Bråk om barnen
Vår muntliga överenskommelse om barnen har varit att han har dem varann tisdag-söndag och att hans mamma då är med. Denna vecka (som egentligen är hans) är farmor bortrest, och han lovade henne (och mig) att barnen skulle få bo med mig under tiden hon inte var hemma. Det accepterade han utan problem, just då när vi diskuterade det. Ett ögonblick kunde man nästan tro att det var en helt normal konversation mellan tre vuxna människor. Och bara för ett ögonblick lät jag mig slappna av och glömma vad det är för typ av person jag har att göra med, och undrade om han kanske ville ha dem bara över helgen, fredag till söndag alltså. Jo det lät kanske bra, men han ville inte ge mig ett svar direkt där och då, och jag som den naiva dumbom jag är sa glatt att vi kunde höras om saken. Och hörts har vi minsann gjort. Först bråkade han som bara den angående förra helgen (min helg, när vi hade sedan länge bokade planer).
När han inte kom någon vart började han bråka om den här veckan. Till saken hör att minstingen fick vattkoppor i fredags och är riktigt dålig. Igår kväll skickade han:
21.03 Jag kan hämta dem ikväll med socialtjänst och polis om du vill. Varför göra det enkla svårt. Barnen har det så bra med mig så. Mycket lugnare tillvaro.
21.04 Du nekade mig dem förra helgen och nu ska du använda dem som ett vapen. Det är jättelågt...Det trodde jag inte om dig. Du tillvaratar inte barnens rättigheter.
Jag 21.05 Javisst, om du tycker det är en bar idé att rycka upp ett sjukt barn som sover så säger det det mesta om dig. Sjunka lägre än dig går inte. (Jag skäms att jag nedlät mig till att skriva så, då visade jag ju bara att jag visst sjunkit till hans nivå, men jag var så arg att jag inte kunde låta bli! reds anm)
Han 21.07 Det är faktiskt nästan så jag tycker synd om dig ibland. Att du ska använda barnen. Sjunka lägre än dig går inte. Hur var det med äldsta dotterns blåmärke? (Han har tidigare antytt att jag skulle ha orsakat det, grrr)
Det är helt omöjligt att föra en logisk kommunikation med honom. Tänk om han hade haft lite förstånd att inse att en riktigt sjuk 2-åring kanske inte ska separeras från sin största trygghet? Att även om han vill ha barnen så kanske han får ta ett steg åt sidan för barnens skull? Men nej, han kommer alltid först. Det han vill är det viktigaste, barnen kommer i andra hand. Ett tydligt sådant exempel var när äldsta dottern grät för att hon glömt sin barbie hos pappa. Jag smsade att vi skulle komma tillbaka och hämta den och han skrev ok. Men när jag sen ringde på 5 min senare vägrade han öppna. Kokande av ilska fick jag sätta mig i bilen och försöka trösta en hysterisk fyraåring och förklara varför pappa inte öppnade, utan att säga något dumt om honom. Hans ilska mot mig är viktigare än dina känslor kunde jag ju inte säga så jag fick hitta på en vit lögn om att han kanske gått till affären. Och jag hatade honom för att han fick mig att sitta och ljuga inför min dotter. Och jag hatade honom ännu mer för att han var orsaken till hennes tårar...
Tillsist, efter jag vet inte hur många sms, tröttnade jag och skrev till hans mamma hur situationen var. Hon skickade ett skarp sms till honom (jag fick en kopia) och befallda att han skulle besinna sig och vara nöjd med att få barnen på fredag. Och faktiskt, efter det var det tyst i dryga timmen (hallelulia!) Sen kom det ett "snällt" sms om tänk vad mysigt vi skulle kunna ha det tillsammans, om jag bara gav det en chans till...
