Varför just jag?!
Igår såg jag om en film jag älskar "Himlen är oskyldigt blå". Huvudpersonen bor med sin gravt alkoholiserade och våldsamma pappa och medberoende mamma. Och de har fångat så många känslor av livet med en alkoholist. Bl a går familjen på restaurang och när kyparen ska ta upp beställning på dryck håller alla andan i väntan på vad mannen ska beställa, känslan går av ångest och oro går nästan att ta på. Sen andas alla ut när han beställer vatten. Tänk att något så enkelt och vardagligt kan bli så ångestladdat! Och åh vad jag känner igen det! Och det finns många många fler scener som är mitt i prick, så den som skrivit manus (eller boken om den är gjord efter en bok) måste ha egen erfarenhet av alkoholism.
Men igår när jag såg den dök plötsligt en känsla upp som jag faktiskt aldrig känt förut. När jag satt och tittade på kaoset som utspelades på TV-skärmen, men som kunnat vara från min egen uppväxt, blev jag plötsligt rosenrasande och tänkte "Varför just JAG?! Varför fick jag mina första 20 levnadsår sönderttrasade av alkohol?!"
Innan har jag snarare känt motsatsen "Varför INTE just jag? Vad hade jag gjort för att förtjäna en lugn och stabil uppväxt?"
Det sistnämnda är nog ett typiskt vuxet-barn-tänk. Att man på något sätt förtjänat sitt öde, kanske till och med orsakat det. Så därför kom känslan igår som en sådan total överraskning! Och jag kan inte bedömma om det är ett friskhetstecken att känna så eller om det är att ta på sig offerkoftan. Nåväl, det får väl tiden utvisa! Men just nu tuggar jag fradga över vad den lilla E tvingades genomleva!
