Vi är så många!
Idag har jag börjat läsa boken "Jag längtar någonstans...men jag vet inte vart", som handlar om mäns våld mot kvinnor. Vissa saker är som om det vore jag som skrivit det, annat passar inte lika bra. Men det är ändå slående hur mycket män i denna kategori verkar ha gemensamt. Och hur fruktansvärt vanligt det är! Överallt där jag är öppen om min situation berättar folk om egna liknande erfarenheter. Kollegor på jobbet, föräldrar på dagis, grannar, vi finns överallt, vi som varit i en destruktiv relation. Jag har dock fortfarande inte mött en enda som medger att han/hon lever i en destruktiv relation just nu. Men det är ju så det funkar. Man erkänner inte för sig själv, och när man till sist inte kan blunda själv längre så är steget långt att erkänna för omgivningen. Så ibland undrar jag över vem som delar min situation just nu, eller vem som fortfarande är kvar i en relation som borde lämnas. Någon på samma buss som jag? Någon på mitt jobb? Någon på gymmet? Hoppas något ger er styrka att göra det som måste göras!
Själv befinner jag mig i fasen att orka stå på mig. För Han tjatar. Via sms, via mail, i telefon. "Kom hem. Allt blir bra, bättre än nånsin. Vi blir en familj igen". När han sätter igång vill jag bara skrika rakt ut JAG VILL INTE! Men istället är jag tyst och försöker vänta ut honom. Allt för att undvika mer bråk en vanligt. Igår kväll blev han tokig, och skickade massa underliga sms. Att han skulle polisanmäla mig. Att det minsann fanns vittnen. Till vad skrev han inte, så det får jag gissa mig till.
Idag pratade vi i telefon vid fyratiden (ja jag vet jag skulle ju inte svara, men ibland måste jag). Vi bestämde att jag skulle ringa vid sju och säga god natt till barnen. Jag ringde vid sju, han svarade och slängde sen på luren, utan att jag fått säga god natt. Jag försökte såklart ringa upp igen, inget svar. Var är all rim och reson?!
Sedan i tisdags har han barnen (med en annan vuxen där). Jag trodde jag skulle längta ihjäl mig efter barnen, att tomheten skulle vara lamslagen. Men jag skäms inte ens över att erkänna att det har varit helt underbart! Sova hela nätter, äta när/vad jag vill, vila, städa, träna osv. Jag kommer sakna dem, men just nu är jag så slut så jag behöver varje minut av vila... Psykologen påpekade att det är fruktansvärt stressande att leva i en situation där man aldrig vet vad som kan hända härnäst, där hot varvas med kärleksförklaringar i en manisk röra. - Orkar du? Kan du ha det såhär? Tja vad skulle jag svara. Det är inte som att jag har ett val...
