Så mycket som hänt
Det har hänt så mycket så jag vet inte ens vart jag ska börja, med min ursprungsfamilj, med T, med sommaren, eller med mig själv? Jag bärjar väl med det som känns mest just nu.
Min mamma har gått på minnesutredning sedan ett år tillbaka, och jag är övertygad om att hon håller på att bli dement. Det är en enorm sorg såklart, men eftersopm det kommit smygande under så många år har jag liksom hunnit vänja mig vid tanken. Typ. Det värsta är att jag alltid varit övertygad om att min mamma skulle överleva min pappa med många år, pga hans levnadsvanor, och att hon då skulle få några lugna "okaotiska" år på slutet, men icke.
För några veckor sen var hon kallad till ett läkarsamtal på minnesmottagningen och jag satte mig och körde tur och retur över dagen till min uppväxtstad, för att kunna vara med på samtalet. Den 2 timmar långa bilresan dit satt jag och repeterade argument för att få min vilja igenom. Min vilja bestod av att:
1. Hon skulle få en diagnos.
2. Hon skulle få börja med bromsmedicin.
Pga mitt yrkesval vet jag att bromsmediciner mot Alzheimer har väldigt liten effekt, statistikst sätt, men att de på individnivå ändå kan göra skillnad för enskilda patienter. Och det är dyra mediciner. Så därför var jag beredd att möta visst motstånd i den frågan.
När jag kom till sjukhusentren stod de där, båda mina föräldrar. Min pappa var välklädd, luktade fräscht och ingenting i hans uppenbarelse skvallrade om alla de år av alkoholism som satt sina spår på hans insida. Under hela läkarbesöket var han uppmärksam, artig och delaktig. Kort sagt, han var sin egen motsats. Och på ett sätt var det ju såklart skönt, men det högg ändå till på det där välbekanta viset, om han nu kan vara sådan, varför är han aldrig det till vardags? Varför var han så gott som aldrig det under min uppväxt?
En av anledningarna att jag ville följa med var att jag inte litade på att min pappa skulle förmedla en sanningsenlig bild av situationen med min mamma, i en dysfunktionell familj är det inte bara missbruket som förnekas och sopas under mattan. Under mattan samlas allt som på något sätt kan anses "onormalt" eller jobbigt. Och vissa sådana tendenser visade han under samtalet, men han högg inte av mig eller sa emot mina upplevelser iaf. Faktum är att han var väldigt respektfull inför mig också. Säkert delvis för att jag kunde prata läkarens akademiska språk.
Utan att jag behövde komma med ett enda argument satte läkaren diagnosen begynnade alzheimer och satte in bromsmedicin. Så mina argument kunde jag hålla för mig själv! Vilken lättnad!
Jag tog upp att jag tyckte min mamma blivit så orolig, och för att exemplifiera berättade jag att jag nuförtiden ofta låter bli att berätta saker för min mamma, för att jag inte vill oroa henne. Läkaren vände sig till mina föräldrar och frågade hur de kände i frågan.
- Nej, men det tycker jag inte är något stort problem. Eller det är väl inget problem alls, vad jag har märkt, sa min pappa. Jag tänkte några svarta tankar om förnekelse, men jag och läkaren kom fram till att det inte är optimalt att starta två olika läkemedelsbehandlingar samtidigt, och att vi därför skulle avvakta med behamndling mot oro.
Under läkarsamtalet ringde min mammas mobil, och hon svarade såklart inte. Direkt vi komit ut från läkaren tog hon upp mobilen och såg att det var hennes vänninna och granne L.
- Men varför har hon ringt nu? Har det hänt något? Brinner det i huset? sa mamma oroligt.
Jag visste knappt om jag skulle skratta eller gråta.
- Men mamma, hon undrar väl om ni ska ta en hundpromenad som ni brukar!!
Mamma ringde upp L, och nej det gällde ingen eldsvåda eller annan katastrof, bara ett helt vanligt vardagssamtal. Men att min mamma skulle ha problem med oro, nej nej, det är väl inget problem.?! I rest my case.
I bilen påväg hem kände jag mig märkligt uppåt, inte som man borde reagera på en Alzheimerdiagnos. Men eftersom jag redan visste hur det låg till, var det bara en lättnad att nu ha det på papper.
Nationaldagen firade jag och mmina barn med mina syskon och föräldrar i deras sommarstuga. Och där var det en helt annan version av min pappa som mötte oss där. Tvär, aggressiv och berusad. En eftermiddag ramlade Lilla. Hon slog sig inte men börjadfe gråta för att kläderna blev alldeles leriga. Jag tog upp henne i famnen och tröstade samtidigt som jag hörde min pappa i rummet brevid skälla på min mamma:
- Vad gnäller hon för?! Vad är det för fel?!
Jag hoppas att Lilla inte hörde, men det sved ändå i mig att höra honom prata så nedlåtande om henne.
Dagen därpå, efter att ha druckit X antal snapsar till lunch, reste han sig vingligt från bordet och skulle gå ner till friggeboden och lägga sig. Några minuter senare kommer Stora springande och säger:
- Mamma, morfar har ramlat! Min äldsta bror sprang genast ner mot friggebon för att hjälpa honom upp, själv satt jag fastfrusen medan hundra tankar virvlade i huvudet. "Han kan gott ligga där han ligger! Hur kan han utsätta sina barnbran för det här?! Borde jag ta barnen och åka hem härifrån? Men dem har ju så kul med sin morbror!". Och kontentan blev att jag gjorde precis det jag blivit uppfostrad att göra; Ingenting.
