvarade också den beroendeterapeut som håller i verksamheten på behandlingshemmet. Och om jag på ACA helgen i Karlstad för 2 veckor sen insåg att jag trillat in i förnekelse igen det senaste halvåret, så blev det än tydligare nu.
Jag har försökt hantera min trassliga bakgrund på olika sätt, eller kanske bara ett sätt men olika varianter av det. Att fly. Genom att stänga av, genom att överaktivera mig, genom träning, genom arbete, genom alkohol. Men det jag aldrig testat är det som alla terapeuter förespråkar. De 12 stegen.
Under vuxnabarnveckan fick jag med egna ägon se de enorma förvandling som några av de andra deltagarna gick igenom. Ska man sammanfatt det med ett ord blir det "kapitulation". Att ge upp kampen, lägga ner stridsyxan och säga "det här funkar inte, jag kan inte längre själv". Steg 1 med andra ord. Men att se andra räckte inte för mig. Jag trodde fortfarande jag kunde själv. Det tror jag inte längre. Och innan helgen var över hade jag skaffat mig en sponsor (en typ av privatlärare eller fadder, som själv gjort stegen). Det var ett väldigt ovanligt telefonsamtal för att vara det första samtalet mellan 2 människor. Jag hann inte säga mer än hej innan rösten bröts av gråt. Och jag kände instinktivt att jag litade fullt ut på främlingen i andra änden av luren. Jag hade redan frågat på sms om hon ville bli min sponsor, och hon hade sagt ja.
De 12 stegen bygger på att hitta en tro på "en kraft större än dig själv". Jag, som naturvetare ut i fingerspetsarna har haft svårt att ta till mig detta, jag tror bara på det som stöds av vetnskapliga teorier och bevis. Men nu är jag beredd att ge det en chans. Och med stormsteg bockade vi (jag och sponsorn) av steg 2 och steg 3 på söndag kvällen. Nu är jag i full gång med steg 4. Vi gjorde en grundlig och oförskräckligt moralisk inventering av oss själva.
Fortsättning följer...
