ofredad.blogg.se

Det har hänt spå mycket så jag vet inte vart jag ska börja...

 

Efter att T blåst 3.0 på psykakuten i september verkade det ändå gå bra några veckor. Men så förra helgen han hade barnen barkade det iväg igen. Det började med att han kom förbi mig på fredagskvällen för att be mig ringa Stora. Jag fick den där obehagskänslan av att han inte var riktigt klar. Han varken sluddrade eller vinglade, men något var det. Men jag tittade ut på gatan och såg att han kommit med sin jobb-bil med alkolås så jag tänkte att jag inbillade mig. När ska jag lära mig att lita på min magkänsla?! Jag har ju faktiskt tränat på att bedöma omgivningens nykterhet sen innan jag började skolan... Och vad det gäller ilen finns det ju sätt att komma runt det, han har tex berättat att om man startar om den inom 20 minuter så behöver man inte blåsa igen, då går det på den förra kontrollen.

 

På lördag kväll var jag ut och åt middag och drack vin med en vän, när Stora plötsligt ringer och säger 

- Jag tror pappa är full igen. Med mina egna misstankar från kvällen innan blev jag inte förvånad, men bad henne ändå beskriva vad som hänt.

- Jag hade tre kompisar här och vi satt i hallen och sminkade varandra. Då kom pappa in och släkte ljuset. Han sa ingenting men stod bara och stirrade på oss.

Det där är precis sånt ologiskt beteende han ägnar sig åt på fyllan, så jag tvivlade inte en sekund på Storas uppfattning. 

- Jag vill inte åka hem till dig nu, men om det blir värre, kan jag komma till dig då?

Mitt hjärta värkte av att min 12-åring behövde ringa ett sådant samtal, men sa att självklart gick det bra, jag skulle snart vara hemma. Jag frågade om Lila och hon låg tydligen och sov.

 

I efterhand ångrar jag att jag inte ringde socialjouren, för att ha fått ett oberoende vittne. Men där och då var jag nöjd med att veta att Stora visste att hon kunde komma till mig om hon ville. Och de 2 gånger jag haft kontakt med socialjouren har de jobbat stenhårt på att övertyga mig om att de INTE behöver göra något. Första gången totalvägrade de, andra gången tjatade de sig till att jag skulle säga att ok på att e inte åkte dit. Så det är ju inte så svårt att förstå varför det inte ligger mig nära till hands att ringa och be dem om hjälp...

 

På söndag kl 16 ringde Lilla och frågade om jag kunde hämta dem tidigare eftersom pappa inte mådde så bra. Jag svarade att jag var ute på promenad med hundarna, men att jag kunde hämta dem kl 17 istället för 18. "Han vill såklart att jag ska hämta dem tidigare så att han kan börja dricka tidigare, han väntar väl otåligt på att bli av med dem så han kan korka upp. Tänkte jag. Så naivt av mig, att man aldrig lär sig! När jag hämtade barnen kl 17 var han nämligen redan aspackad, fick ta stöd mot väggen och sluddrat "Å har jagat Lillas lacka" (Lagat jacka skulle det vara).

 

Kontakt med sochandläggaren på måndag och hon svarade att det vore rimligt att barnen stannar hos mig tills han godtar den behandling vården vill ge honom (bl.a. ta antabus under överinseende tre dagar per vecka). Hon hade kontakt med T och han totalnekade, nej han hade inte druckit någonting! Handläggaren pratade i telefon med Stora, som trots pappas påtryckningar via sms berättade precis hur det varit.

 

Så i söndags när barnen egentligen skulle till honom meddelade ja att de inte kommer, de stannar hos mig tills han påbörjat sin behandling. Han blev såklart rosenrasande, så arg att jag blev livrädd att han skulle dyka upp hos oss och bråka. Så jag smsade våra underbara grannar och frågade om de kunde komma och undsätta oss om det skulle behövas. De svarade "självklart". Jag lev så rörd att jag nästan började gråta. Snälla människor finns det gott om, men folk med civilkurage, med mod att lägga sig i när det är precis det som behövs, är det betydligt mer ont om. Han kom aldrig. Men han skickade sms till Stora och skrev "Ni måste komma, vill ni att jag ska må ännu sämre?!" Det gjorde mig rosenrasande, att han skrev så för att skuldbelägga sitt eget barn. Och det visar också hans inställning, barnen är till för hans behov, inte tvärtom.

 

Efter en massa mail fram och tillbaka till soc så påbörjade han iaf sin behandling i onsdags! Allt frid och fröjd skulle man kunna tro, men tyvärr är det inte så enkelt. Eftersom jag vet rätt mycket om beroende vid det här laget, inte minst efter anhörig veckor på behandlingshem + att jag känner flera underbara människor som är nyktra alkoholister, och är det något jag lärt mig så är det att ända vägen till varaktig nykterhet är total ärlighet. Och en vilja att ta ansvar för sina egna handlingar. Så länge du skyller ditt drickande på någon annan kommer du inte kunna förbli nykter i längden. Men dit har T inte nått, allt är mitt fel, jag är en vidrig mamma jag ska inte kalla honom alkoholist bara för att min pappa var alkoholist mm mm.

 Jag skrev ett mail att de kanske kunde komma till honom under helgen, fredag till söndag. Hur det gick med det får bli nästa inlägg.