Vuxna barn vecka 2
I januari 2016 gjorde jag det bästa jag någonsin gjort för mig själv, jag åkte på en Vuxna-barn-vecka på ett behandlingshem i Skåne. Inom ACA pratar man om känslomässig nykterhet, och jag har nog aldrig känt mig så känslomässigt nykter som efter den veckan. Att vsra känslomässigt nykter innebär bl.a. att inte gå in i sina destruktiva beteendemönster eller medberoende.
Med allt som hänt det här året och allt min pappas död rört upp kände jag nu att det var dags igen. Jag hittade en Vuxna-barn-vecka på ett annat behandlingshem denna vecka och ansökte om semester, med en rättfram förklaring på vad jag skulle göra. Och fick avslag. Med motiveringen att det inte passade så bra just nu. Jag blev arg, ledsen och besviken. Faktiskt så ledsen att jag grät när jag berättade om det för min psykiatriker. Och då hände något magiskt! Hon sa "jag anser att den här veckan är så viktig för ditt mående, ja helt nödvändig för dig, så får du inte ledigt sjukskriver jag dig på heltid så du kan åka!" Wow, den känslan, att någon annan står upp för mig och kräver att jag ska få det jag behöver! Så ofta i mitt liv är jag förvirrad och vet inte vad som är rätt för mig, vad jag behöver. Men nu kände jag med varenda cell i min kropp att DETTA är vad jag behöver.
Sen var det sjukt nervöst att gå till min chef med det beskedet. Ett av karaktärsdragen hos ett vuxet barn är att vi får skuldkänslor när vi står upp för oss själva. Och det fick jag verkligen, jag kände mig som om jag skulle begå ett brott, typ ett bankrån. Men jag gjorde det! Och chefen tog det bra.
Och nu är jag här, första dagen idag. Och någon mjukstart vart det inte, rätt in i hetluften! Ända sen min pappa dog har jag känt mig uppskruvad, svårt att komma ner i varv emellanåt nästan manisk. Jag äter 3 typer av lugnande på kvällen för att kunna sova, ändå vaknar jag fight-or-flight-mode kl 4-5 varje morgon. Och förutom begravningen har jag inte gråtit en enda gång. Det är liksom för rörigt för det, för mycket oreda och kaos. Till skillnad mot när min mamma dog, då grät jag floder.
Och idag grät jag floder!! Så mycket som kom upp till ytan, det blev så tydligt hur dysfunktionell min uppväxt var. Vi fick göra en meditation där vi fick möta oss själva som barn. Och säga vad vi ville till det barnet. Jag sa:
1. Det var inte ditt fel att han drack.
2. Du har rätt att finnas.
3. Du har rätt att vara barn.
4. När det känns som om ingen i hela bärlden bryr sig om dig, så finns jag där. JAG bryr mig om dig.
Jag förstår att det kan låta ....konstigt/töntigt för någon som inte har samma bakgrund som jag, och för några år sen hade jag inte klarat av att ta det till mig. Men idag kunde jag det! Och det var en otroligt stark upplevelse.
Lite senare fick jag även möta min pappa, ledd av terapeuten genom gestaltterapi inför hela gruppen. Även då grät jag floder. Över allt som aldrig blev sagt, allt som förblev ouppklarat. Över att jag fortfarande, 39 år gammal, så innerligt längtade efter hans godkännande. Ett godkännande jag aldrig fick. Och aldrig kommer få. Sessionen avslutades med att jag fick säga farväl till min pappa och se honom åka iväg i en båt. Och det skulle symbolisera att nu släpper jag honom och räddslan, nu slutar jag leva mitt liv anpassat efter honom. Nu slutar jag tassa runt på tå, livrädd att väcka hans ilska. Det återstår att se om det fungerade. Men oavsett så var det en oerhört stark, och sorglig, upplevelse. Jag är lite stolt att jag klarade att verkligen gå in i upplevelsen, att verkligen formulera allt det (eller iaf en del) av allt jag burit inom mig i alla år! Och det är bara första dagen....
