Jag känner mig frisk!
Det här är tredje dagen i fjällen, och idag, mitt under en lifttur började jag fundera på och analysera den underbara känsla jag har. Naturen är vacker, backarna underbara och friheten berusande! Men varför, eller vad, är den underbara känslan jag har? Det första jag tänkte var att jag känner mig...frisk! Men, innebär det alltså att jag varit sjuk hela hösten? Nej, det stämmer ju inte, ingen magsjuka och barra en riktigt tuff förkylning, så det får ju anses som en ganska mild höst.
Efter lite eftertanke insåg jag vad det var, jag känner mig UTVILAD! Och det är en främmande, men helt underbar känsla! Plötsligt förstår jag uttrycket "sjuk av stress". Jag har inte varit sjuk under hela hösten, men jag har varit nedtyngd av stress. Och vilken lättnad det är när stressen plötsligt släpper! Jag känner mig plötsligt lätt som en fjäder, som om jag vandrar på moln. Och jag har inte insett hur nedtyngd jag varit under hela hösten, men nu när stressen släppt är kontrasten total! Och nu minns jag att jag hade samma känsla i somras, under semestern. Och jag vet exakt när den försvann. När jag blev inringd att hämta barnen under T´s vecka, för att han inte var i stånd att ta hand om barnen. Som i ett trollslag lade sig mörkrets alla makter på mina axlar igen, och utan att jag märkt det vande jag mig vid tyngden. Och glömde bort den häftiga känslan av att vara fri från sjuklig stress.
Men hur ska jag nu göra för att bibehålla känslan denna gång? Jag kan ju inte åka på semester en gång per månad i stressrehabiliteringssyfte. Och orsaken till stressen, T, kommer tyvärr inte heller förändras den närmsta tiden. Ibland undrar jag om det kommer vara så här för evigt? Min samtalskontakt på kvinnofridscentret säger att "de brukar lugna ner sig till sist". En väns granne som är polis har sagt "det brukar ta två år, sen lugnar de sig". Bara det att det finns en norm, "det brukar ta..." är ju hemskt i sig. Men via mina nätverk har jag kommit i kontakt med kvinnor som blivit trakasserade år ut och år in, 17 år är det mesta jag hört. Så att tro att orsaken till min stress skulle försvinna under våren vore naivt. Men vad kan jag då göra åt saken? Jo, jag måste lära mig att hantera stressorsaken bättre, jag måste lära mifg att inte stressa upp mig över allt han ställer till. Det kan låta banalt, men det är jättesvårt. Att gång på gång få höra att man är en usel mamma, men ändå inte börja tvivla på sig själv i sin föräldraroll, det är svårt. Men här i vita snölandskap och med fartvinden i ansiktet känner jag att jag kan. Och vill. Och orkar. Han ska inte få bryta ner mig. I will Survive! Och när det känns som tyngst ska jag stänga ögonen och inbilla mig att mig att jag susar nerför en nypistad backe, och försöka återuppleva den känsla jag har just nu, en känsla av frid och styrka.
