ofredad.blogg.se

På torsdag morgon kände jag mig villrådig och visste inte om jag skulle låta barnen gå till pappa efter skolan, eller låta dem gå hem till mig. Men Stora ville absolut gå till pappa, och ville ha Lilla med sig. Varför har jag svårt att förstå. Lilla ville dock inte, så för att övertyga henne sa Stora:

-        En kompis ska följa med mig hem efter skolan. Vi kan hämta dig på fritids så går vi hem alla tre tillsammans. Då kommer pappa inte våga göra något.

Nytt hugg i hjärtat! Ska min 11-åring känna att hon behöver ha en vän som beskydd med sig hem för att ”pappa inte ska våga göra något”?!! Vad är det för jävla sjuk värld vi lever i?! Jag gick med på det och sa att blev det minsta lila bråk, eller om han blev full, skulle de komma till mig.

På onsdag förmiddag gjorde jag en orosanmälan till soc och beskrev gårdagens händelser. Efter ett tag blev jag uppringd av enhetschefen (vår handläggare är på semester). Han lät väldigt bekymrad och tog det på ett oväntat allvar. Jag minns fortfarande socialens ryggradslösa uttalande 2013, när T varit ute i trafiken med Lilla och Stora, då 1 och 3 år gamla, så full att han inte kunde stå på benen : ”Jaaaa, det är ju så svårt det här med alkohol”. Nej, det är inte svårt alls faktiskt. Det är helt ok att ta sig ett glas vin eller en öl eller även två om man är förälder. Men det är INTE ok att supa sig redlöst berusad i sällskap av sina barn. Socchefen sa att han skulle ringa T och sen återkomma med mig. Eftter en timme, vid 17-tiden ringde han tillbaka och jag hörde direkt skiftet i hans ton

- Han lät helt nykter och lugn, så barnen är säkert trygga hos honom. Och han medger inte att han druckit igår, så OM han var berusad igår så är han ia fall inte det nu.” Jag suckade och upplyste honom att jag hade en videoinspelning från gårdagen där T, vinglandes sa ”Ja både du och jag vet ju att jag haft alkoholproblem. Men vaddå, ett glas vin måste man väl få ta sig?!” Det rubbade inte Pers bedömning att T var i alldeles utmärkt skick att ta hand om barnen. Ca 1h senare ringde T och sa att han skulle åka nin till sjukhuset. Jag frågade varför och fick svaret” Tja egentligen angår det inte dig, men jag har sån ångest!

-        Jaha, och vem ska ta hand om barnen?

-        Det ska väl du göra? Sa han med ett tonfall som om det inte ens slagit honom in att jag kanske inte alls var hemma, standby att rycka in och ta barnen.

-        Det kan jag göra. Men det tar ca 1.5 timme för mig att ta mig hem, sa jag. Då mer eller mindre slängde han på luren.

När jag sen befann mig hemma, skrev en granne ett mess till mig att det var en ambulans utanför deras hus. Tack gode gud att jag visste att T tänkt åka till sjukhuset, annars hade jag gått sönder av oro att det hänt någon av barnen något. Lite senare ringde en ambulanssjukvårdare mig och berättade att T var i ”mycket dåligt skick” och att de skulle ta med honom till  psykakuten. Och eftersom vi hade gemensam vårdnad om barnen behövde de informera mig. Men farmor var ocksåi huset och kunde ta hand om barnen. Jaha, du Per på socialen, ca 2h efter att du bedömde (per telefon!!) att barnen var trygga med T, var han alltså i så dåligt skick att han får åka ambulans till psykakuten!  Jag ringde barnen och sa att de fick välja om de ville sova med farmor eller med mig, Lilla valde mig och Stora valde farmor.

På fredagen på dagen ringde jag upp Per och sa att jag ville berätta att efter att han prata med T fick han åka ambulans till psykakuten. Jag hade förväntat mig ett ”oj då” eller någon fråga. Istället möttes jag av vad jag upplevde som en lång tystnad. Och jag blev helt tagen på sängen av det han sen sa:

-        Jag vet. ”Va,vaddå vet? Har T ringt och berättat, det låter inte alls som hans stil!” hann jag tänka innan Per fortsatte:

-        - Vi har fått in en orosanmälan från psykakuten, att de tog emot T igår kväll. Och att han blåste 3.0 promille. Nu var det min tur att vara tyst. I ett enda slag insåg jag hur naiv jag varit, när jag trott att T varit nykter sen 2013 med några få undantag.

-        -3.0 promille kan man inte ha om man inte har alkoholproblem, en vanlig människa är död då, fortsatte Per och bekräftade min insikt. Han har druckit sig till en enorm tolerans.

Vi la på och jag satt still med telefonen i handen. 3.0 promille!! Jag var helt chockad.

To be continued…