ofredad.blogg.se

Om det var korkar av mig att tro att T hållit sig nykter, så var det på gränsen till idioti att tro att jag skulle få något som helst stöd av socialen! Av alla de våldsutsatta kvinnor jag träffat (både IRL och på nätet) så har INGEN, alltså 0.0%, upplevt att de fått hjälp av socialen. Det är ju nästan imponerande att de misslyckats så totalt! Det gäller främst socialen i Uppsala, men flera fall från Stockholm och Göteborg också. Kanske att det bortom min vetskap finns ett enstaka fall i en avlägsen lantby någonstans, där en våldsutsatt familj faktiskt blivit hjälpta och inte stjälpta av socialen…

Barnen spenderade helgen hos pappa, med farmor där hela tiden. Och jag hade regelbunden telefonkontakt med barnen, och situationen verkade lugn. När T ringt mig på torsdagen och sagt att han skulle till sjukhuset hade han blånekat att han varit alkoholpåverkad dagen innan, så jag förberedde mig på att det var samma blånekande som skulle möta mig när jag hämtade tjejerna på söndag. Men nehej, då vart det tvärt omkastat igen!! Jag möttes av en lugn NYKTER och städad version av T som berättade att nu skulle han få hjälp! Med sin ångest alltså. Jag sa barskt att han måste få hjälp med sitt alkoholberoende också, det skulle inte lösa sig per automatik om ångesten blev bättre. Det verkade han inte hålla med om. Han berättade att han skulle få en ny medicin utskriven och verkade ha helt orimliga förväntningar på den. Det finns INGEN medicin som tar bort 100% av patientens ångest. En bra och effektiv medicin minskar ångesten, framför allt kapar topparna. Men sen är det upp till patienten att lära sig hantera sin ångest. Det finns ingen medicinsk quickfix!

På måndag ringde handläggaren på soc mig och bokade tid att jag skulle komma med barnen på torsdag så de fick berätta sin version av vad som hänt. Jag berättade detta för barnen och fick den väntade reaktionen av båda, Stora suckade besvärat men svarade ja när jag sa att det var viktigt att hon berättade sanningen. Lilla skrek rakt ut ”Jag tänker inte följa med!” Jag svarade att det måste hon, blir man kallad på möte tillsocialen har man inget val.

-        Ok men jag tänker inte prata! Jag tänker inte säga ett ord! Jag suckade och sa att det var okej.

På onsdagen ringde handläggaren igen och berättade att de fått en till anmälan från sjukhuset, och att det i den anmälan ”framkom nya fakta”. Jag blev nyfiken och rädd på en gång, och till sist berättade handläggaren att i den anmälan stod det att T hade förhöjda levervärden, vilket visade en hög alkoholkonsumtion under en längre tid.

-        Jaha, och vad var det som var nytt med det då? Det har jag ju redan sagt, sa jag lite provocerande.

-        Jajo, det har du ju. Men nu är det mer konkret, nu har vi det på papper. ”Ja just det. För vad en kvinna säger kan man ju inte lita på, de LJUGER ju oftast. Även när alla möjliga bevis (som att motparten blåst 3.0 promille tex) indikerar att hon talar sanning” tänkte jag bittert.

På torsdagens besök gick det precis som förväntat, Stora pratade rätt öppet (exakt vad hon sa vet jag inte, jag var inte med i rummet). Lilla vägrade tala själv med handläggaren, hon satt i soffan och klängde på mig och svarade ”Vet inte” på alla frågor utom den sista ”Vill du åka hem?” Då svarade hon ”Ja-a!” Handläggaren var tydlig med att när en förälder dricker ska barnen inte vara där, så nu kanske de skulle få vara hos mamma ett tag, tills pappa fått behandling.

På kvällen skrev jag följande mail till handläggaren:

Hej!

 

Om jag ska kunna hålla barnen hemma från deras pappa behöver jag ha ett skriftligt utlåtande från er att ni anser att det är rätt beslut pga det som hänt. Utan ert skriftliga stöd har jag inget annat val än att låta dem åka dit, för i så fall kan han gå till domstol och ange att jag saboterar hans umgänge med barnen, och så straffas jag (och barnen) med att de istället ska vara mindre hos mig. Detta har jag sett Uppsala tingsrätt göra mot mammor som försöker skydda sina barn i två olika fall.

Jag vill gärna att du svara på detta mail.

Mvh

Jag fick till svar att sådana intyg skriver de inte. Jag svarade att det inte behöver vara ett intyg, utan en journalanteckning räcker. Men jag måste ha deras skriftliga stöd, utan det riskerar jag böter (hänt en mamma jag känner som försökte skydda sina barn från deras gravt alkoholiserade och våldsamma pappa) eller att jag tom förlora vårdnaden (hände en mamma som hade barn med en narkoman där drogbruket fanns dokumenterat av vården, dvs narkomanen tilldömdes ensam vårdnad då mamman gjort sig skyldig till umgängessabotage). Båda fallen dömda av Uppsala Tingsrätt. Handläggaren ringde mig på fredagseftermiddagen och var precis så där undanglidande, och totalt ohjälpsam som de är experter på att vara. Hon upplyste mig att det var min skyldighet att skydda mina barn, och om jag inte gjorde det sågs det som att jag brast i min föräldraomsorg, och då skulle det kunna bli frågan om att socialen omhändertar barnen. Så mellan raderna sa hon ”Du måste behålla barnen hos dig” men på pappret, något jag kan hänvisa till? Nada! Man står ensam som vanligt… Hon sa dock att i detta fall, när hans missbruk är så väldokumenterat hade hon svårt att tro att Tingsrätten skulle gå på hans linje.

-        Om han ens väljer att driva det, sa hon och det blev uppenbart att hon inte har en aning om vem hon har att göra med.

-        Åh det kommer han att göra! Han är inte den som bara accepterar att något går honom emot!

Så, summa summarum. Om jag inte håller barnen hemma riskerar jag att soc tar mina barn. Men de bistår inte med minsta anteckning som stöd för ett sådant beslut. Och håller jag dem hemma kan T stämma mig för avtalsbrott och umgängessabotage, och jag riskerar att mista barnen till honom. Är det inte ett fantastiskt skyddsnät vi har i Sverige?!