Så naiv jag varit- igen!
Det har hänt lite saker under året där jag undrat om han är full (med barnen) igen. Men inte riktigt vetat. Fast egentligen har jag väl det, men förnekelsen är stark... Som i somras när han visste att jag var i sommarstugan 3h bort från vårt hem och han tröttnade på Stora och slängde ut henne med orden "Jag orkar inte med dig! Du får gå hem till mamma!" Så han tvingade en 11-åring att sova själv. Tack och lov ringde hon mig och vi kom överens om att hon skulle försöka få tag på en kompis som kunde sova med henne, vilket hon fick. Då tänkte jag "Var han full eller? Så idiotiskt skulle han väl inte bete sig om han var nykter?! Eller...?"
I onsdags kom Lilla gåendes hem till mig vid sjutiden på kvällen. Jag såg att hon var nere, och till sist lyckades jag dra ur henne att pappa var "konstig". Men hon ville ändå gå tillbaka så jag sa att jag skulle följa med. Först ville hon absolut inte det (skydda honom?) men sen gick hon med på det. Vi går in och han kommer ut i bara kallingar, sätter sig på huk och gullar med hundarna. "Jaha, men det var ju inte så illa. Han sluddrar inte och är inte aggressiv iaf" tänkte jag blind som jag var. Då kommer Stora nerrusandes och gråter och skriker om vartannat och springer ut ur huset. Jag springer efter henne och frågar vad som hänt. "Pappa säger att han inte vill ha mig som dotter!" gråter hon. Vi kommer överens om att hon ska sova hos mig. Då börjar Lilla gråta. "Jag vill inte sova här om inte hon gör det!"
Jag skäms över att skriva detta, men istället för att säga att hon såklart inte behövde det, så försökte jag övertyga henne om att det kunde hon väl visste? Men när hon vidhöll att hon inte ville det, sa jag att hon också skulle följa med oss. De sprang in i pappas hus och hämtade några saker, och när de kom ut var jag väldigt lättade och vi började gå, samtidigt som jag sa att de måste smsa pappa och berätta att de skulle sova hos mig. Stora ville byta skor, och jag kände pulsen rusa och ville bara ta barnen och springa därifrån, bort från synhåll från pappans hus. När hon var klar började vi gå och jag satte ett högt tempo. Men vi hade inte hunnit långt innan T kom ut på gatan runt hörnet och ropade på oss. Jag vände mig om och såg honom bokstavligen vingla emot oss. "Inte så illa?! Hur blind är jag?!" tänkte jag.
- Barnen sover hos mig, är det ok? ropade jag.
- Nej egentligen inte, svarade han.
- Nej men nu blir det så, sa jag bestämt och fortsatte gå.
- Jaha, ok då, sa han och naiv som jag var (IGEN) trodde jag att slaget var över. Och vunnet. Men bara fem minuter senare kom han efter oss på cykel och vrålade om att Stora hade något i sin väska som inte var hennes. Han försökte tvinga henne att tömma sin väska. Och jag stod bara där, handfallen, lamslagen. I mina barns ögon såg jag samma rädsla som jag kände.
- Vad är det hon har sin väska som inte r hennes?
- Min vindunk!
- Då kollar jag det när vi kommer hem. Hej då!
Så gick vi vidare och han vände faktiskt, kanske för att cykelvägen tog slut där och han inte var nykter nog att cykla på icke-plant underlag. När vi kom hem bäddade jag ner tjejerna, pussade dem och sa att jag älskade dem. Och hatade T för att han utsätter dem för detta. Jag skickade också ett sms till mina grannar och frågade om det var ok om jag ringde dem om han kom hem till mig och bråkade. Det första klarsynta jag gjort den kvällen. Och mycket riktigt, ca 10 minuter senare knackade han på dörren, jag såg honom genom fönstret bredvid dörren. Han vinglade. Jag ringde upp min granne, men vågade inte säga "kom hit" eftersom jag var rädd att det skulle höras ut till T genom de öppna fönstren. Jag hoppades att hon skulle förstå ändå.
Det var mörkt ute när jag öppnade dörren.
- Var är barnen?
- De ligger och sover! Eller ja, jag har lagt dem iaf.
- Det tror jag inte på. Klockan är väl inte mer än sju?
-Sju?! Nej den är NIO.
- Nähä, sa han bestämt men tystnade när jag visade min armbandsklocka.
- Stora har något som är mitt.
- Vaddå?
- En vindunk. Den ligger i hennes ryggsäck.
- Hon hade ingen ryggsäck med sig!
- Jodå det hade hon.
- Nej det hade hon inte. Hon hade en axelbandsväska och i den går ingen vindunk ner!
- Hon hade en ryggsäck, sa han på sitt slemmiga överlägsna sätt.
- Då går jag och frågar henne! sa jag och stängde dörren framför näsan på honom. Jag gick in till Stora och frågade om hon hade sett någon vindunk.
- Nej. Jag brukar leta men jag har inte sett någon vindunk. Jag hittade 4 öl i garaget, när jag gick med dem till pappa och sa "vad är det här?" så slängde han dem.
Det högg i mitt hjärta. Att min 11-åring letade alkohol för att ta den ifrån sin pappa, fy faan.
Jag gick ut till T och sa att det fanns ingen vindunk här.
- Både du och jag vet ju att jag haft alkoholproblem, men vaddå, ett glas vin måste man ju få ta sig? sluddrade han.
- Jag skiter i hur mycket du dricker när du inte har barnen, men när dem är hos dig måste du vara nykter!
- Jag vill prata med barnen.
- De ligger och sover!
- Det tror jag inte på, jag hör dem ju!
- Det är Lillas ljudbok du hör! (Hon lyssnar på Harry Potter, inläst av Kjell Bergström, och det säger väl en del om Ts tillstånd att han inte kunde skilja på en ung flickröst och Kjell Bergströms röst.
-Hej då! sa jag och stängde dörren och gick in till Lilla. Och där inne stod grannfrun, som kommit in genom andra dörren i trädgården. Och ute på min garageuppfart stod hennes man. Jag blev så lättad att jag nästan började gråta! De kom! Mannen och T började diskutera, senare fick jag veta att T sagt till grannen:
- Vad full du är. Varför står du här och vinglar? Projicering i dess renaste form alltså. Nästan skrattretande. Till sist cyklade han iaf iväg.
Jag var fortfarande i fight or fligt mode, men barnen verkade lugna och Lilla somnade strax. Jag bestämde mig för att ringa polisen, mest utifall att han skulle komma tillbaka igen. Jag fick prata med en vänlig kvinnlig polis, som sa att eftersom han redan gått kunde de inte göra något nu, men om han kom tillbaka skulle jag ringa 112 med en gång så skulle de skicka en patrull. Det kändes bra! Sen kröp jag ner i min säng, bredvid Lilla. Minst 5 gånger tyckte jag att jag hörde något från trädgården och gick upp och kollade så det inte var han. Det fanns ingen där. Till sist somnade även jag. De följande dagarnas intermezzon får bli nästa inlägg.
This is not the end. Its not even the beginning of he end. But it is the end of the beginning. Kanske.
